Eftersom jag varvar jobb och mammaledighet på veckorna, så får jag ut det bästa av två världar.
Jag älskar att vara hemma och leka med Knut, att sova middag på dagarna och gå långa promenader med barnvagnen.
Men precis lika mycket älskar jag dagarna jag är i ateljén.
När jag bara får vara jag och inte mamma. De dagarna vill jag inte prata om barn, då vill jag prata om politik, världsviktiga saker och fåniga tv-program medans jag dricker kaffe med vuxna. När man inte behöver oroa sig för små bebishänder som river ner muggar och kissar på sig precis när man ska äta.

Idag (det här inlägget är tidsinställt, så idag är det fredag när jag skriver detta) har jag tecknat så mycket att min hand kramar och har blivit alldeles krokig och tecknarvalkarna (ja det är sant, jag har teckningsvalkar av att hålla pennan!) ömmar.
Jag har tecknat en bröllopsinbjudan, en morgongåva, en skiss av en teater och sen mellan varven har jag skissat på min egna teckning jag tecknar på medan jag väntar på svar från kunder.
Solen skiner in i ateljén, det är vår ute och jag funderar på att gå och köpa mig ett par skor av bara farten.
Nu ska jag springa ner till posten med tre färdiga beställningar och sen tänker jag minsann käka glass i solen på vår altan!

Heja fredagar och att få jobba så handen kroknar!

Jag får ibland frågan om jag vill ställa ut mina bilder, eller om jag vill vara med på mässor och sitta i en monter och teckna live, ibland får jag frågan om jag kan föreläsa eller prata om mitt jobb och alla sådana här förfrågningar får alltid nej.
Jag vill inte teckna inför publik, det är inte själva tecknandet som oroar mig utan att sitta där i en monter som en liten utställningskanin medan folk glor på mig.
Sen att ställa ut, jag gjorde det mycket förr med väldigt goda resultat men ändå tycker jag att det är så himla jobbigt så numera tycker jag inte det är värt det.
Har en minnesbild av en konstutställning min familj gick in på en gång när vi var på västkusten. Vi gick in mest av en slump och där inne stod en liten uppklädd dam, omringad av typiska västkustmålningar med stenar, tång och fiskebåtar. På ett bord stod det cider upphällt i plastglas och massor med orörda salta pinnar.
Där inne stod hon helt ensam och jag fick sådan ångest av att se det där så numera orkar jag inte ställa ut, för då känner jag mig som den ensamma damen och det orkar jag bara inte med.

MEN, för några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara gäst i en pod. Jag svarade som vanligt nej eftersom jag aldrig vill göra någonting nytt och helst håller mig för mig själv framför skärmen. Men sen tänkte jag att va fasen, jag måste ju våga hoppa lite iallafall och det enda jag behövde göra var ju att svara när det ringde.
Så jag sa ja.

Nu kan ni lyssna på hela intervjun här, dvs mycket exklusivt material haha!
Tack till Sandra som övertalade mig att vara med. Tycker faktiskt det blev väldigt bra och ger en sann bild av hur jag är. Även om Emil tyckte jag var dryg när han lyssnade. Men jag antar att även det är en sann bild av verkligheten.

Lyssna här:

http://atilio.blogg.se/2015/february/kallan-avsnitt-17-med-anna-ileby-2.html