När vi skålade in det nya året lovade vi varann att det skulle bli vårt bästa år.
En sån sak lovar man ju varje år men nu när det gått en vecka så kände jag att jag behövde sätta mig ner och tänka efter vad det verkligen innebär.

Året har börjat skakigt för min del, med en hel del tankar om vad som är viktigt i livet och vad jag vill prioritera och minnas. Min pappa dog den tredje januari för fem år sedan och sen dess innebär just nyår en hel del ångest för min del.

För att lätta lite från mitt ångestmoln jag fastnat i gick vi ut i naturen. Det är lättare att tänka klart där.
Jag försökte kanalisera var det gjorde mest ont och hur jag kunde göra ändringar för att jag skulle må bättre.

Jag kom fram till följande:
– Istället för att ta med mobilen, ta med systemkameran. Jag slipper bli nådd och får fina bilder på köpet.
– Jag tar en paus från min instagram annaritar och fokuserar istället på mitt andra konto annaritar_illustrations. Jag vill inte följa några konton som gör mig stressad, med välpolerade hem, smala midjor och ständigt färska blommor. Just nu ger jag mig själv en paus från allt sånt.
– Istället för att konstant ta bilder för att lägga upp på instagram, ska jag nu istället rikta mer energi åt bloggen och få allt samlat här istället, lägga ner mobilen och andas lite.
– Sluta dricka alkohol. Jag börjar med en så kallad vit månad, så får vi se hur det blir efter det. Men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Vi bestämde också gemensamt att lägga bort mobilerna när vi är hemma och istället vara mer med varann.
Knut har inte haft sin ipad på hela december och har varit som en helt annan person, en som leker, pysslar, ritar och hittar på bus. Utan att sitta klistrad vid skärmen. Så nu är fri ipad borta i vårt hushåll och han har inte frågat efter den en enda gång. Vi säger att den är på semester och så har det inte varit mer med det.

Det här året vill jag fokusera mer på mig och min familj, mitt välmående och vår gemensamma tid.
Andra år har jag alltid haft karriärsmål som nyårslöften, men i år vill jag ändra fokus mer inåt än utåt.

Jag har varit så upptagen med att jämföra mig och hålla koll på alla andra att jag nästan glömt bort att njuta av vad jag har.

De här två. Allt jag någonsin önskat, mitt framför näsan på mig.

Så nu har jag skalat bort och skurit ner. Prioriterat om och tänkt efter.
Karriären går bra, den kommer förhoppningsvis fortsätta gå bra. Men den kan inte fungera om inte jag gör det.

Sluta stressa och bli irriterad över att det tar tid och går långsamt. Jag har ju egentligen ingen tid att passa. Jag vet inte vad jag skyndat till.

Så nu stannar jag upp och ser det jag har. Njuter av att han är min. Att jag fick honom, mitt i allt kaos fick jag honom. Vips är han stor och vem fan bryr sig om jag hade färska blommor hemma då? Ingen.

En fantastisk dag på många sätt och det känns som jag landade i något bra.

Avslutar det hela med lite Gustaf Fröding, som sig bör efter storslagna tankar: ”Var icke ledsen fast molnen trycka och vinterköld genom hjärtat går, Ty bakom moln glänsa sol och lycka och efter vinter blir det åter vår.”

Den här julen har varit så oerhört lugn och det var precis vad jag behövde. Inga måsten, ingen kalabalik och en massa sömn då vår familj är en stor förespråkare för att sova middag. Så det har vi gjort.
Men nu kikar vi på hur vår jul såg ut.

Vi började med julbordsfrukost eftersom vi hade rester kvar från dagen innan (nej vi dricker inte festis och julmust till frukost i vanliga fall) Emil vaknade med ögoninflammation och tänkte ställa in hela julen, ni vet män och sjukdomar. Jag droppade i lite ögondroppar på honom och så var julen räddad.

Den här lillfisken var taggad på jul!

Vi tog familjebilder i våra matchande jultröjor från Christmas Sweater Shop!

Sen åkte vi till Emils moster och där mötte vi Tomten minsann! Knut presenterade sin familj, mamma Anna och pappa Emil och att han själv hette Knut. Så Tomten skulle veta säkert vem han skulle ge julklapparna till.

När vi ätit världens godaste julbord och sett på Kalle Anka och druckit kaffe, packade vi in hela familjen i bilen och åkte 30 mil till Karlstad och mormor!

På juldagen firade vi jul med mamma och det blev paketöppning igen (note to self: köp färre julklappar nästa år!)

Det här fina fick jag (bland annat) en ljusstake från Paradisverkstaden, vi var där i somras när vi bodde på Öland men jag kunde inte bestämma mig för vilken jag ville ha så jag blev utan, men nu fick jag en orangerandig av Emil! De otroligt fina, hemstickade vantarna med feministmotiv hade mamma gjort till mig. Det finaste jag äger tror jag bestämt. Må jag aldrig tappa nån!

Ett år gick och sen var jag tillbaka igen.
Jag älskar vardag så himla mycket mer än ledighet så det känns skönt att vara på plats i ateljén igen. Dock har det här jullovet varit både behövligt och fantastiskt. Det känns som jag sovit mig igenom hela ledigheten och det var precis det jag behövde.
Som att jag äntligen kommit ifatt mig själv.

