Tömde kameran idag och hittade några fina bilder jag tog när vi var och hälsade på min mormor i Kristinehamn. Det skiljer 93 år på Knut och gammelmormor. Fint ändå, att de får ses ibland! De är nämligen väldigt förtjusta i varann.

Sen var det dags att fylla två år! Knutte fick den här ratten som man styr, gasar, blinkar och har sig med. En stor succé! (75 spänn på Erikshjälpen, perfekt)
Dessutom hade han fått med sig Piggelina och Lina hem från dagis. De går till skogen en gång i veckan och då letar de efter Piggelina och Lina i en stubbe, sen får de hem dom i tur ordning och ska fota och skriva lite om vad de gör ihop. Gullig idé tycker jag.
Nu var det alltså Knuts tur och han var så himla mallig när han kom hem med väskan där de båda igelkottarna låg i!

När man fyller år ska man ju ha kalas också. Jag som fullkomligt hatar barnkalas bävade lite inför detta. Men det blev faktiskt himla mysigt. Vi bjöd de som Knut hängt med hela mammaledigheten och sådär, för att kunna dra gränsen någonstans. Trots att två var sjuka så blev det ändå fullt ös, precis som det ska vara på barnkalas och Knut somnade som en sten bara några minuter efter att gästerna gått hem.

Idag fyller min älskade, roliga, påhittiga och alldeles fantastiska lilla kille två år!
Det har varit två händelserika, slitsamma och alldeles fantastiska år!
Knut tillför så himla mycket bra i mitt liv, hans pliriga ögon och busiga uppsyn, hans små funderingar och hur jädra gullig han är där han struttar fram på gatorna.
Att få barn har varit minst sagt omtumlande och nog lite tuffare än jag trott. Inte pga av Knut men hur ens liv plötsligt blir något helt annat. Man hinner inte alls lika mycket som innan och det har varit en stor förändring.
Men all tid jag får med Knut är min absolut bästa tid.
Jag älskar honom så obeskrivligt mycket och kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Han är, utan tvekan, det bästa som hänt och min allra finaste person.
Grattis på tvårårsdagen älskling, du är bäst!

Såg att både Clara och Emma skrivit om sina graviditeter på bloggen och sånt tycker i alla fall jag är himla kul att läsa, så det kanske är lika bra att jag svarar på frågorna också.

När blev du mamma?
– Jag var beräknad att få barn dagen innan min trettioårsdag (alltså 7 mars, jag fyller år den 8:de) men fick istället hastigt och lustigt värkar och således också barn redan den 17 februari.

Hur många barn har du?
–  En alldeles fantastisk liten unge och just nu noll planer på fler. Är inte säker på att jag någonsin vill ha fler, men man kan ju alltid ändra sig….

Var graviditeterna planerade?
– Jag blev gravid en gång innan Knut, då var den inte mer planerad än att vi var nygifta och vi ville ha barn. Men på den tiden trodde jag att man blev gravid med 99% säkerhet bara man låg med varann. Det vet jag att det inte alls stämmer numera (har hört att det är 16% chans att bli gravid varje månad, 16%!!!) men då blev jag i alla fall gravid på andra försöket. Den graviditeten slutade i ett missfall i vecka 12. Sen tog det evighetslånga (kändes det som) sju månader att bli gravid igen. Jag var helt koko under den här tiden. Dels dog min pappa mitt i allt, så jag grät och räknade dagar om vartannat och att försöka bli gravid igen var det absolut värsta jag gjort! Jag var ett vrak!
På midsommar (när den andra bebisen skulle fötts) så sa vi till varann att nu skiter vi i det här!
Veckan efter visade testet plus….

När berättade du om graviditeterna?
– Jag var ensam hemma när jag tog testet så jag ringde såklart direkt till Emil och sen till mamma.
Första graviditeten testade jag positivt på vår bröllopsresa i Italien och ringde hem till mamma och pappa och pappa sa ”ju fler desto bättre!”
På bloggen berättade jag i vecka 18 eller nått sånt tror jag.

