Jag har haft världens finaste midsommar! Jag har fått andas ifred, vara med sådana som förstår och tröstar, fått glömma bort och bara haft såååå himla roligt! Världens bästa och framförallt på den finaste platsen jag vet.
Här kommer en bildkavalkad från vår midsommar, på alldeles ljuvligt fina Öland:

Idag är det den 22 juni. Det är mitt beräknade datum för förlossning. Det är dagen då jag skulle blivit mamma. Det är det datum då ingenting någonsin ska bli sig likt igen. Två blir tre.
Om det nu hade gått vägen alltså.

Nu gjorde det inte det.
I tolv veckor fick jag må illa, spegla mig i profil och äta saltgurka. Tolv veckor är väldigt kort om man jämför med fyrtio.
Men som jag skrivit tidigare, drömmen var lika stor som om det hade varit vecka fyrtio.

Men på riktigt, ärligt (förr kanske det varit mer inbillning) så känns det faktiskt så väldigt bra nu.
Att inte ha en stor mage, att inte behöva vakna på natten, behöva tacka nej till jobb och inte längre kunna fly i en bil, bara jag och min man. Köra så långt vi kan, bara för att vi kan.

Vi har variy gifta i snart ett år. Ett väldigt turbulent år minst sagt.
Men också ett år som fått oss evigt sammanflätade och oskiljaktiga. Vi är vi två, ännu starkare nu än då. Vi mot världen.

När vi gift oss fick vi rådet att vänta med barn, att bara njuta av att vara nygifta och nykära.
Det följde vi inte. Så vi passar på att göra det nu istället.
Och det känns precis så, som att jag uppskattar att det bara är vi och jag är mer kär i honom nu än jag någonsin varit förr, för han har sett mig i mitt absolut värsta, han har stöttat och hållt i när jag inte kunnat stå själv, han har torkat tårar och klappat, lyssnat och förstått när ingen annan gjort det. Han har stått där som en klipp när det stormat och blåst.
Min man.
Min fina älskade starka man som alltid räddar mig, som hjälper till och som gråter lika mycket som jag när ingen ser.

Vår bebis kommer nog så småningom.
Just nu gör det inget om det dröjer, det innebär bara mer tid med min man. Nu när han än så länge bara har ögon för mig.

Jag tror på ödet. Saker händer av en anledning.
Detta var meningen, även om jag inte kunde se det då, kände att min värld rasade, men nu, nu kanske jag förstår.

Nu är det såhär och det har tagit mig ett halvår att komma fram till det, men nu kan jag säga det och mena det. Jag är glad att det är såhär.

Imorgon, absolut svintidigt packar vi in sovsäckar, liggunderlag och blomkransar i bilen och styr mot Öland!
Jag hoppas på ljusa kvällspromenader, kanske en loppis eller två och massor av sol och lugn och ro.
Jag har aldrig varit på Öland på midsommar men har förstått att det kan gå ganska vilt till, därför är jag extra glad för att vi styr kosan åt andra hållet på ön, mot lugnet och våra fina vänner.
Alltså åh, Öland!

Min morfar kommer från Öland så det känns lite som att komma hem när man åker över bron, även om jag aldrig varit på Öland innan jag var där för några år sen.
Det är nått inuti, som känner sig hemma där. Kanske den lilla del av mig som är morfar?

Jag har tecknat färdigt allt jag skulle, nu återstår bara att packa ner mina bästa klänningar och pyjamasar i väskan, lägga prickig korv smörgåsar i kylbagen och sen fara iväg.

Glad midsommar bästa ni, tusen tack för att ni finns och följer med och peppar mig i allt jag gör!