Så sjukt att jag gick från att ha ett barn till att ha två!
Tänkte på det särskilt härom dagen när Emil ringde försäkringskassan och sa ”ett av mina barn….” Så stor grej ändå!

Jag är inte en sådan person som älskar hejdlöst direkt. Jag behöver ställtid och att vänja mig.
När Stig föddes så lämnade jag gladeligen över direkt till Emil. Kände att jag gjort mitt som varit gravid och fött ut honom, nu ville jag ha lite space.
Jag kände mig lite ovan eller hur man ska beskriva det, Stig såg inte ut som jag hade tänkt. Jag hade föreställt mig en kopia av Knut, en liten minibebis men istället kom en ganska stor unge som jag inte alls såg några likheter med Knut.
Men nu har dagarna gått och idag blir han två veckor.
Nu kan jag utan att tveka det minsta säga att jag fullkomligt älskar honom! Inte på det sättet jag älskar Knut än, för jag känner Knut så mycket bättre. Men ändå, så längtar jag efter honom när han sover och saknar honom så fort jag lämnar huset.
Han känns som min nu och det är så det ska kännas.
Det var precis likadant när Knut föddes.
Lära känna först, älska sen.

Jag har ju varit väldigt publik med mina barn, redan från början vilket man kan ha delade åsikter om.
Dock har jag vissa gränser själv som jag aldrig går över, jag skriver tex aldrig om varken Knut eller Stigs toalettvanor. Skulle inte själv vilja att det stod att jag bajsat ner mig (oavsett ålder) på sociala medier så jag känner att den biten kan man få ha för sig själv.
Jag skriver heller inte om sådant som på något sätt skulle kunna kännas pinsamt för barnen, något de sagt eller gjort där man skrattar åt dom istället för med dom.
Sånt måste man kunna få göra utan att världen ser på känner jag.
Sen det uppenbara förstås, att jag aldrig skulle lägga ut bilder på dom utan kläder, oavsett om det bara är en liten bebisrumpa så tycker jag att man ska få ha sina kroppsdelar för sig själv så länge man är liten och inte kan bestämma själv.

Men barnkläder däremot, det är det roligaste jag vet och att dokumentera vad de har på sig är dels roligt nu, men också senare att titta tillbaka på. Man glömmer så snabbt!
Kolla bara på den här lille stiliga killen, som blev stoppad av en tjej på stan som var tvungen att berätta för honom hur fräsig han var. Gissa om han var mallig efter det!

* Jacka, Mini Rodini (köpt på Tradera)
* Träningsoverall, Mimi Rodini´s samarbete med Adidas (köpt på Tradera)
* Stickad buff, H&M (köpt på Erikshjälpen)
* Kavatskor (köpt på loppissida på facebook)
* Mössa, Resteröd (Emil och Knut delar på tre stycken, en blå, en grå och en gul. Tur man har barn med stort huvud)

I det här inlägget tänker jag inte nämna ett enda ont ord om amning, för amning är en strålande uppfinning.
Det som däremot ofta ses ner på, är flaskmatning. Att barnet inte får samma förutsättningar, får sämre immunförsvar osv.
Så nu tänkte jag skriva ett inlägg om alla fördelar med flaskmatning, för det är faktiskt så att det OCKSÅ är en strålande uppfinning!

När jag fick Knut så försökte jag amma. Hade en förutfattad mening om att jag, som hade så stora bröst, var som gjord för amning.
Det var jag inte visade det sig.
Brösten var nämligen för stora för lille Knut, som varken fick tag (trots amningsnapp) eller luft när han väl ammade. En månad försökte jag. Han grät, jag grät, det var bara en enda sorglig röra alltihop så sen gav jag upp och gick över till ersättning på heltid.
Vad som också bör tillägas är att eftersom Knut var så liten, fick han ersättning redan på BB och sen efter varje amningstillfälle för att veta att han verkligen fick i sig mat. Så vi var tvugna att göra båda momenten oavsett.
Så när amningen strulade var det ett lätt val att välja bort och bara köra på ersättningen.

Ett år efter att knut föddes gjorde jag en bröstförminskning via landstinget.
Där och då bestämde jag också att om jag någonsin får fler barn så ska de inte ammas.
Sagt och gjort, när jag fick Stig så har amningen aldrig varit ett alternativ.
Direkt på förlossningen fick jag två små tabletter som gör att mjölkproduktionen avstannar.
Dock kom den igång ändå efter några dagar men om jag nu inte låter Stig amma så kommer mjölken snart sina och försvinna.

