Graviddagbok vecka 6!

Den här graviditeten är ju fortfarande väldigt tidig och fortfarande hemlig för de allra flesta. Men vi är inge vidare på att hålla roligheter hemliga så vi har sagt det till de flesta i vår omgivning.
Om det skulle vara så att det skiter sig, så vill jag även att de ska veta om det.

Trots att det inte syns att jag är gravid, så känns det definitivt!
Mina bröst gör så vansinnigt ont och att ha en fyraåring hemma som gärna hoppar på en med knän och armbågar gör det inte saken bättre.
Idag var jag och köpte ett par gravidjeans, vet av erfarenhet att jag får mage snabbt och förra gången mådde jag så vansinnigt illa av att något klämde minsta lilla på magen.
Använder gravidtights och gravidstrumpbyxor redan nu för det är så himla skönt att slippa klämma ner sig i små smala jeans.
Egentligen hade jag gärna haft gravidjeans jämt, oavsett bebis eller inte. Så sjukt skönt ju!

Som tur är var det en okänd människa i kassan när jag köpte byxorna. Svårt sånt där i en liten stad. Det sprider sig snabbt som en löpeld.
Passade även på att köpa lite gravidkläder när jag var i Karlstad.

Den här graviditeten kommer ju skilja sig avsevärt från den förra, då den är nästan exakt tvärtom årstidsmässigt den här gången.
Sist var jag höggravid på vintern och den här gången blir jag det på sommaren. Skönt på det sättet att jag kan glida runt i superbekväm kaftan hela sommaren och slipper knöliga megastora vinterkläder!

Idag har jag bokat in ett tidigt ultraljud, så om en och en halv vecka ska vi åka dit och förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka.
Orkar inte ens tänka tanken på om det inte skulle vara nått hjärta där!

Än så länge mår jag bra förutom de onda brösten och att jag är väldigt trött och kissnödigt stup i kvarten.
Men inget illamående än som tur är. Sist började det i vecka 9-10 nånting.
Hoppas jag slipper den här gången!

Graviddagbok vecka 7!

Idag är det dagen D, vi ska nämligen på vår första ultraljud!
Vi går än så länge hos en privat mottagning där man helt enkelt själv får välja hur man vill lägga upp det och för att lindra mitt oroliga sinne så tittar vi alltså redan nu för att se om hjärtat slår, att allt ser bra ut och….hur många det är!
Tänk om det är två?! Jag som knappt var säker på att jag ville ha en till…..

Det är så mäktig känsla med ultraljud. Man ligger där i en gynstol i ett mörkt rum, känner sig sådär dum som man gör i gynstolar men nu tittar man på en skärm med suddigt svartvit brus och ska försöka urskilja någonting.
Man låtsas fatta när han förklarar vad som är vad fast det enda man egentligen ser är en vit liten suddig oliv med någon som förhoppningsvis kan uppfattas som ett hjärta.
Med Knut var vi på ett ultraljud i vecka sex, de såg en ”bebis” men inget hjärta. De bad mig komma tillbaka i vecka 12 då det var garanterat att de skulle se nått. Jag vägrade vänta så länge och fick istället komma in och kolla i vecka 9 och där fanns ett litet pickande hjärta.
Tänk va, att ett hjärta litet som ett vallmofrö sen slår hela livet?! Som på min mormor, som är 97 år, att det fortfarande är samma vallmofrö som slår därinne. Mindblowing att tänka på tycker jag.

Såklart är jag också orolig för scenariot om de inte ser någonting. Om jag inbillat mig alltihop. Om alla graviditetstester bara ljuger (ja jag har tagit många, bara för jag tycker det är så kul när det syns två streck på en sekund)
Fast så gruvligt illa jag mår på kvällarna så borde det sannerligen inte vara inbillning. Fy fan, den biten har man ju verkligen inte saknat!
Mår helt okej på morgonen och på dagarna, men runt 18 på kvällen känns det som någon invaderar min kropp och försöker käka upp den inifrån.
Det enda som hjälper är att sitta blixt stilla och äta mat. Hela tiden äta mat. Eller tugga tuggummi.

