Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Annas Jullov!

Jag är tillbaka!
God fortsättning på er! Själv började jag det nya året med att få magsjuka, dvs min värsta grej. Men samtidigt måste jag säga att det är skönare att vara den som är sjuk, än att vara den som oroar sig för att bli sjuk. Dessutom var det ganska snabbt överstökat.

Men nog om tråkigheter. Nu är det nya tider och såhär i början av året tycker jag det är så härligt med en nystart. Jag var dessutom så himla klyschig att jag startade ett mammafitness-konto dagen efter nyår. Det var jag antagligen inte ensam om men känner mig väldigt taggad på att komma igång.
2019 ska bli året jag kommer tillbaka på banan, känner mig stark och som mig själv igen. Det ser jag fram emot!

Nu har det varit ett låååångt och väldigt lugnt jullov, precis vad jag önskade mig.
Vi tittar lite på hur det såg ut:

Vi firade jul ihop med Emils syster med familj i Vaggeryd. Det var verkligen en perfekt jul, precis lagom stojig och högljudd, barnen lekte och vi åt god mat. Så skönt att inte vara så många och ha barn som numera kan leka själva med varann, så man faktiskt kan få sitta ner en stund och prata.

Farfar Bengt och lill-Stickan.

Vi har numera som tradition att åka till min mamma på julaftonskvällen. Så himla skönt att sätta sig i en tyst bil och ha tre timmar på vägarna framför sig. Det är ingen trafik på julafton och barnen somnar direkt så jag och Emil får prata ostört med varann (eller i det här fallet, sjunga med ostört till diverse Disneylåtar). Så fin jultradition.

Älskar mellandagarna i Karlstad. Vi bara är, umgås, går långa promenader, sover middag, spelar spel och går på badhuset.

Jag fick egentid att gå på stan, utan barn och utan man. Bara jag. Höjden av lyx att få prova kläder i lugn och ro utan att någon är kissnödig eller irriterad. Livet!

Vi åkte på utflykt till Antik och Design i Molkom. De har sålt mina målningar i 13 år nu! Galet! Fast jag behöver verkligen uppdatera, evigheter sedan jag målade nått i olja nu.

En morgon lyxade vi till det med hotellfrukost på Plaza. Jag hade ett presentkort för två som jag fick på lanseringsfesten för JWHF och så bjöd vi med oss mamma. Sån mysig grej!

Väl hemma igen har vi alltså firat nyår, haft magsjuka och åkt skidor! Knut är en riktig fena på slalom och nu har han äntligen fattat tekniken så nu både plogar och svänger han helt själv. Emil grät nästan av lycka när han knäckte hur man gör.

Jag är ingen skidåkare och kommer aldrig bli. Jag är helt enkelt för rädd för att slå mig. Men jag gillar ju att sitta i solen förstås, så fjällsemestrar funkar utmärkt även om man inte åker skidor.

Vi har bokat en resa till Branäs vecka 11 med några kompisar. Jag har tagit på mig den tunga rollen som passare av Stig. Sjukt jobbigt, verkligen. Tänker mig husvägg i lä, ett glas prosecco och sovande bebis 😉

Den här lilla minipersonen har vi hunnit lära känna ordentligt under jullovet och det har visat sig att han är den lättaste ungen ever! Han är liksom aldrig ledsen och är han det så är det antingen mat, byta blöja eller sova och fixar man bara det så är ordningen återställd. Han verkar helt enkelt väldigt tillfreds med livet och det är vi evigt tacksamma för!

Älskade Knutte och också landat i sin roll som storebror. Tror den här ledigheten ihop var nyttig för oss allihop. För att lära känna varann, hitta rätt i vår nya vardag och bara kunna vara familj. Det finns plats för alla och det känns så himla skönt att vi landat nu.
Det blev bra.
Nu är vi fyra.

Mina Barn!

