@annaileby_art
anna@annaileby.comAnnas Utekväll!
Vet ni, ikväll ska jag gå ut!
Ut ut, ut och dansa och dricka vin och lägga handväskan på golvet i en ring och sådär.
Jag har inte dansat sen jag blev gravid. Det är alltså 21 månader sedan. TJUGOEN!
Jag älskar att gå ut men ännu mer älskar jag att göra mig iordning för att gå ut.
Stå framför badrumsspegeln länge, lyssna på knastriga LP-skivor och dricka öl på toaletten. Ta fram stora sminkväskan och sminka länge länge och undra om man ska ha glasögon eller inte.
Det bästa med den här utgången är att vi är flera gäng som ska ut, så alla ses ute sen. Precis som när man var yngre.
I Värnamo finns ett ställe att gå ut på, så dit går alla. Alla de man inte vill träffa och alla de man vill träffa.
Vi har skaffat barnvakt över natten. Det är första gången vi lämnar bort Knut så länge men han är i trygga farfarhänder så vi är inte oroliga.
Detta gör ju att även Emil ska ut, vi ska nämligen gå ut ihop!
Vissa par gillar inte att gå ut ihop eller bara bråkar när de gör det.
Jag och Emil älskar att dansa ihop. Vi går ut ihop och sen går vi åt varsitt håll, en hänger i baren en stund, en dansar runt och sen turas man om och med jämna mellanrum går man och säger hej till varann och hånglar mot en vägg.
Jag känner mig aldrig hämmad eller annorlunda när Emil är med, snarare tvärtom. Att han förstärker allt som är bra med mig.
Dessutom är det skönt att veta att hur dum jag än ser ut när jag dansar, så finns det iallafall alltid en som helst dansar med mig av alla!
Annas Träning!
När jag var gravid med Knut gick jag upp 15 kilo. Jag inbillade mig att jag skulle vara tillbaka i min vanliga form på direkten. Det var jag inte. Inte efter en vecka och inte efter ett halvår heller.
Jag hade sju envisa kilon som vägrade lossna så den 1 november bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nog med bylsiga tröjor och för små jeans.
Så jag köpte ett gymkort. Ett helår. Nu jävlar.
Jag ville inte säga till någon att jag tränade. Kände att jag jinxade det om jag la upp bilder på instagram eller skrev om det på bloggen.
Så jag och min allierade, nämligen Vestis, vi gick och tränade tre gånger i veckan. I smyg.
Vid nyår började jag med 5:2 och idag så är sex av mina sju kilon borta, min garderoba kan plockas fram och dammas av igen och det känns så himla bra att vara tillbaka.
Att jag tog tillbaka min kropp, så som jag ville ha den.
Idag gjorde jag en tanitavägning på jobbet (en sådan våg som mäter fettprocent och muskelmassa).
Jag har gjort en sådan vägning förut, när jag var 27 år. Dvs för snart fyra år sedan.
Vi jämförde resultaten och jag vägde mindre då, men hade betydligt högre fettprocent då.
Nu hade jag gått upp fem kilo på muskelmassan!
Min dåvarande ålder enligt min kropp var 35, min nuvarande ålder var 29!
Jag är alltså i mitt livs bästa form efter att jag fött barn och det känns så himla obeskrivligt bra!
Man får inte skriva om sånt här. Man får inte tala om vikt och man får inte önska sig en annan kropp än den man har för då är man ytlig och fånig.
Är man däremot stor och gillar det, prisas man av folk för att man hyllar sina former och trivs med sin kropp.
Men att vara smal och ha jobbat hårt för det anses fult att prata om för då har man fallit offer för någon slags vikthets.
För mig får folk se ut precis som de vill, de får hylla och visa och jubla bäst de vill.
Det tänker jag också göra, för just nu är jag så himla stolt och glad över mina starka muskler och min braiga kropp som levererade en unge och nu dessutom kan producera muskler så jag kan bära runt på ungen också!
Heja heja kroppen! Och heja heja mig som satte fart på den!