Med Knut började jag må liiiiiite illa i vecka 9 och sen mådde jag dödens fram till vecka 18 ungefär. Mådde bara dåligt på morgonen då och spydde till och med i sängen en gång.
Det är ju lättare att må illa på kvällen, då det inte påverkar jobb och sånt lika mycket.
Hoppas bara det inte blir så långvarigt eller eskalerar.
Ska på en jobbgrej i Karlstad i slutet på mars och hoppas jag kan klara av det utan att må allt för illa….

Nu är det dags att åka mot ultraljudsbesöket, iiiiihhh!

Igår gick jag äntligen ut på instagram med vår stora lilla hemlighet, nämligen att jag är gravid, äntligen!
Tack för alla fina grattishälsningar!
Jag har såklart en massa jag vill skriva och berätta och sådär om det hela, men har i smyg skrivit en graviddagbok under de här 12 veckorna, så vi kan ju kika på hur det såg ut när jag först fick veta det, så publicerar jag resten av inläggen framöver tills vi är ikapp där jag är i graviditeten nu.
Här kommer den, graviddagbok vecka 5:

Graviddagbok vecka 5!

Det här inlägget skriver jag nu, i smyg på mitt kontor. Jag publicerar det inte för er heller. Inte än.
Men jag vet att jag kommer glömma hur det kändes såhär tidigt så nu passar jag på att skriva, vecka för vecka hur jag mår och hur det känns.

Jag är alltså, mot alla odds, GRAVID!!!!!!!!!!!!
Vi har försökt att bli gravida sen midsommar förra året (vi blev gravida på andra försöket, men fick missfall i vecka 5) och har testat allt, ägglossningstest, appar och fan och hans moster utan några som helst bebisar i sikte.
Jag kontaktade Gynhälsan i Gislaved som är en privat klinik som vi även gick till innan vi fick Knut (även då efter missfall i vecka 12 och EVIGHETSLÅNG väntan)
Jag gillar att det är privat, man slipper stå i kö, kan ringa och fråga saker stup i kvarten och de är så JÄKLA bra!
Jag fick komma dit några dagar innan jag hade beräknad ägglossning och på undersökningen såg han inga äggblåsor och hittade en polyp som satt ”i vägen” och fungerade som en spiral enligt honom.
Han sa att jag skulle ringa när jag fått min mens så skulle vi skrapa bort den och sen få några tabletter för att få igång ägglossningen ordentligt.
Detta var en måndag och han sa att jag tidigast kunde börja ta ägglossningstest runt fredagen för att eventuellt få utslag.
Jag tog ett på onsdagen (jag lyssnar tydligen dåligt på instruktioner) och fick fullt utslag!

I samma veva som detta så hade jag den misstänkta knölen i bröstet och det höga värdet av prolaktin som gjorde det ännu svårare att bli gravid.
Jag var alltså helt inställd på att det blir inga barn, det här kommer ta tid och nu ville jag bara få mens så vi kunde komma vidare.
Men mensen kom aldrig.
Det gjorde däremot det här beskedet:

Jag hade inga planer på att ta något graviditetstest då jag var övertygad om att jag inte var gravid eftersom det var så mycket som talade emot oss.
Men på morgonen, dagen innan jag skulle fått mens så tog jag ett ägglossningstest då jag hört att de också kan visa en graviditet (och jag hade en massa billiga test hemma)
Fick det här resultatet, dvs positivt:

När jag såg det resultatet blev jag helt chockad och sen åkte jag direkt och köpte ett graviditetstest som såklart visade GRAVID!

Alltså oddsen, här har vi försökt i sju månader (kanske inte jättelänge, men KÄNDES som en evighet) och det har aldrig tagit sig, trots att jag haft alla graviditetssymptom som finns! Jösses vad mina bröst ömmat alltså!
Men nu, när vi trodde det var kört, då minsann fäster det!

På tal om gravidsymptom så har jag haft väldigt lite om jag jämför med de månaderna då jag INTE varit gravid!
Visst, brösten ömmar lite men inte i närheten av så ont som de gjort de andra månaderna. Däremot hugger det och drar en hel del i nedre delen av magen vilket gör mig rädd då jag såklart är livrädd för missfall även den här gången (den där polypen kan tydligen öka risken något)
Men nu håller vi tummarna, så knogarna vitnar, att Knut blir storebror i oktober!

Livet va!