Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

En Sommar I Värmland!

Som ni vet har vi ju hyrt drömhuset på Öland två år i rad nu. Jag hittade det av en slump på Blocket och sen blev vi blixtförälskade och ville hyra det alla somrar i evig tid!
Men nu har vi ändå känt att vi kanske iallafall ska pausa Öland ett år och testa något annat.

Då kom vi på den eminenta planen att hyra nått i Värmland den här gången!

Vi vill lite längre upp i Värmland än Karlstad, där det är sådär makalöst fint så man nästan storknar. Någonstans runt Sunne-trakten är planen.

Ska bli så kul att visa resten av familjen mina gömda Värmlandspärlot! Sen ser jag fram emot lugnet, vyerna, tystnaden och att bara få vara familj i världens vackraste landskap.

Minns Ni Sommaren?

”Var icke ledsen fast molnen trycka och vinterköld genom hjärtat går,
Ty bakom moln glänsa sol och lycka och efter vinter blir det åter vår.”

Gustaf Fröding

Bakom allt det här gråa och mörka, ligger sommaren och väntar. Glöm inte det.

Låt Oss Prata Om Kroppen!

Att vara positiv till sin kropp, hylla den och älska den är hett just nu. Tycker instagram kryllar av folk i alla dess former som dansar runt i underkläderna och det är såklart en himla bra sak, att vi kommit dit äntligen, att alla får synas precis så mycket dom vill!
När jag var gravid med Stig gick jag upp runt 20 kilo. Tio av dom försvann nästan direkt men de andra tio sitter kvar.
Skulle kunna omfamna och älska min nya kropp, precis som den är. Men det gör jag inte. Jag känner inte igen mig och jag känner inte att den här nya formen tillhör mig.
Så jag vill få bort de tio kilona.

Men det känns fult att säga så. Som att man inte får vilja bli som innan.
Då är man otacksam och missnöjd, spär på hetsen om kroppen osv osv.
Men jag bryr mig noll om hur andra ser ut, om de vill dansa nakna på instagram eller vad de nu vill göra rör mig inte i ryggen.
Men jag vill inte det.
Varken med eller utan tio kilo extra.

Jag vill kunna sitta ner utan att knäppa upp knappen i jeansen.
Jag vill kunna sträcka mig upp efter nått utan att magen syns för allmän beskådan (och tillhörande uppknäppta knapp)
Jag vill kunna välja på alla mina kläder i min garderob, inte bara en tiondel.
Jag vill att mina gamla skor ska passa.
Jag vill kunna få på mig min vigselring igen.
Jag vill orka gå långa promenader med barnvagnen.
Jag vill kunna leka med mina barn utan att bli helt slut av minsta ansträngning.
Jag vill känna mig som förut.

Jag såg Mia Skäringers program om kroppshets i höstas och insåg att jag aldrig lidit av det och det verkar vara få förunnat att ha sluppit det.
Så innerligt skönt ändå!
Jag är en person som lätt blir besatt och fastnar i tankebanor och blir en smula manisk, så att jag sluppit att någonsin tänka på min kropp har verkligen varit en befrielse.
När jag var ung var jag extremt smal, men det handlade aldrig om mat eller var ett medvetet val. Jag bara var sån och jag har lite svårt att känna hunger. Så när jag var tonåring glömde jag ofta att äta och var väldigt petig i maten, men aldrig för att jag ville ha en viss typ av kropp.
Jag tyckte helt enkelt gurka och tomater var det godaste och snabbaste att äta, så jag åt det.

Minns så väl en gång i övre tonåren när min kompis sa att det såg ut som jag hade gått upp i vikt. Jag hade inte ens reflekterat över det och har aldrig gjort det.
Jag går upp och ner lite hur som helst, ofta beroende på hur jag mår.
Är jag ledsen går jag ner och mår jag bra så går jag upp.
Jag känner fortfarande ingen som helst hets mot min kropp, eller att jag ”borde” se ut på ett visst sätt.
Jag gillar den, trots sina buckliga lår och mjuka mage.
Men jag gillar min garderob också, så jag ska bara försöka få tillbaka min ursprungs mjukhet och tillhörande bucklighet.
För tro mig, jag är minst lika bucklig och knottrig, mjuk och sladdrig oavsett vad jag väger.
Det hör till min person helt enkelt!

