När det stormar och blåser i ens liv vill man hålla i sig i det som känns hemma och tryggt. Då vänder jag mig till mamma.
Så att teckna henne nu kändes som det mest självklara i världen.
Så skönt att bara låta orostankarna försvinna och begrava sig helt i detaljerna istället.
Har försökt mig på att teckna mamma några gånger tidigare men hon är så himla svår, får inte till den där rätta mamma-känslan.
Antingen blir hon för mesig eller för hård, hon måste ju vara precis mitt emellan.
Men nu tycker jag att jag lyckades få till hennes varma blick, men ändå ens uns av tuffhet.
Såklart parade jag ihop henne med Mona-Lisas bakgrund. Varför göra mindre när man kan göra allt.
Hoppas du gillar den älskade mamma.
Anna! Du är så jäkla begåvad ❤ Så sjukt fint!
Så fint. Tycker verkligen man ser Knut i henne här.
Väldigt fint porträtt! Jag har följt dig i evigheter, och det är tydligt, speciellt med föregående inlägg om Ola Salo….du har utvecklats som fan! Nu poppar allt nå grymt! med Ola-bilderna före och efter blir det supertydligt! Förstå mig rätt nu, men förebilden ser matt och livlös ut, medan den nya har en popp och en värme som är otrolig! Sedan tycker jag att porträttet på modern var så fint att jag kände mig nödgad att lämna en liten komplimang, jag kommenterar väldigt sällan…