Längtar jag efter: Majken! Har inte sett henne på nästan ett halvår och sist vi skulle ses så blev hon sjuk, så himla typiskt!

Är jag ledsen för: Att mina framtida barn inte kommer få någon morfar som hänger upp gungor i träden åt dom

Är jag glad för: Att jag ska till Öland om bara några ynka små dagar, träffa mina bästa Vestis och John och bara vara i några dagar, titta på havet och äta sill.

Äter jag helst: Kvisttomater som legat i solen. Herregud så gott!

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: Hösten! Känns som jag inte har en aning om vad som ska hända, hur allt ska bli och hur det kommer gå med allt. Så roligt och läskigt på samma gång.

Är det finaste jag vet:  Att handen aldrig kommer glömma hur mjuk stickig pappa-kind känns

Läser jag: Gravidbloggar. Som terapi-tortyr ungefär.

Är jag galet stressad över: Att vår diskmaskin tycks ha gått sönder och vi har disk överallt och ska åka bort nu. Åh.

Lyssnar jag helst på: Håkans skiva. Om och om igen.

Drömmer jag om: Gotlandssemetern! Det kommer bli så grymt, tror aldrig jag sett fram emot en semester så mycket som den här!

Blir jag nostalgisk av: Kinaskor. Beställde ett par idag bara för att jag helt plötsligt kom ihåg att det är världens bästa och finaste sko!

För att peppa upp mig själv när jag kände mig nere för några veckor sen skrev jag en lista på saker jag inte kunde göra om jag var gravid och på den listan fanns bland annat ”klättra i höghöjdsbana”.
Sagt och gjort, jag tog med mig Emil och Uffe (som sitter mitt emot mig på kontoret) till Isabergs nybyggda bana!
Jag va sjukt kaxig innan, sa att jag minsann inte var det minsta höjdrädd och det var inga problem.
Jag var först ut, på den ”lätta” banan där även barn fick klättra, ca 5 meter över marken.
Alltså jag blev så himla rädd, hängde i den där säkerhetslinan för allt jag var värd (var helt blå på armarna efteråt!) inte direkt för att det var högt, det tänkte man inte så mycket på, men att det var så….vingligt! Man skulle ju gå mellan helt lösa pinnar, jag trodde det skulle vara lite mer stegar och sånt där, inte så mycket lösa saker.
I vilket fall som helst kunde jag ju inte fega ur (plus att man inte kunde gå ner om man väl börjat banan) så det var bara att fortsätta trots att mina ben skakade som asplöv!
Jag var HELT genomsvettig när jag gått klart banan (barnen som var med sprang över hur lätt som helst, inklusive deras mammor och pappor)
Måste jag tillägga att jag inte klättrade de andra två svårare banorna?

Det gjorde däremot Uffe och Emil, så jag fick agera fotograf och mespropp medan de klättrade, då såg det ut såhär: