Eftersom vi spenderade en hel massa timmar på afterski i tisdags så tog vi sovmorgon igår.
Jag och Emil har ett gemensamt intresse av att glo på folk och vi hade det perfekta glo-stället på det stora afterski-stället i Schladming så det var liksom svårt att slita sig (plus att ölen är billig här)
Såg en långhårig man med lugg, det hör inte till vanligheterna. Trodde bara Gustav Vasa och möjligen Jonatan Lejonhjärta hade det. Men i Österrike är allt tillåtet!

Emil åkte iväg för att åka längdskidor och jag strosade runt i den lilla byn.
Så mysigt, känns lite som typ Tomten skulle kunna bo här någonstans.

Jag var på jakt efter en present att köpa till Knut för att han varit så himla snäll hos barnvakterna. Sen måste man alltid ha presenter med sig när man varit borta, det är sen gammalt.
Minns när jag var liten och min pappa hade varit iväg, det första man kollade var vad han hade köpt med sig. Det brukade alltid vara ett paket winegum och om man hade tur en parfym.

Jag hittade de här, Masha och Björnen som går på barnkanalen! Hoppas han blir glad. Får väl safe:a upp med winegum annars.

När jag kom tillbaka ar det sol på vår balkong så jag satte mig mot husväggen, med ölkorv och läste boken vi håller på med i vår bokklubb. Perfekt!

På kvällen var det dags för världscupen i slalom och vi bodde så vi hade perfekt utsikt över backen. Nästan som storbildstv. Det var tydligen skitdyrt att sitta på läktaren och kolla, så att kunna sitta med prosecco i handen i bara understället kändes ju väldigt lyxigt.
Det var faktiskt riktigt spännande trots att jag egentligen är noll intresserad.
Det var så SJUKT mycket folk i stan! Det var nån som sa att det var ungefär som nyårsafton, en enda stor folkfest med andra ord.

Godmorgon från Alperna!

Det är så strålande fint väder här varje dag, inte ett moln så långt ögat når och hittar man bara ett ställe i lä så blir det kokhett direkt. Livet med andra ord!
Vi bor precis i backen, med utsikt rakt mot värdscup-backen (där de ska åka ikväll)
Turligt nog vara bara hotellmaten dålig den första kvällen, för efter det har den varit strålande med chokladfontän och allt!

Jag lät Emil få morgonen själv i backen, så han fick känna på lite nypistade backar utan att behöva vänta på moi som åker supersakta och måste stanna och hämta andan efter varje sväng.
Vid lunch tog jag liften upp till toppen.

Där tog jag en ensamöl i väntan på att han skulle komma. Alltså strålande sol, öl och egentid. Kan typ inte tänka mig nått bättre!

Sen var det dags för mig att åka skidor. Emil försökte lära mig att inte ploga utan försöka svänga med båda skidorna samtidigt. Vet inte om de där två ölen gjorde det lättare eller svårare men såhär såg det ut iallafall. En smula stelt kanske. (jag ser filmen i datorn, men inte på mobilen, hmmmm….om inte annat finns filmen på min instagram, annaritar heter jag där)

Efter några åk och en rejäl praktvurpa mitt framför restaurangen (tänk sällskapsresan) så tog jag liften ner och vi gick på afterski.
Hamnade bredvid någon tysk kändis som alla ville fotas tillsammans med, men vi hade ju såklart ingen aning om vem det var. Såg ut som Kicki Danielsson typ. Vi var föga imponerade med andra ord.

Tänk att få spendera en hel vecka med min man. Utan barn, utan jobb, utan disk och matlådor och dammtussar.
Där vi faktiskt får tid att umgås bara vi, prata om saker igen, hinna prata till punkt och kan sitta kvar precis hur länge vi vill.
Så himla lyxigt!
Den här resan är precis vad vårt förhållande behövde.
Lite tid att bara vara vi.

Igår lämnade vi av världens gulligaste lilla unge hos barnvakten och styrde kosan mot Köpenhamn!
Vi var i god tid (om jag får välja är jag alltid där femton timmar innan flyget ska gå, och när Emil får välja ska man helst småspringa till gaten) vi började med obligatorisk flygplatsöl (fast vin)

För att lugna mina resnerver (och skidåkningsnerver) lite så köpte jag en ny Marimekkoklänning. Sånt är ju alltid en bra grej mot ångest.

Sen hoppade vi på planet som knappt hann lyfta förrän det gick in för landning igen så vips var vi i Saltzburg!
Supersmidigt med massa guider överallt så det var bara att följa med. Åkte buss på kringelikrokiga vägar genom ett kolsvart alplandskap tills vi kom till vårt hotell i Schladming.

Vi började direkt med den trerättersmiddag som ingick i vårt hotell. Det visade sig vara en sorglig historia av femtioelva olika varianter på schnitzel, med torra pommes och majonäs i folieförpackningar till. Hoppas det blir bättre ikväll, annars får vi helt enkelt se vad staden har att erbjuda på annat håll.

