För några dagar sedan hände något oväntat.
Ett alltför välbekant namn dök upp på skärmen följt av ett mail jag väntat på i över femton år.
Ett förlåt.

När jag var fjorton år så träffade jag en kille på internet.
Han var betydligt äldre än mig, närmare bestämt sju år äldre. Han jobbade som au-pair i USA och jag föll handlöst.
När man är fjorton år och fortfarande ett barn egentligen, som aldrig riktigt blivit sårad eller hjärtekrossad än, så faller man väldigt hårt för att man hoppar så väldigt lätt.
Jag slängde mig rakt ut, blottade allt och kände att det här var mannen i mitt liv. Har nog egentligen aldrig varit så kär som jag var då, av den enkla anledningen att jag var för ung och naiv för att förstå det här att man kanske måste skydda sig själv och att världen är inte full av snälla svärmorsdrömmar.

Han flyttade hem till Sverige sen och vi sågs. Av en slump egentligen.
Men vi sågs.
Jag var upp över öronen vrålkär och skrev milslånga dagboksanläggningar om honom, drömde om honom, pratade upp tusentals kronor i telefonräkningar bara till honom.

Sen började allting gå fel.
Han lovade saker han inte höll.
Han skaffade andra tjejer men höll mig på halster vid sidan av.
Han utnyttjade det faktum att jag inte fattade bättre och trodde att om jag bara ställde upp så skulle han älska mig.
Jag blev med andra ord rejält bränd.

Jag minns så väl en gång när jag satt i vardagsrummet med mina föräldrar, med fötterna på kanten av glasbordet. Jag tänkte att nu sparkar jag sönder hela bordet.
Jag var så sårad och trasig och totalt hopplös av hjärtesorg att jag knappt orkade mig upp på dagarna.
Jag var såhär i flera år efteråt.
Jag tror till och med den här killen påverkade mig så mycket så det fortfarande, nu femton år senare, har format mig till den personen jag är nu.
Han gjorde mig hårdare än jag hade varit annars.
Han gjorde mig bekräftelsesökande genom så många år och han sårade mig värre än någon annan någonsin gjort efter det.

Men efter många år av förstående, snälla män som visat och bekräftat och förstått varför jag varit så trasig, så har jag till slut läkt.
Och igår kom mailet där han sa förlåt.
Att han bara varit en korkad 21-åring som inte visste bättre och att han ångrar att han någonsin gjort mig illa.

Jag tyckte då, när jag var 14 och han 21, att han var så vuxen.
Nu i efterhand förstår jag att man kan bete sig korkat i den åldern.
Man är inte särskilt vuxen då.
Jag önskar bara att jag hade sluppit stå i andra änden av dumma, ogenomtänkta beslut.

Tänk va, vad mycket livet kan påverkas ändå av någon man hör när man är ung. Som sen blir en livssanning.
Men nu har tiden gått, såren äntligen läkt och nu kom ett sista förlåt som gör att jag nu avslutar det kapitlet i mitt liv.