@annaileby_art
anna@annaileby.comJag tror inte på ”spöken”, är inte särskilt andlig av mig och skulle egentligen inte påstå att jag trodde på ett liv efter döden heller.
Men sen pappa dog har jag nog ändrat mig lite i den frågan. Som jag skrivit tidigare så var det så uppenbart att pappa inte längre fanns i sin egen kropp, efter han dött och det är alldeles för svårt att bara tänka att det skulle vara slut. Bara sådär.
Men han påminner mig då och då att han finns med och det är lite läskigt och trevligt på samma gång.
* Jag stod i köket och gjorde sås, från grunden och det var min pappas specialité, han gjorde alltid världens godaste sås!
Ddet här var kanske tre veckor efter att han dött och jag stod där och vispade ihop lite olika saker jag hittade i skåpen, då började det lukta lite varmt, lite svett och farbrortröja liksom. Precis som pappa. Jag frågade Emil om det var han som luktade och jag gick nära och luktade, men nej, det var inte han. Så jag antar att pappa stod där, precis nära mig och kollade så jag gjorde rätt. Precis som han hade gjort om han levt.
* Det var nysnö ute och dörren till vår vinkällare stod på vid gavel trots att det inte är en dörr som bara går upp av sig själv. Det ligger både ett rör i vägen och har ett hårt gångjärn som stängning. Det fanns inga spår i snön som ledde ner till källaren….
* Dagen innan han dog var det ju det med fasanen som jag skrivit om tidigare. Det var jag och min bror som satt i bilen, på väg att köra till sjukhuset när en ensam fasanhanne gick framför bilen, helt sakta och in i vår trädgård.
Sen dess har vi inte sett den igen men jag är helt övertygad om att det var pappa som va där och sa att han nu flyger vidare.
* Alla miljoner drömmar jag drömmer, helt glasklara! Minns varenda detalj, hur han låter, hur hans rynkor ser ut, vad han har på sig. Trots att jag inte minns en enda annan dröm, så minns jag varenda en där han varit med. Nu senast så krullade han presentsnören och la runt huvudet och en annan gång åt han kräftor i garaget.
* Samma dag som han dog köpte jag en fågel till mamma på loppis, som har en sensor som gör att den kvittrar när man går förbi.
En dag när hon satt vid köksbordet, så kvittrade fågeln ute i hallen och det var ingen som gick förbi. Sen kvittrade den en gång till och såklart var det pappa som fick den att kvittra.
* Nu senast, i påskas, satt vi hemma hos Emils pappa och jag berättade om den där kvittrande fågeln och att det säkert var pappa som gjorde att den kvittrat och just när jag avslutade den meningen, så sattes radion igång! DET var väl ett tecken om något?!
* När jag bäddade rent i sängen kom det en stark vind som bara luktade pappa lång väg. Då sa jag hej såklart, som man gör när någon man älskar hälsar på!
Förresten, listan med de finaste sakerna som hänt under 2013 som Sandra hade på sin blogg, den med pappan och pussen skrev jag….
Men! Jag tänkte faktiskt på dig när jag läste det om pappan och pussen. Så var det så också!
Så himla fint. Både ditt inlägg här och hos Sandra. Jag har skrivit det med pappan och kramen. Man får verkligen krama så himla mycket som man kan, medan man kan det.
Den tyckte jag var så himla fin! Ja krama stenhårt!
Vilket inlägg. Fina fina Anders, vad vi saknar honom. KLART det är han som hälsar på dig! Kram!
Tror på det ”okända”, och kan säga att jag i hemlighet längtat efter att du skulle skriva ett inlägg om din pappas besök <3
För det är ju så självklart att det är han som hälsar på! Och särskilt det med dofter – det är ju det säkraste sättet att veta vem det är! Så var inte rädd, öppna dig och var glad när din pappa kommer! <3
Jag känner samma sak om min pappa som gick bort för några år sen, att det inte kan ta slut bara sådär. Han måste ju finnas runtomkring mig ändå, men i annan form. Jag tror iallafall det, och det känns bra att veta att han fortfarande finns kvar och ser efter mig!
Så fint! Och ja, vet du, jag har alltid varit lika skeptisk till efterliv och spöken, men min morbror gick bort för flera år sedan och min mamma hävdar bestämt att hon har märkt av honom.
En gång cyklade hon hem i brutal motvind, och plötsligt kännde hon att han bara DÄR. Hon sa att hon hade bett honom putta på lite och inte bara glo. som om han finns där med oss, om inte annat för att reta sina systrar. Kram.
Spännande! Det är ju uppenbarligen din far som gör sig tillkänna.
Anna, jag tycker du är stark för jag får tårar i ögonen varje gång jag läser om din pappa. Kram
Givetvis var han och hälsade på. Har upplevt liknande saker efter att mamma gick bort för ett år sen, även min syrra och min pappa. De lämnar oss ju inte vind för våg.
Blev så otroligt berörd av att läsa det här inlägget, klarade mig bara halvvägs innan jag började stortjuta.
Jag har också såna här påhälsningar efter det att min mamma dog. Tiden närmast mammas död kom de mer ofta än de gör nu, många år senare, men de kommer fortfarande. Oavsett om de går att förklara eller inte så tycker jag om att få dom för jag tror ju inte på det här men ag blir så lugn av dom och tröstad, och jag längtar så till nästa…
Det du skrev om fasanen som ni såg den dagen er pappa dog är verkligen fint. Såklart det var din pappa.
Underbart att han finns runt dig lite då och då… Jag tror på övernaturliga fenomen och är säker på att våra bortgångna nära o kära hälsar på ibland. Tror också att deras själ återföds inom familjen…. Så nästa lilla larv sov kommer växa i din mage är förhoppningsvis byggd av din fars själ delvis.
Stor kram ❤
Åh vad jag känner igen mig. Har inte haft så mycket ”besök” av min pappa, men drömmer också glasklara drömmar om honom. Och de följer mig så länge, för brukar inte heller minnas drömmar annars.
Dina inlägg om din pappa är så fina, varma och kärleksfyllda. All lycka till dig Anna!
Vilket fint inlägg, Anna. Det ger mig tröst för ibland på kvällarna får jag ont i hjärtat av att tänka på att vi ska dö en gång och aldrig finnas mer. Det ger mig tröst att du kan känna av din pappas närvaro. Så fint att han är där och hälsar på!