Emil är inte min ungdomskärlek, min one and only från början så att säga.
Jag har hunnit vara ihop med en hel hög faktiskt, en del som jag aldrig i dagsläget ens skulle ta i med tång och en del riktigt fina guldkorn som jag fortfarande tycker mycket om.
Jag är glad för det. Att jag provat. Sett vad som finns. Sett vad jag inte vill ha.
För när Emil kom så var det så självklart HAN! Det är så jag vill att han ska vara, så jag vill att han ska se ut, så jag vill bli utmanad.

För han är en utmaning. Eller han utmanar mig och det är oerhört viktigt.
Det gör att vårt liv ihop aldrig blir slentrian.
Vi är otroligt olika och jag tror att en del som ser oss utifrån undrar hur sjutton vi två kan vara ihop.
Men det är just det, att han lär mig uppskatta andra saker, tvingar mig att se med nya ögon och jag gör detsamma med honom.

Emil älskar naturen. Att promenera i skogen, locka svamp, cykla mountainbike, åka skidor, springa terränglopp och allt annat jag tycker är fullkomligt onödigt. Inte svampplockningen då, för det är ju kul.
Men han får med mig ut, när jag annars skulle legat hemma.
Han är en sådan person som orkar släpa med sig gjutjärnspanna för att det är roligare att göra pannkakor över öppen eld.
Något jag aldrig skulle gjort.
Men jag älskar honom för att han orkar.
Det ger dessutom vår familj så himla fina minnen efteråt, allt det där slitet han lägger ner.

Han försöker aldrig ändra på mig, tämja mig eller hålla fast mig. Han vet att enda sättet att vi två ska kunna vara ihop är att jag måste få flyga fritt.
Jag får åka iväg i flera dagar och bara vara själv, dela upp semestern så jag har dagar utan honom.
Han förstår att jag inte kan andas om han håller för hårt och för det är jag evigt tacksam.
Det är fan ingen walk in the park att vara gift med mig och få, om någon annan, hade klarat det förutom Emil.

När jag gifte mig med Emil la jag ner förhoppningarna om någon som höjer mig till skyarna och avgudar marken jag går på. Emil är inte alls sån.
Men det gör också att jag inte känner mig överlägsen honom på något sätt. Vi är lika starka och bra båda två. Det är för mig en anledning att det fortfarande håller. Att vi är jämbördiga.
I andra förhållanden har jag ibland känt mig underlägsen och då gjort saker jag sedan ångrat, sänkt mig själv och mitt värde och jag har även haft förhållanden där jag känt mig förmer och utnyttjat situationen för att jag vet att han kommer älska mig ändå.
Typiskt ohållbart med andra ord.
Emil är inte de stora ordens man. Men han är bra på att säga att jag är fin när han tycker det, förvisso också bra på att ifrågasätta hur sjutton jag ser ut då och då. En mindre bra egenskap 😉

Han är inte den jag såg framför mig när jag var femton år.
Ändå är han den absolut perfekta mannen för mig.
När han står och grillar högrevsburgare på Ileby´s bodega i sitt skinnförkläde, väger han upp alla fisar jag får utstå på kvällarna.
Emil alltså, vilken kille. Så långt ifrån perfekt att han blir alldeles otrolig.

Förra året var jag ovanligt duktig på att ha med mig kameran. Det här är mina favoritbilder från 2017:

Året började i Schladming ihop med Emil. En hel vecka i Alperna bara vi två. En investering i vårt förhållande som sannerligen färgade av sig på resten av året. Grym start!

Förvisso en mobilbild, men ändå så viktig bild för mig. Barbro Lindgren läser Benny för Knut, i samma veva fyllde han tre år. Hon tyckte att han hade så fint namn och ett halvår senare kom hon ut med boken ”Knuttes hus”!

Jag åkte till Stockholm och lämnade in alla mina originalteckningar till Rabén & Sjögren. Minns så väl känslan, fick stanna på vägen och bara dum-le för mig själv för jag var så himla glad.

Vi mötte våren i ett soligt Köpenhamn med våra kompisar Carro och Martin. En strålande idé!

I April åkte vi till Värmland och Branäs med Tobbe och Tilda. Knut gick i skidskola och vi solade mot husväggen och drack prosecco.

Jag åkte till Akvarellmuséet på Tjörn med mamma. I år åker vi dit igen!

Vi var i Stockholm och gick både på Skansen och var på min bästa kompis bröllop i Hagaparken.

Sen var det midsommar och jag hade det bästa kompisgänget och Knut spelade dragspel på scenen i Apladalen.

Sen kom vi till Öland och livets plats! Vi har hyrt samma stuga i år igen och tänker hyra den alla år så länge jag lever helst!

Vi var på Astrid Lindgrens värld, målade om vårt hus och jag åkte till Stockholm och Johan i fem dagar.

Vi var i Höganäs och ett väldigt stormigt Mölle för att fira vår femåriga bröllopsdag.

Det var augusti och jag var gravid. I fyra dagar var jag gravid innan jag började blöda.

Det blev höst och vi hade releasefest för Fislandet!

Sen direkt vidare till Göteborg och bokmässan. Det var et väldigt flängande där ett tag. Det var nog tur, så slapp jag tänka så mycket på sånt som skavde i hjärtat.

Andningspaus i Värmland.

Jag började teckna stort och någonting hände och allting blev plötsligt mycket bättre. Jag började på drejkurs för att kunna få skapa utan säljpress.

I slutet av året åkte jag till Umeå och Musikhjälpen. Kände mig plötsligt som en del av något stort.

Avslutade 2017 på bästa tänkbara sätt, med årets finaste vinterdag i djupaste Småland.

Tack 2017 för det mest omtumlande och på många sätt bästa året i mitt liv! Jag lärde mig mycket, på både gott och ont.