Jag hade en rätt bitter ångestladdad stund igår kväll och surade och sa att Lion Alpin borde skickat nån annan, att jag absolut inte ville åka skidor och att de tyska grannarna gapade från balkongen.
Sen somnade jag mitt i mitt gnäll och vaknade upp till det här:

Snötäcka berg och soluppgång! Då kändes det genast lite bättre och skidåkningen kändes inte riktigt lika läskig i dagsljus.
Frukosten visade sig också vara betydligt bättre än middagen kvällen innan.

Sen var det bara att bege sig ut i backen. I Schladming finns ingen barnbacke utan det lättaste är blåa backa och för att ta sig till dom var man tvungen att åka allra högst upp på berget och sen åka skidor till de lite lättare ställena.
Gud ångesten när man liksom bara skulle börja, utan att testköra lite först!
Men det gick ju bra, efter en vurpa och lite plogningar kom vi fram till det lite lättare området.
Hyffsad utsikt kan man väl säga! (står man still syns det inte att man är dålig på att åka)

Efter två åk var jag helt slut. Man blir liksom ganska trött av att spänna varenda millimeter i hela kroppen samtidigt som man hyperventilerar.
Så vi tog en ölpaus.

Med nyfunnet självförtroende åkte vi några åk till innan vi åkte iväg för att komma tillbaka till liften igen.
Då var jag så illa tvungen att åka röd backe till och med och gormade till Emil att det här om nått är fan en kärleksförklaring!
Sen hasade jag mig ner och åkte kabinliften ner till hotellet igen.

Nu sitter jag här och lyckades få uppkoppling så jag kunde uppdatera bloggen. Har suttit lite i solen på balkongen och nu måste jag nog vila lite tror jag bestämt.
Innan Emil kommer tillbaka från backen.
Hörs sen!

För några dagar sedan hände något oväntat.
Ett alltför välbekant namn dök upp på skärmen följt av ett mail jag väntat på i över femton år.
Ett förlåt.

När jag var fjorton år så träffade jag en kille på internet.
Han var betydligt äldre än mig, närmare bestämt sju år äldre. Han jobbade som au-pair i USA och jag föll handlöst.
När man är fjorton år och fortfarande ett barn egentligen, som aldrig riktigt blivit sårad eller hjärtekrossad än, så faller man väldigt hårt för att man hoppar så väldigt lätt.
Jag slängde mig rakt ut, blottade allt och kände att det här var mannen i mitt liv. Har nog egentligen aldrig varit så kär som jag var då, av den enkla anledningen att jag var för ung och naiv för att förstå det här att man kanske måste skydda sig själv och att världen är inte full av snälla svärmorsdrömmar.

Han flyttade hem till Sverige sen och vi sågs. Av en slump egentligen.
Men vi sågs.
Jag var upp över öronen vrålkär och skrev milslånga dagboksanläggningar om honom, drömde om honom, pratade upp tusentals kronor i telefonräkningar bara till honom.

Sen började allting gå fel.
Han lovade saker han inte höll.
Han skaffade andra tjejer men höll mig på halster vid sidan av.
Han utnyttjade det faktum att jag inte fattade bättre och trodde att om jag bara ställde upp så skulle han älska mig.
Jag blev med andra ord rejält bränd.

Jag minns så väl en gång när jag satt i vardagsrummet med mina föräldrar, med fötterna på kanten av glasbordet. Jag tänkte att nu sparkar jag sönder hela bordet.
Jag var så sårad och trasig och totalt hopplös av hjärtesorg att jag knappt orkade mig upp på dagarna.
Jag var såhär i flera år efteråt.
Jag tror till och med den här killen påverkade mig så mycket så det fortfarande, nu femton år senare, har format mig till den personen jag är nu.
Han gjorde mig hårdare än jag hade varit annars.
Han gjorde mig bekräftelsesökande genom så många år och han sårade mig värre än någon annan någonsin gjort efter det.

Men efter många år av förstående, snälla män som visat och bekräftat och förstått varför jag varit så trasig, så har jag till slut läkt.
Och igår kom mailet där han sa förlåt.
Att han bara varit en korkad 21-åring som inte visste bättre och att han ångrar att han någonsin gjort mig illa.

Jag tyckte då, när jag var 14 och han 21, att han var så vuxen.
Nu i efterhand förstår jag att man kan bete sig korkat i den åldern.
Man är inte särskilt vuxen då.
Jag önskar bara att jag hade sluppit stå i andra änden av dumma, ogenomtänkta beslut.

Tänk va, vad mycket livet kan påverkas ändå av någon man hör när man är ung. Som sen blir en livssanning.
Men nu har tiden gått, såren äntligen läkt och nu kom ett sista förlåt som gör att jag nu avslutar det kapitlet i mitt liv.