Tacksamheten över att de här två är mina. Så obeskrivligt!
Ibland tittar jag på dom och tänker ”det är såhär de blev, såhär ser mina barn ut”
Man har ju tänkt ända sen man va liten på hur ens liv skulle bli, hur ens barn ser ut och vem man skulle gifta sig med.
Såhär blev det.
Allt jag någonsin kunnat drömma om.

Stoltheten jag känner över Knut. Hur fin han är, hur han bryr sig så mycket om andra och oroar sig över att alla ska ha det bra.
Hur han var ledsen över att julskinka kom från grisar och hur han kryper upp bredvid mig i soffan och viskar -mamma…..

Hans försiktiga sätt och hans tydliga språk. Hur himla roligt det är att hänga med honom, allt storslaget han säger och hur poetisk han är.
-Mamma, jag äter luft, det smakar vind.

Nya lilla Stig, som jag inte ens trodde jag skulle ha plats för i hjärtat. Han som slagit omkull mig alldeles och knockat mig med kärlek. Så näpen med sin lilla uppsyn och små gurglande ord.
Han är så lätt, jag har fortfarande inte en enda gång under de här två månaderna ens tyckt att det varit jobbigt med en bebis.
Med honom är livet enkelt.

Sen att se dom ihop. Det bästa av allt.
Mina finaste små pojkar.
När Knut tappat en ögonfrans och skulle önska sig något häromdagen och viskade
-Jag önskar att jag aldrig ska skiljas från min brorsa

Stig, 2 Månader!

Den här lilla stjärnan har hunnit bli två månader nu!
Tyckte han föddes igår.
Tänk att jag som hade bestämt mig för att bara ha ett barn, alltså nästan missade honom?! Är evinnerligt glad att jag ändrade mig. för han tillför så himla mycket. Han känns liksom som en bonus!

Han är nu 57 centimeter lång och vägen 4900 gram.
Han är så himla enkel att ha att göra med, han är nöjd och glad nästan hela tiden och låter oss sova på nätterna och muttrar inte i onödan. Tack livet för det!

Det har inte varit helt lätt för Knut att bli storebror. Han är verkligen urgullig och genomsnäll mot sin lillebror, men desto argare mot oss.
Förstår att det är en enorm omställning för honom att helt plötsligt dela på uppmärksamheten.
Nu börjar det tack och lov bli bättre och nu är vredesutbrotten inte lika vanliga längre som tur är.
Det tar helt enkelt en stund att komma in i vår nya vardag, men nu tror jag vi börjar fatta galoppen.

Tänk så gärna jag ville ha en liten tjej den här gången, men vad glad jag är nu att jag fick en pojke. Tror de kommer ha så mycket roligt ihop och jag riktigt ser framför mig hur de som vuxna, går ut och dricker öl ihop.
Bröderna Ileby va, vilka killar!

Det händer lite på två månader ändå!

Här är Knuts första tre månader (glömde ta en vecka på honom)

Stig, En Månad!

När Knut föddes så fotade jag honom varje månad för att se hur han växte. Såhär såg hans bilder ut, från en månad till ett år!

Nu gör jag såklart likadant med Stig, så här är hans första månad!

Sen fotade jag honom när han var en vecka gammal också, så här ser man hur han har växt bara på den här korta tiden.

Tänk att han bara funnits så kort tid och ändå känns det som han funnits jämt!
Det är så stor skillnad på att ha en bebis nu mot förra gången. Jag njuter MYCKET mer den här gången!
Sist var jag så stressad över amningen, kände att jag aldrig skulle få vara själv igen, undrade vad jag gett mig in på och om jag skulle klara av det över huvud taget.
Det var en chock att få barn med andra ord.
Den här gången har jag varit superlugn från början. Jag vet att jag har koll på läget, struntade i amningen och nu vet jag att han kommer inte gå sönder och såhär liten är han bara en väldigt kort period så nu passar jag på att mysa så mycket jag bara kan.

Det här med tvåbarnschock alla varnade mig för har med andra ord inte inträffat alls!
Älskade lilla solStickan!