Anna Pratar!
Jag får ibland frågan om jag vill ställa ut mina bilder, eller om jag vill vara med på mässor och sitta i en monter och teckna live, ibland får jag frågan om jag kan föreläsa eller prata om mitt jobb och alla sådana här förfrågningar får alltid nej.
Jag vill inte teckna inför publik, det är inte själva tecknandet som oroar mig utan att sitta där i en monter som en liten utställningskanin medan folk glor på mig.
Sen att ställa ut, jag gjorde det mycket förr med väldigt goda resultat men ändå tycker jag att det är så himla jobbigt så numera tycker jag inte det är värt det.
Har en minnesbild av en konstutställning min familj gick in på en gång när vi var på västkusten. Vi gick in mest av en slump och där inne stod en liten uppklädd dam, omringad av typiska västkustmålningar med stenar, tång och fiskebåtar. På ett bord stod det cider upphällt i plastglas och massor med orörda salta pinnar.
Där inne stod hon helt ensam och jag fick sådan ångest av att se det där så numera orkar jag inte ställa ut, för då känner jag mig som den ensamma damen och det orkar jag bara inte med.
MEN, för några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara gäst i en pod. Jag svarade som vanligt nej eftersom jag aldrig vill göra någonting nytt och helst håller mig för mig själv framför skärmen. Men sen tänkte jag att va fasen, jag måste ju våga hoppa lite iallafall och det enda jag behövde göra var ju att svara när det ringde.
Så jag sa ja.
Nu kan ni lyssna på hela intervjun här, dvs mycket exklusivt material haha!
Tack till Sandra som övertalade mig att vara med. Tycker faktiskt det blev väldigt bra och ger en sann bild av hur jag är. Även om Emil tyckte jag var dryg när han lyssnade. Men jag antar att även det är en sann bild av verkligheten.
Lyssna här:
http://atilio.blogg.se/2015/february/kallan-avsnitt-17-med-anna-ileby-2.html
Hurra För Knut 1 År!
Förra året såg jag ut ungefär såhär, några dagar tidigare än idag.
Vi var och flyttstädade vårt 300 kvadratmeter stora hus, iskallt va det och vi värmde vatten på spisen för att ha att rengöra med.
Jag städade toaletten, kröp runt på iskallt klinkergolv med magen hängandes och sen satt jag på en stol och skrubbade ugnen som om de inte fanns ågon morgondag.
På natten började värkarna. Tre veckor för tidigt och jag var så insnöad på vårt beräknade datum, 7 mars, att jag inte fattade att jag faktiskt födde barn förrän huvudet var ute.
Men så kom han då, Knut Anders Ileby, den 17 februari och jag kunde liksom inte riktigt greppa att han var min.
Efter någon dag på BB minns jag att jag bara ville skrika åt alla sköterskorna att lämna oss ifred, jag ville ta med mig Knutte och gömma mig i garderoben där de inte kunde komma åt oss med sina jädra nålar som de envisades med att sticka in i hans små rosa nya fötter.
2700 gram vägde han, liten som en fis bara och alldeles ljusgul och ljuvlig. Såg ut lite som Benjamin syrsa och jag kände instinktivt att jag ska försvara honom mot allt ont.
Den känslan är bestående och helst skulle jag alltid vilja gömma honom i garderoben så att han aldrig skulle bli ledsen eller sårad. Men jag antar att det är en del av livet.
Innan hade folk sagt att du kommer inte förstå hur man kan älska någon så mycket. Pyttsan tänkte jag, hur stor skillnad kan det vara egentligen?
Men denna kärlek alltså, som att vara bubbligt nyförälskad hela tiden, som att få ett handskrivet brev från Leonardo DiCaprio när du var fjorton år, som att äta cheeseburgare när du är riktigt jäkla sugen, som första uteserveringsölen i solen och som känslan i magen när man vinner en miljard.
Min toppvinst och min största lilla kärlek, älskade Knut, som jag fullkomligt knockats av dig!
Grattis på din alldeles första födelsedag!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
