Det har hänt något med sommaren nu, trots att den är som allra varmast så har det hänt något med luften.
Det är hösten som försiktigt smyger in.
För mig gör det ingenting, hösten är min bästa tid.

Jag har tankat på med energi, haft en drömsemester med precis lagom mycket besök och ensamhet.
Sommaren blir lätt ett myller, men i år har  vi lyckats avväga perfekt. