@annaileby_art
anna@annaileby.comAnna Fotograferas!
Nu har vi fått de bästa bilderna från fotograferingen, låt oss kika:
Stort tack till Martin för alla fina bilder!
Jävla December!
Det är december och allting är en grå sörja utanför.
Grå sörja.
Går sörjande.
Jag hatar december så innerligt.
Trettioen dagar av hemska minnen.
Värre för varje dag som gick tills det till slut inte gick alls.
Från att försöka klamra sig fast till att till slut vända och försöka släppa taget.
Förbereda sig på att vara utan dig.
Hur förbereder man sig för det.
Minns så väl dagen.
Det var grå sörja utanför då också, fast det var nytt år och allt.
Aldrig har väl ett år börjat sämre.
I grå sörja går sörjande.
Saknar dig i varje steg.
1440 dagar utan dig.
Det är 1440 dagar för mycket.
Anna och Familjefotograferingen!
Igår var vi hos en fotograf, ingen mindre än figjam.se, eller ja Martin som han heter.
Vi är verkligen inte typerna som går till fotograf, tycker ofta det blir så stelt och uppställt.
Men samtidigt är det ju himla kul att ha lite kort där alla är med.
I Värnamo får man en familjebild när man får barn, som sen hamnar i tidningen. Vår såg ut såhär:
Så som ni förstår så var det en stund sen vi fotades sist.
Såhär såg vi ut hemma i soffan när Knut fyllde ett år:
Men, nu var det alltså dags igen och igårkväll fick jag ett första smakprov från fotograferingen med Martin. Här kan jag ju även baka in en av Emmas julutmaningar, nämligen ”ta ett cheasy familjeporträtt”. Håll till godo!
Anna Om Att Lämna Sitt Barn!
Om ungefär en månad sitter jag och Emil på ett plan till Österrike för en hel veckas skidsemester, tack vare att jag är årets skidbloggare 2016 (japp, jag älskar att säga det för det är så komiskt)
Det ska bli otroligt härligt att komma bort, sova länge, sitta mot husväggar och sola sig mot iskall alpinsol och dricka öl långt in på småtimmarna.
Men detta innebär också att vi måste lämna Knutte hemma.
Först pratade vi om att ha med honom, men då kan jag och Emil aldrig åka skidor ihop eftersom jag inte törs åka utan honom och någon måste ju passa Knut. Alternativet hade varit att ha med en barnvakt men vi kände att om Emils pappa följde med så skulle det liksom mer bli deras resa än vår och om mammas följde med skulle det bli hennes och min resa. Så det var helt enkelt inget alternativ att ta med Knut.
Vi har lämnat honom förut. När vi var i London på Emils 30-årsdag var vi borta i två nätter men kom hem så sent så Knut sov hos min faster i tre nätter. Det var inga problem alls förutom att vi längtade hemskt mycket efter honom sista dagen.
Första dagen är alltid en känsla av att man glömt nått, man liksom hoppar till då och då och tror att man tappat bort honom. Andra dagen börjar det bli ganska skönt att få vara själva lite och tredje dagen längtar man ihjäl sig efter honom.
Men nu ska vi alltså vara borta i en hel vecka!
Jag är inte det minsta orolig för Knutte, han kommer vara hos sin farfar och hos min faster och hennes man, halva veckan var så han kommer med största sannolikhet ha det jättebra. Det är ställen och personer han är van vid och trivs bra med, nästan som hemma så det kommer inte vara något problem.
Problemet är ju att vi kommer längta ihjäl oss!
Vi har pratat mycket om det här jag och Emil, att vi känner oss så himla ego som åker iväg och lämnar honom så länge.
Samtidigt tror jag att den här resan verkligen kommer göra oss och vårt förhållande väldigt gott.
Knut är nästan tre år när vi åker. Väldigt självständig och inte särskilt mammig eller pappig så jag tror inte han kommer tycka det är så jobbigt att vara ifrån oss.
Åh, dagens i-lands problem!
Hur hade ni tänkt?
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