En liten resumé tycker jag ändå 2017 är värd, då det klassats som ett av de bättre åren för min del. Speciellt karriärsmässigt. Vi kikar:

I januari var jag besatt av Skam, precis som alla andra, så jag gav mig på att teckna karaktärerna, men kom bara till tre innan jag tröttnade.

Jag vann en tävling hos Lion Alpin och blev utsedd till årets skidbloggar trots att jag inte kan åka skidor. I priset ingick en resa till Alperna. Ska man lära sig, ska man göra det på ett ställe med sån här utsikt! Den här resan, en vecka ensam med min man, har varit det bästa jag gjort i hela mitt liv. Som vi njöt av den egentiden alltså (trots en miljon blåmärken)

I februari fyllde den här fantastiska lilla killen tre år och fick sin första riktiga cykel. Lyckan alltså!

I Mars var det min tur att fylla år och vi mötte våren i Köpenhamn. Det här borde förövrigt bli en tradition, Köpenhamn vid den här tiden är sannerligen magiskt!

I April var det dags för skidsemester igen, fast den här gången i Värmland och Branäs. Knutte gick i skidskola och vi hade det fint.

I Maj var vi på traditionsenligt kosläpp. Det är det bästa, som en galen kickstart inför sommaren.

Jag och mamma åkte till Akvarellmuseét och målade i tre dagar. En av topphändelserna under året helt klart.

I Juni gifte sig min bästa kompis i Hagaparken i Stockholm och vi firade midsommar hemma på vår bodega.

I Juli hyrde vi ett hus på Öland som jag hittat på Blocket. Det visade sig vara det finaste hus jag sett och jag hoppas kunna hyra det alla somrar framöver i resten av mitt liv. Kände mig så himla hemma direkt jag satte foten där. Den bästa sommaren i mitt liv.

I Augusti hade jag fem dagar ensam i Stockholm med min kompis Johan. Sånt vinnande koncept att ge varann egentid på semestern! De här dagarna var magiska, förutom båtturen då som höll på att kosta mig livet, men annars!

I September hade vi releasefest för Fislandet och jag var så himla nervös innan och alldeles hög på livet efteråt. Så sjuk grej och så mäktigt och stort på alla sätt och vis!

I Oktober åkte jag på mitt livs första bokmässa i Göteborg. Var på fest med Rabén & Sjögren och fortsatte vidare ut i natten med bland annat Lilla Berlin-Ellen!

I November åkte vi till Karlstad. Ett välbehövligt besök för att landa efter en händelserik tid. Det är liksom lättare att andas när man är i Värmland.

I December flög jag till Umeå för att medverka i Musikhjälpen. Så långt utanför min comfortzone man kan komma, men ack så roligt efteråt.

Vi hade en riktig Bullerbyjul när vi högg gran hos Emils pappa:
Julen avslutades i Karlstad och det nya året firades in med pompa och ståt omringad av vänner, precis som det ska vara.

2018 ser jag fram emot ett annat tempo, inte nödvändigtvis lugnare, men kanske inte lika orutinerat.
Jag har inga nyårslöften, jag borde träna och äta bättre och allt sånt där värdsligt, men det orkar jag inte ens lova.
Det enda jag lovar mig själv, är minst en hotellnatt ensam om året. MINST, en, helst två.

Så, kära 2018, bring it on!

Det första sjukhusbesöket, när du än så länge bara hade ont i magen och vi kom och hälsade på, med hembakade bullar i en påse och du blev så rörd att du grät i smyg över att vi kom dit.
Såklart vi kom dit.
Du ville att jag skulle hjälpa dig att väga dig i nån stolvågsanordning. Du hade gått ner tio kilo, på bara några dagar och du var så himla glad över det. Att du skulle vara smal till sommaren.

Första gången du ringde mig efter att du hade fått en stroke och inte kunde prata. Jag svarade och kände inte igen din röst. Du lät som någon annan och jag förstod inte vad du sa.
Du grät och försökte förklara och jag kunde inte få ihop vad du menade. Vi la på och jag grät i timmar efteråt.
Nästa dag ringde du igen.
Jag var mer förberedd nu och kunde klura ut vad du försökte säga.
Du sa att du hade blivit knäpp. Jag sa att det har du varit jämt.

I hissen när jag körde dig i rullstolen. Dina rynkor i nacken. Lockarna under mössan.
Tittade noga för att riktigt memorera hur de såg ut.
Jag visste att de snart bara skulle finnas i mitt minne.
Drog fingret över din nacke och kommer precis ihåg hur det kändes.
Mina fingertoppar glömmer aldrig hur min pappa känns.

När vi satt i ditt rum och pratade. När jag lärt mig ditt nya sätt att prata.
Du sa att du haft ett bra liv. Att du fått allt du önskat.
Jag sa att det var synd att du inte fick se New York och du fick tårar i ögonen igen.

Den smala damen på begravningsbyrån. Hon med allvarlig min och trist uppsyn frågade vad vi ville att det skulle stå i annonsen.
-Kungen av cool has left the building.
Hon såg sur ut.
Du hade älskat det.