Hur många barn vill du ha?
– Just nu vill jag bara ha Knut. Men jag vet att jag kommer vilja ha en till sen. Fast jag vill vara supersugen på en till först och det är jag inte nu. Ser skräckscenarion av mig själv som en slutkörd tvåbarnsmorsa som inte orkar någonting utan bara går runt i trasiga tights. Så jag vill att Knut ska vara hyffsat självgående först. Typ tre-fem år där någonstans kanske.

Tätt ihop eller långt isär?
– Som sagt, långt isär.
Mest som ren självbevarelsedrift. För att jag ska orka med och för att jag och Emil ska fortsätta vara kära och ihop. Jag vill prioritera Emil och Knut just nu. När jag känner att jag räcker till åt en till så kanske jag får barn nummer två. Om jag någonsin kommer känna det vill säga….

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
– Jag gick på alla ultraljud med inställningen att hen skulle vara död. Det var ju som tur var aldrig sanning. Men annars var jag inte så orolig, kände så tydliga sparkar hela tiden så jag visste att det var fullt fräs där inne. Fick ultraljud i vecka 6, 9, 12 och 18 så jag var ganska lugn.

Hur var graviditeterna?
– Ganska hemsk. Jag hade en bild i huvudet av hur jag ville att det skulle vara, att jag skulle gå runt och klappa på magen och vara glad. Men jag mådde så sjukt illa till vecka 20 ungefär och i vecka 21 fick jag foglossning och sen kunde jag knappt gå längre än tio meter utan att gnälla. Jag blev dessutom stor ganska snabbt och kände mig väldigt otymplig. Men nu kan jag ibland se andra med gravidmagar och sakna min egen. Fast det är bara för att jag förtränger hur mycket jag avskydde det.
Det enda som var roligt var att klä sig mellan vecka 20-30, då när magen är sådär fin och man fortfarande går i en del kläder utan att se ut som en luftballong.

Gillade du att vara gravid?
– Nej. Skulle hellre föda barn igen än att vara gravid.
När den här bilden togs grinade jag varje dag för att jag var så jäkla trött på det och hatade varje minut.

Visste du vilket kön det skulle bli?
– Nej. Visste ingenting. Tog inga tester (KUB) och ville absolut inte veta kön. Dock trodde jag att det var en kille ända fram till sista dagen då jag fick för mig att det var en tjej.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
– Jag hade sådana skräckscenarion i mitt huvud så när jag väl gjorde det gick det himla smidigt. Fick värkar vid fyra tiden på morgonen, vid sju åkte jag in, var öppen 4 cm och barnmorskan sa att den här bebisen är ute innan klockan två.
Satt i ett badkar i några timmar och efter det var jag öppen 9 cm. Vid 13.45 kom han ut. Allt gick himla snabbt och jag tyckte nästan det som gjorde mest ont var att sätta epiduralen. Jag tycker själv att jag hade en drömförlossning även om det skedde både det ena och det andra missödet, men det var inte så noga just då.

Hur var första bebistiden?
– Minns den inte som särskilt jobbig förutom att ammandet inte funkade. Hade för stora bröst och Knut som var för tidigt född fattade inte hur han skulle göra. Jag kämpade på i en månad och sen bröt jag ihop och gav upp. Mitt bästa beslut ever! Sen dess har jag och Emil delat på alla nätter och alla matningar vilket har funkat så himla bra för oss. Det har gjort att jag också fått sova och inte alltid behöver springa upp och dessutom kunde jag börja jobba igen redan när Knut var fem veckor. Perfekt!
Blir jag någonsin gravid igen ska jag inte ens försöka amma.

Hade du bestämt namnen sedan innan?
– Vi hade tre förslag, Knut, Stig och Herman. Var helt säkra på Herman men sen när han kom och var så himla liten så passade inte alls Herman, som lät mer som en stor bebis. Först hette han Stig i en dag och sen blev det Knut. Knutte Knopp, släktens hopp som han brukar kallas.

Ett råd till blivande mödrar?
– Kör ditt eget race. Skulle man lyssna på alla goda råd man får av alla mammor så hade man blivit knäpp!
Jag ville jobba direkt, ville inte plåga mig själv och Knut med amningen, ville dela lika på föräldraledigheten, ville dricka vin och operera bort brösten.
Har fått kritik för alla val jag gjort men skulle göra precis samma sak igen om jag fick välja!