Vi fick vårt plus i Italien, på vår bröllopsresa, på en toalett med marmorhandfat och guldtapeter.
Fick läsa instruktionerna om och om igen eftersom de var på italienska, men jag förstod ju ändå, att incinta betydde precis det jag trodde. Ett plus är ett plus. Även på italienska.

Det tog bara några dagar, kanske till och med bara några timmar, så hade man drömmen helt klar för sig.
De små benen med bruna skor, sladdande i gruset. Nerkasade strumpor och huvudfotingar från dagis på kylskåpet.
Min namnlista i mobilen blev längre och längre fast vi ändå redan hade bestämt.
Pappa gillade det där namnet. Därför är det fortfarande bestämt.
Fast det inte längre är något plus.
Vare sig på svenska eller italienska.

– Du kan ju inte vara så ledsen, det hade ju knappt hunnit bli nått!
Plusset, drömmen, ljudet från små fötter i gruset och steg i trappan. Allt det fanns där, även om knyttet bara var en larv, så var drömmarna redan stora och färdigvuxna inuti.
Så jag är ledsen.
Min ledsenhet mäts inte i hur stor larven var.
Den mäts i storleken på drömmen och då kommer jag vara ledsen länge länge än.

we’ve got holes in our hearts, we’ve got holes in our lives
we’ve got holes, we’ve got holes but we carry on

Jag tror inte på ”spöken”, är inte särskilt andlig av mig och skulle egentligen inte påstå att jag trodde på ett liv efter döden heller.
Men sen pappa dog har jag nog ändrat mig lite i den frågan. Som jag skrivit tidigare så var det så uppenbart att pappa inte längre fanns i sin egen kropp, efter han dött och det är alldeles för svårt att bara tänka att det skulle vara slut. Bara sådär.
Men han påminner mig då och då att han finns med och det är lite läskigt och trevligt på samma gång.

* Jag stod i köket och gjorde sås, från grunden och det var min pappas specialité, han gjorde alltid världens godaste sås!
Ddet här var kanske tre veckor efter att han dött och jag stod där och vispade ihop lite olika saker jag hittade i skåpen, då började det lukta lite varmt, lite svett och farbrortröja liksom. Precis som pappa. Jag frågade Emil om det var han som luktade och jag gick nära och luktade, men nej, det var inte han. Så jag antar att pappa stod där, precis nära mig och kollade så jag gjorde rätt. Precis som han hade gjort om han levt.

* Det var nysnö ute och dörren till vår vinkällare stod på vid gavel trots att det inte är en dörr som bara går upp av sig själv. Det ligger både ett rör i vägen och har ett hårt gångjärn som stängning. Det fanns inga spår i snön som ledde ner till källaren….

* Dagen innan han dog var det ju det med fasanen som jag skrivit om tidigare. Det var jag och min bror som satt i bilen, på väg att köra till sjukhuset när en ensam fasanhanne gick framför bilen, helt sakta och in i vår trädgård.
Sen dess har vi inte sett den igen men jag är helt övertygad om att det var pappa som va där och sa att han nu flyger vidare.

* Alla miljoner drömmar jag drömmer, helt glasklara! Minns varenda detalj, hur han låter, hur hans rynkor ser ut, vad han har på sig. Trots att jag inte minns en enda annan dröm, så minns jag varenda en där han varit med. Nu senast så krullade han presentsnören och la runt huvudet och en annan gång åt han kräftor i garaget.

* Samma dag som han dog köpte jag en fågel till mamma på loppis, som har en sensor som gör att den kvittrar när man går förbi.
En dag när hon satt vid köksbordet, så kvittrade fågeln ute i hallen och det var ingen som gick förbi. Sen kvittrade den en gång till och såklart var det pappa som fick den att kvittra.

* Nu senast, i påskas, satt vi hemma hos Emils pappa och jag berättade om den där kvittrande fågeln och att det säkert var pappa som gjorde att den kvittrat och just när jag avslutade den meningen, så sattes radion igång! DET var väl ett tecken om något?!

* När jag bäddade rent i sängen kom det en stark vind som bara luktade pappa lång väg. Då sa jag hej såklart, som man gör när någon man älskar hälsar på!

Förresten, listan med de finaste sakerna som hänt under 2013 som Sandra hade på sin blogg, den med pappan och pussen skrev jag….