Nu är det inte lång tid kvar tills boken finns ute i handeln (men går att förhandsboka här om man inte kan hålla sig)
Det här är alltså den första barnbok jag någonsin tecknat och det känns väldigt stort.

Har haft som målbild hela tiden just känslan när man ser den i ett skyltfönster.
För jag har behövt en målbild för då och då har det varit riktigt tufft.
Jag är helt ovan att teckna på något under så pass lång tid (har haft ungefär ett halvår på mig att teckna ca 45 bilder + otaliga skisser och ändringar) och också helt ny med att teckna samma person hela tiden!
Dessutom ska hon ju röra sig och uttrycka känslor, inte bara vara ett flygande ansikte som mina bilder brukar bestå av.
Helt klart svårt, men otroligt lärorikt och jag har lärt mig mer på det här året än på flera år tidigare.
Det har verkligen varit roligt att vara med från idé, till det första mötet med förlaget, hålla tummarna om att de nappar och sen hela processen med att faktiskt göra en bok.

Nu är den alltså snart här och jag är så ivrig på att höra vad ni tycker om den! Hoppas verkligen ni ska gilla den (och bilderna förstås)
Om några veckor har jag och Cissi Forss (som skrivit boken) releasefest i Stockholm och jag är redan nervös inför det. Fast ett bra nervös förstås.

Jag försöker teckna annat än porträtt. Men jag gillar ju ändå att teckna ansikten, så nu har jag försökt kombinera de två.
Det här har jag tecknat hittills:

En mun.

Och en lösögonfrans.

Det är svårt att försöka utmana sig själv, men nyttigt tror jag. Så nu försöker jag.

För några dagar sedan la jag ut på instagram att jag kände att jag fastnat i mitt tecknande.
Vet att det är ganska vanligt och jag har känt så förut men dock lika frustrerande för det. Man liksom bara står och trampar känns det som.

Jag har tecknat så länge jag kan minnas och har fått göra en massa roliga uppdrag, haft utställningar och fått stipendier genom åren. Men man glömmer bort sånt där mellan varven och det känns som man är sämst och aldrig får göra något roligt.

Men, jag fick så himla många bra tips på sätt att komma vidare, både från andra illustratörer och andra också för den delen.
Har skrivit ner det jag tyckte kändes mest relevant för mig så det kan jag ta till nästa gång jag kör fast.

Ett av tipsen jag fick var att prova ett helt annat material än det jag är van vid.
Så jag plockade (en smula motvilligt ska erkännas) mina pastellkritor. Jag hatar pastellkritor!
De kladdar överallt, handen smetar ut allt och det går inte att göra några små petdetaljer.
Perfekt för att bryta en ond cirkel med andra ord.

Det resulterade i den här bilden som jag gjorde på svart papper.
Nu kliar det såklart i mina detaljfingrar att gå in och peta men har bestämt mig för att lämna den såhär, det måste inte alltid vara petigt.
Tycker faktiskt den blev riktigt fin. Dock är hela mitt skrivbord fläckigt nu, baksidan med att använda pastell.