Vad ska jag säga om 2013, det är ett så stort och omvälvande år att jag inte vet var jag ska börja.
Minns att jag satt på avdelning 33 på sjukhuset, kollade ut över ett gråslaskigt Karlstad och tänkte gott nytt jävla år då.
I rummet intill låg pappa och det här var den sista avdelningen, den vi först till varje pris ville undvika att hamna på och i slutet bönade och bad om att få komma till.
Minns när vi frågade sjuksystern om det inte fanns plats här snart, att detta faktiskt var pappas avdelning och att vi var trötta på att slussas runt. Hon svarade – Det är lång kö hit tyvärr.
Tänk att det är kö till avdelningen man dör på. Hur sorgligt är inte det?
Dessutom vet man att när man väl får en plats, betyder det att någon annan lämnat den.
Min pappa hann vara på den avdelningen i tre dagar innan hans plats lämnades till någon annan.
Så började mitt 2013.

Alla pratade om ”sorgeår”. Att det tar ett år innan sorgen börjar släppa. Det är antagligen sant men samtidigt ingen vidare tröst att höra när året precis börjar och det känns oändligt långt till nästa tar vid.
Det där jävla sorgeåret. Som vi hatade det, men lik förbannat fanns det inget alternativ än att börja beta av det, med små små myrsteg gick vi framåt.

Efter begravningen blev det lättare. Den var så fin och ljus att man kände att det blev ett värdigt avslut. Ett avslut långt bort från sjukhus och handsprit.
Efter det kunde man släppa bördan att behöva vara ledsen för någon annans skull. Nu kunde man vara ledsen för sin egen och det är betydligt mycket lättare.
Hela januari och februari försvann i en dimma och bakom suddiga gråtögon gick man vidare in i mars.

Jag fyllde år, mitt sista år innan 30 och frustrationen över att inte vara gravid började stiga mig åt huvudet.
Månaderna delades upp i ägglossningar, före och efter. Evig väntan och besvikelser när det likförbannat bara visade ett streck.
Jag grät mycket i smyg och kände att ingen riktigt förstod hur det kändes. Vem pratar man med om bebisar som vägrar komma och pappor som inte längre finns?
Jag stängde in mig i mig själv och slutade prata om saken, för jag hade slut på ord för att beskriva hur det kändes.

Jag flyttade mitt företag till ett nytt kontor. En reklambyrå som tidigare bara varit någon slags drömtillvaro i mitt huvud.
Minns när allt var klart, jag hade flyttat in alla mina saker och fått en inloggning på nya datorn. Det var vår och jag cyklade hem för första gången efter vintern. I en nedförsbacke tog jag upp mobilen, slog in pappas nummer och den första signalen hann nästan ringa innan jag kom ihåg att jag inte kunde ringa honom och berätta om roliga saker som hänt längre.
Jag glömde bort, i en kort minut, att han inte längre fanns.
Jag cyklade resterande sex kilometer hem med tårarna strömmande längs kinderna och det var här jag för första gången förstod att det var på riktigt.
Aldrig mer pappas – Hej Anna!

Det blev midsommar och vi åkte till Öland.
Minns att det kändes som jag flydde när vi åkte över bron. Bort från allt. Bort från bebislängtan och oändliga tårar.
Öland är min eviga fristad och dit jag allra helst flyr och gömmer mig bland vallmofälten.
Det här blev vändpunkten på året.
Det blev precis sådär som jag hoppades på. Lugnt. En innergård med jordgubbstårta och rödvin, ett tält fullt med kondens och vänner som inte frågade men som ändå visste precis.

Kom hem med nya krafter, påfylld med Ölandsluft och ny energi.
Trots allt ändå övertygad om att livet kan vara himla fint mitt i allt elände. Med en känsla av att det kanske går att överleva trots att man inte tror det.
Veckan efter midsommar fick vi vårt plus.