Det här med babyshower har ju onekligen blivit ganska hett även i Sverige.
När jag först hörde talas om det tyckte jag att det var det fånigaste jag hört i hela mitt liv, men sen när man ser bilder på bloggar och instagram från tjejer som får överraskningsfester och en massa bra-att-ha-presenter så kanske jag måste tänka om.
När jag var gravid med Knut så var det absolut inte aktuellt. Jag hade året innan själv tackat nej till att vara med på alla andras då jag helt enkelt tyckte det var för jobbigt.
Allt jag önskade mig och kunde tänka på var att få vara gravid och få en bebis. Att då vara med på tillställningar där det bara handlade om det var helt enkelt hjärtskärande. Det gick bara inte. För mig kostade det alldeles för mycket av mig för att kunna vara med.
Kanske var dumt men just då kändes det så.
Så att sen ”kräva” en egen babyshower kändes väldigt avlägset.

Jag har flera vänner som har haft svårt att bli gravida, ja nästan alla när jag tänker efter och jag vet av både egen erfarenhet och av att ha pratat med dom att såna här saker kan vara så väldigt känsliga.
Ibland orkar man helt enkelt inte.
Det har inget med att göra med att man inte gläds för sina vänner, men det kostar på för mycket att omges av det hela tiden.
Som att fira att någon vunnit på lotto när man själv är hemlös.

Så jag vet inte vad jag tycker om babyshowers egentligen. För jag har aldrig varit på någon.
Jag bara vet att det också kan riva av väldigt ömma sårskorpor, på sår man kanske helst inte vill prata om.

Graviddagbok vecka 6!

Den här graviditeten är ju fortfarande väldigt tidig och fortfarande hemlig för de allra flesta. Men vi är inge vidare på att hålla roligheter hemliga så vi har sagt det till de flesta i vår omgivning.
Om det skulle vara så att det skiter sig, så vill jag även att de ska veta om det.

Trots att det inte syns att jag är gravid, så känns det definitivt!
Mina bröst gör så vansinnigt ont och att ha en fyraåring hemma som gärna hoppar på en med knän och armbågar gör det inte saken bättre.
Idag var jag och köpte ett par gravidjeans, vet av erfarenhet att jag får mage snabbt och förra gången mådde jag så vansinnigt illa av att något klämde minsta lilla på magen.
Använder gravidtights och gravidstrumpbyxor redan nu för det är så himla skönt att slippa klämma ner sig i små smala jeans.
Egentligen hade jag gärna haft gravidjeans jämt, oavsett bebis eller inte. Så sjukt skönt ju!

Som tur är var det en okänd människa i kassan när jag köpte byxorna. Svårt sånt där i en liten stad. Det sprider sig snabbt som en löpeld.
Passade även på att köpa lite gravidkläder när jag var i Karlstad.

Den här graviditeten kommer ju skilja sig avsevärt från den förra, då den är nästan exakt tvärtom årstidsmässigt den här gången.
Sist var jag höggravid på vintern och den här gången blir jag det på sommaren. Skönt på det sättet att jag kan glida runt i superbekväm kaftan hela sommaren och slipper knöliga megastora vinterkläder!

Idag har jag bokat in ett tidigt ultraljud, så om en och en halv vecka ska vi åka dit och förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka.
Orkar inte ens tänka tanken på om det inte skulle vara nått hjärta där!

Än så länge mår jag bra förutom de onda brösten och att jag är väldigt trött och kissnödigt stup i kvarten.
Men inget illamående än som tur är. Sist började det i vecka 9-10 nånting.
Hoppas jag slipper den här gången!

Graviddagbok vecka 7!

Idag är det dagen D, vi ska nämligen på vår första ultraljud!
Vi går än så länge hos en privat mottagning där man helt enkelt själv får välja hur man vill lägga upp det och för att lindra mitt oroliga sinne så tittar vi alltså redan nu för att se om hjärtat slår, att allt ser bra ut och….hur många det är!
Tänk om det är två?! Jag som knappt var säker på att jag ville ha en till…..

Det är så mäktig känsla med ultraljud. Man ligger där i en gynstol i ett mörkt rum, känner sig sådär dum som man gör i gynstolar men nu tittar man på en skärm med suddigt svartvit brus och ska försöka urskilja någonting.
Man låtsas fatta när han förklarar vad som är vad fast det enda man egentligen ser är en vit liten suddig oliv med någon som förhoppningsvis kan uppfattas som ett hjärta.
Med Knut var vi på ett ultraljud i vecka sex, de såg en ”bebis” men inget hjärta. De bad mig komma tillbaka i vecka 12 då det var garanterat att de skulle se nått. Jag vägrade vänta så länge och fick istället komma in och kolla i vecka 9 och där fanns ett litet pickande hjärta.
Tänk va, att ett hjärta litet som ett vallmofrö sen slår hela livet?! Som på min mormor, som är 97 år, att det fortfarande är samma vallmofrö som slår därinne. Mindblowing att tänka på tycker jag.

Såklart är jag också orolig för scenariot om de inte ser någonting. Om jag inbillat mig alltihop. Om alla graviditetstester bara ljuger (ja jag har tagit många, bara för jag tycker det är så kul när det syns två streck på en sekund)
Fast så gruvligt illa jag mår på kvällarna så borde det sannerligen inte vara inbillning. Fy fan, den biten har man ju verkligen inte saknat!
Mår helt okej på morgonen och på dagarna, men runt 18 på kvällen känns det som någon invaderar min kropp och försöker käka upp den inifrån.
Det enda som hjälper är att sitta blixt stilla och äta mat. Hela tiden äta mat. Eller tugga tuggummi.

Med Knut började jag må liiiiiite illa i vecka 9 och sen mådde jag dödens fram till vecka 18 ungefär. Mådde bara dåligt på morgonen då och spydde till och med i sängen en gång.
Det är ju lättare att må illa på kvällen, då det inte påverkar jobb och sånt lika mycket.
Hoppas bara det inte blir så långvarigt eller eskalerar.
Ska på en jobbgrej i Karlstad i slutet på mars och hoppas jag kan klara av det utan att må allt för illa….

Nu är det dags att åka mot ultraljudsbesöket, iiiiihhh!