Jag, som livrädd femtonåring på en mycket tveksam fotografering i Stockholm, där fotografen bad mig att ”tänka på stora kukar”….

Gravid med Stig i ett försök att se någorlunda hurtig ut.

Alldeles precis vanlig morsa med gullig unge.

Annas Jullov!

Jag är tillbaka!
God fortsättning på er! Själv började jag det nya året med att få magsjuka, dvs min värsta grej. Men samtidigt måste jag säga att det är skönare att vara den som är sjuk, än att vara den som oroar sig för att bli sjuk. Dessutom var det ganska snabbt överstökat.

Men nog om tråkigheter. Nu är det nya tider och såhär i början av året tycker jag det är så härligt med en nystart. Jag var dessutom så himla klyschig att jag startade ett mammafitness-konto dagen efter nyår. Det var jag antagligen inte ensam om men känner mig väldigt taggad på att komma igång.
2019 ska bli året jag kommer tillbaka på banan, känner mig stark och som mig själv igen. Det ser jag fram emot!

Nu har det varit ett låååångt och väldigt lugnt jullov, precis vad jag önskade mig.
Vi tittar lite på hur det såg ut:

Vi firade jul ihop med Emils syster med familj i Vaggeryd. Det var verkligen en perfekt jul, precis lagom stojig och högljudd, barnen lekte och vi åt god mat. Så skönt att inte vara så många och ha barn som numera kan leka själva med varann, så man faktiskt kan få sitta ner en stund och prata.

Farfar Bengt och lill-Stickan.

Vi har numera som tradition att åka till min mamma på julaftonskvällen. Så himla skönt att sätta sig i en tyst bil och ha tre timmar på vägarna framför sig. Det är ingen trafik på julafton och barnen somnar direkt så jag och Emil får prata ostört med varann (eller i det här fallet, sjunga med ostört till diverse Disneylåtar). Så fin jultradition.

Älskar mellandagarna i Karlstad. Vi bara är, umgås, går långa promenader, sover middag, spelar spel och går på badhuset.

Jag fick egentid att gå på stan, utan barn och utan man. Bara jag. Höjden av lyx att få prova kläder i lugn och ro utan att någon är kissnödig eller irriterad. Livet!

Vi åkte på utflykt till Antik och Design i Molkom. De har sålt mina målningar i 13 år nu! Galet! Fast jag behöver verkligen uppdatera, evigheter sedan jag målade nått i olja nu.

En morgon lyxade vi till det med hotellfrukost på Plaza. Jag hade ett presentkort för två som jag fick på lanseringsfesten för JWHF och så bjöd vi med oss mamma. Sån mysig grej!

Väl hemma igen har vi alltså firat nyår, haft magsjuka och åkt skidor! Knut är en riktig fena på slalom och nu har han äntligen fattat tekniken så nu både plogar och svänger han helt själv. Emil grät nästan av lycka när han knäckte hur man gör.

Jag är ingen skidåkare och kommer aldrig bli. Jag är helt enkelt för rädd för att slå mig. Men jag gillar ju att sitta i solen förstås, så fjällsemestrar funkar utmärkt även om man inte åker skidor.

Vi har bokat en resa till Branäs vecka 11 med några kompisar. Jag har tagit på mig den tunga rollen som passare av Stig. Sjukt jobbigt, verkligen. Tänker mig husvägg i lä, ett glas prosecco och sovande bebis 😉

Den här lilla minipersonen har vi hunnit lära känna ordentligt under jullovet och det har visat sig att han är den lättaste ungen ever! Han är liksom aldrig ledsen och är han det så är det antingen mat, byta blöja eller sova och fixar man bara det så är ordningen återställd. Han verkar helt enkelt väldigt tillfreds med livet och det är vi evigt tacksamma för!

Älskade Knutte och också landat i sin roll som storebror. Tror den här ledigheten ihop var nyttig för oss allihop. För att lära känna varann, hitta rätt i vår nya vardag och bara kunna vara familj. Det finns plats för alla och det känns så himla skönt att vi landat nu.
Det blev bra.
Nu är vi fyra.