Vi har valt ersättning på grund av:

* Det är betydligt lättare att dela upp både matningarna och föräldraledigheten när båda kan mata. Jag jobbar ju redan nu måndagar och tisdagar och då är Emil hemma med pojkarna.
* Emil får en väldigt mysig stund med Stig då han också får vara med och mata och jag blir inte oumbärlig.
* Jag tyckte att stressen runt amningen var otroligt jobbig vid förra förlossningen och att nu helt stryka den har gjort mig mycket lugnare och gladare.
* Vi vet alltid hur mycket Stig äter. Då kan vi också utesluta om han är hungrig eller inte när han skriker.
* Jag får vara helt min egen. Som ni vet vid det här laget så har jag verkligen avskytt att vara gravid och nu när han är ute känns det så himla befriande att min kropp är bara min. Ingen är beroende av den, förutom för närhet då. Men det delar jag gärna med mig av.
* Det är smidigt att mata med ersättning. Dock skulle jag nog säga att amning är ännu smidigare, men ersättningen är ganska okrånglig den med. Ta med en flaska, kokat vatten i en termos och en doserare med uppmätt pulver. Sen är det bara att blanda ihop och mata.
* Ersättningsmaskin. Alltså livets uppfinning för alla som kör med flaska (funkar även för välling) det är alltså en maskin som själv värmer vattnet till perfekt temperatur och blandar i pulver och allt (det finns lite olika varianter, just den vi har blandar inte i pulvret men gör allt det andra) så man bara trycker på en knapp så är det klart! Dock är den minsta portionen 120 ml så vi har inte börjat använda den än, eftersom Stig än så länge bara äter 70 ml.

Sen finns det också vissa nackdelar med ersättning:
* Det krävs lite mer planering som sagt när man är iväg, men det lär man sig fort.
* Barnen kan lätt bli förstoppade av ersättning, men vi ger också lite lite laktulos samtidigt så magen ska fungera bättre.
* Det blir en extra kostnad som man slipper om man ammar.

Sååå, det var det jag hade att säga om flaskmatning och ersättning.
Jag är varken för eller emot något av alternativen, men jag kan tycka att mammor som väljer att flaskmata får stå ut med väldigt mycket momshaming från ammande mammor, helt i onödan.
Var och en får göra som dom vill och ingen behöver ha en åsikt om vad du väljer. Glöm inte det!
Det är tillräckligt jobbigt att vara ny mamma som det är, så sluta skuldbelägga och hurra för mätta och glada barn istället!

Nu är jag tillbaka igen, en liten son rikare och en stor gravidmage fattigare!
Finns ju inget bättre sätt att komma tillbaka från några veckors uppehåll än att dra till med en förlossningsberättelse, eller hur?!

Sååå, var börjar man när man precis fått barn?
Dagen innan mitt beräknade datum för förlossningen var jag inne på kontroll hos min barnmorska. Jag var totalt inställd på att gå över två veckor och var minst sagt förbannad över det.
Ville inte gå på kontroll.
Ville inte vara gravid mer.
Ville inte förklara att jag snart hellre hoppade ut genom fönstret än att sitta där igen och räkna veckor och dagar.

Min barnmorska gjorde en hinnsvepning, skulle säga att det var den sjätte eller sjunde i ordningen, så kan väl inte direkt påstå att det funkat på mig.
Sen gick jag hem, sur och trött i vecka 39+6.

Sen blev det då dagen D, den 9 oktober som vi var beräknade till.
Emil väckte mig när han skulle till jobbet vid halv sju på morgonen och då kände jag lite molvärk och sa till honom att det kändes som att nått var på gång, men jag var inte särskilt hoppfull eftersom jag känt så innan utan att det kommit den minsta antydan till bebis för det.
Han åkte till jobbet och jag åkte och lämnade Knut på förskolan.
Lite ondare gjorde det nu, men inget som kändes särskilt regelbundet eller katastrofont.

När jag kom hem ringde jag ändå till förlossningen och de tyckte jag kunde komma in för en kontroll, så jag bad Emil komma hem och följa med.
Där satt vi, med vår stora BB-väska, champagnen nerpackad och barnmorskan kände och kollade.
Jo, det var eventuellt på gång, men inte igång så att säga.
Så vi blev hemskickade.

Vid det här laget var jag så jäkla uppgiven. Tänkte att det nog inte blir nått barn alls, jag kommer vara gravid tills jag fyller fyrtio eller tills jag eventuellt exploderar.
Så vi åkte hem.
Jag sa åt Emil att han inte fick åka tillbaka till jobbet för visst fasen gjorde det ont nu.
Värkarna kom med fem minuters mellanrum ungefär och varade runt 50 sekunder.
Vi satte på en film men efter tjugo minuter stod jag inte ut längre, det gjorde så in i helskotta ont, så Emil fick ringa upp till förlossningen och fråga om vi fick komma tillbaka, för jag var inte kapabel att prata alls vid det här laget.

Väl uppe vid sjukhuset hittade vi ingen parkering så jag fick stå och djupandas och småskrika mot en pelare medans Emil körde runt och letade. En man kom fram och frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp, men när jag svarade att jag födde barn skyndade han snabbt iväg med ett ”lycka till!”, haha!
Till slut kom Emil och vi kom upp till förlossningen igen.
Mycket riktigt, nu var det igång på riktigt och vi fick flytta in till ett förlossningsrum.
Jag frågade om det skulle vara såhär nu i flera dagar men barnmorskan intygade att den här bebisen kommer idag.
YES! Vilken enorm lättnad, jag var liksom färdig (förutom den värsta biten då, ehum)

Vi kom in klockan 13.20 och jag bad om en epidural direkt.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag inte ville ha det, men det ändrade jag mig om ganska omgående.
Varför plågas när man kan slippa tänker jag, ingen tycker att du är bättre eller sämre om du föder med eller utan bedövning.
Så vi körde på bedövning helt enkelt.

