Läste på Emilys blogg att hon hade det lite besvärligt och sorgligt. Den bästa hjälpen mot sånt, förutom godis, är nog ett porträtt. Så här kommer det Emily!
Jag har fortfarande svårt att värdera mina porträtt. När jag ger bort en teckning känns det fortfarande lite som när man var liten och ”hej titta vad jag ritat”-grejen.
Man känner sig liksom dum på nått vis, att här får du bara en fjuttig teckning.
Hoppas folk som får dom inte känner sig lika dumma som jag….
Men Anna, du är ju konstnär – då är det inte ”bara en teckning”. Jag blir avundsjuk varje gång jag ser Clara den underbara eller Elsa Billgren få porträtt efter porträtt av dig..!
Vem skulle inte kunna bli glad över att få en av alla dina vackra teckningar. Speciellt om det är ett porträtt av sig själv!
Kör hårt! Du är grym och jag är säker att alla blir glada..
Nej, åh, det är ju fantastiskt med teckningar! Tid & energi – finaste presenten en kan få ju! 🙂
Åh nej men så ska du inte tänka. För jag tror ingen annan tänker så. Jag skulle älska att få ett porträtt ritat utav dig. Jag skulle se det som en ära, och en väldigt fin present.
Och det tror inte att jag är ensam om att tycka!
Känner igen det där! Hoppas bara att när jag kommit så långt som du så skulle det ändras 😛
Tycker iaf dina teckningar är grymt fina! Gillar dina nya stil! Men jag tycker inte du ska ge upp den gamla heller: klart folk (hrmm…. jag också kanske när jag övar) härmar men det är ju en komplimang och visar att du var först! Ingen gör ju din grej bättre än du liksom, så ge inte bort det 🙂
Fortsätter hänga på och väntar med spänning på vad som kommer näst!
men åh hemmagjort (eller ja, egengjort) är ju den bästa av presenter!
Tror inte någon känner sig fånig när de får ett porträtt av dig. Du är ju jätteduktig, det är så härlig känsla i dina teckningar. Man blir glad av dem.