Som ni vet så har jag skrivit tidigare om att jag tycker att julen känns sorglig och jobbig efter att min pappa dog, men det finns de som har det betydligt jobbigare än så under julen.
Just i juletider är det fler som mår dåligt och min internetkompis Julia jobbar på en tjejjour som har extra öppet just under julen!
Så himla bra grej!

Såhär skriver Julia på sin blogg:

Eftersom våld och tunga känslor inte tar semester under julen, så gör inte Tjejjouren det heller. Vi har istället extra öppet, varje kväll för att vara exakt, mellan den 18 december och 1 januari. Som en julkampanj, för er som behöver.

Så, om du känner att du behöver hjälp, eller bara vill få prata med någon en stund så kom in till oss på chatten. Alla frågor, tankar och känslor är tillåtna. Vi har sökande i många olika åldrar, och inga problem är för stora eller för små.

Här finns vår chatt:
http://www.tjejjourenvast.se

Om du istället vill hjälpa oss, att hjälpa fler unga,
så kan du skänka ett bidrag till oss, eller länka till det här inlägget i din egen blogg, eller på Instagram:

Swish: 123 640 96 35
Bankgiro: 871-7860

Jag drömmer om en utlandssemester just nu. Så himla mycket önskar jag mig det!
Bara få ligga på en strand, inte behöva frysa och se Knutte leka i vattnet som han älskar.
Men min ekonomi tillåter inte sånt. Vi valde att renovera hallen istället och vi har inte råd med två saker.

Att vara sin egen kan för vissa betyda stor ekonomisk frihet. I mitt fall innebär det snarare att jag prioriterar friheten högre än pengarna.
Vår familj har pengar så vi klarar oss, vi bor i ett lagom hus, unnar oss lite kläder hit och dit, men håller nere på tex resor och fina restaurangbesök.
Vi är båda två hellre hemma på kvällarna än jobbar över. De extrapengarna det innebär är inte värda att prioritera bort familjetiden för.

Men ibland blir jag bara så innerligt avundsjuk på de som kan åka bort en vecka när det regnar som mest här hemma. De som inte måste planera en sådan utgift ett år i förväg.
En dag ska jag också kunna göra det.
Till dess får jag drömma mig tillbaka till den resan jag vann av europarunt för några år sedan….

December är en så tudelad månad för min del. Dels så älskar jag julmyset och alla ljus, att få göra fint och slå in paket och dricka glögg och hela den grejen. Men december är också månaden då min pappa blev sjuk.
Trots att det nu snart gått fem år så kan jag fortfarande minnas exakt hur den där månaden var, hur det luktade, hur det kändes inuti.
Den tredje december fick vi reda på att pappas cancer var obotlig, att vi bara skulle få sitta bredvid och se på när han tynade bort. Avgrundsdjupet som kändes inuti då är så svårt att sätta ord på. Som ett ständigt illamående och ett stort blött täcke över hela tillvaron.
Dagen efter det beskedet gick jag in i vecka tolv i min graviditet. Vi var på adventsfika hos en vän när jag kände hur det började rinna blod. En timme senare på en kall brits fick vi reda på att graviditeten var över.

Man säger ju att en olycka sällan kommer ensam. Det verkar onekligen stämma.
Hela december luktade handsprit och instängda sjukhusrum, plastmuggar med sugrör i och en pappa som slutade prata helt.
Allting var bara så fruktansvärt sorgligt och jag låg vaken hela nätterna och spelade candy crush för jag visste att om jag somnade skulle jag vakna med panik i bröstet och svårt att andas.
Så jag lät bli att somna.

Exakt en månad efter beskedet om pappas cancer så dog han.
Tre dagar in på ett sprillans nytt år så rämnade alltihop.
Sorgeåret som det brukar kallas första året efter någon dör.

Minns så väl första dagen på jobbet, när jag mötte en man i hissen som frågade om pappa mådde bättre och jag fick svara att han var död.
Bara sådär.
Så väldigt märklig upplevelse.

Nu är det snart december igen.
Det kommer bli ett annat december nu, ett med ljus och julklappar och glögglukt igen.
Men den där känslan av ett svagt illamående ligger ändå där i bakgrunden och gror.
Påminner mig om att ingenting varar för evigt.