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så vidrigt att sätta nålen från förra gången jag födde barn och det var precis lika obehagligt denna gången.
Det liksom knakar mellan kotorna när de trycker in den. Så bedrövlig känsla, men det vägs upp av att man kort därefter svävar på moln eftersom ingenting gör ont!
Så där satt vi, Emil och jag. Pratade om hur det skulle bli i godan ro medans jag studsade på en pilatesboll och sög i mig lustgas då och då.

Efter en stund började värkarna bli mer intensiva igen och lustgasen förvandlades till ett nödvändigt ont. Tycker nästan den är mer effektiv att det inte hörs när man skriker lika väl om man gör det i munstycket, som att själva gasen har nån effekt.
Nu kände jag att nu jäklar kommer han nog. Klockan 16.30 sa jag att innan 17.30 är han ute, det känner jag.
Barnmorskorna kom in, kollade värdena och insåg att nått va fel. Jag fick lägga mig på sidan, på andra sidan, upp med benet, ner med benet, byta sida igen och sen såg jag i ögonvrån att hon tryckte på larmknappen.
Sen gick det fort, hela rummet fylldes med folk och barnmorskan eller läkaren eller vad det nu var sa åt mig att nu måste du få ut bebisen!
Jag som knappt ens hade börjat!
Så fyra krystvärkar senare var han ute (medans jag avgrundsskrek i lustgasmasken) och värdena gick upp igen.

Det visade sig att han haft en knut på navelsträngen och när han skulle ut så drogs knuten åt och hans syre försvann och pulsen sjönk.
Väldigt dramatiskt alltihop men jag fattade nog inte hur illa det kunde gått som tur va och efteråt kändes det nästan som de ville tysta ner det hela, för att inte oroa mig i onödan.
Men nu var han ute!
Alldeles hel och frisk och stor!

Stig.
Född 17.20
9/10 2018
Vecka 40+0
52 cm lång
3765 gram
Perfekt!

Efteråt var jag helt slut.
Ville bara sova och vara ifred.
Jag fick två små tabletter för att amningen skulle avstanna.
Emil satt med Stig i famnen ända tills vi rullade in på BB där vi somnade alla tre.
Vid lunch nästa dag åkte vi hem till en mycket stolt och fin storebror!

I fredags åkte jag in till förlossningen med tron om att Småtting eventuellt vänt på sig igen.
Det visade sig att det hade han inte, utan låg med huvudet ner precis som innan. So far so good.

Barnmorskan frågade hur jag mådde och jag sa att jag var så vansinnigt trött på att vara gravid, att jag liksom inte hade någon ork till någonting längre. Dessutom har jag fått så jäkla ont i fingrarna de senaste veckorna, kan inte böja dom ordentligt och allt där man måste greppa gör ont.
Hon förde fram denna informationen för läkarna och vips stod det två grönklädda läkare i mitt rum.
De sa att de inte startar en förlossning såhär tidigt (37+2) men att de kunde tänka sig att göra en hinnsvepning för att se om kroppen själv ville starta förlossningen då.

Jag har aldrig gjort en sådan förut, men hört talas om det och i de allra flesta fall sätter förlossningen igång av det så jag var mer än villig att prova.
Svepning, skulle jag väl kanske inte kalla det, snarare brutalt våld mot mitt stackars inre!
Läkaren trycker alltså in fingrarna i livmoderhalsen och försöker känna på fosterhinnorna och bebisen huvud, som jag förstod det. Allt för att reta igång förlossningen.
Detta gjordes alltså TVÅ gånger, eftersom den ena läkaren var ny och skulle lära sig, så gjorde de varsin gång.
Aj.

Men det var ju snabbt överstökat så jag fick åka hem direkt efter.
Under dagen och kvällen hände det inte mycket mer än att det ömmade lite men det kan man ju förstå efter en sådan behandling.

Morgonen efter lossnade dock slemproppen (kan mycket väl vara det värsta ordet i svenska språket) i omgångar under dagen och har nu gjort det i två dagar.
Igår hade jag lite värkar men inget ihållande, bara kraftiga hugg då och då.
Men nu väntar jag spänt på att vattnet ska gå när som helst och det känns liksom i kroppen att något är i görningen så att säga.

Så himla spännande detta!
På onsdag ska jag på kontroll igen och har han inte kommit då så ”sveper” dom igen.
Kom igen nu Stig, vi längtar efter dig!

Nu ska jag åka hem från jobbet, skulle bara hit och hämta en sak och det känns lite risky att vara ute och spatsera såhär när vattnet kan gå när som helst!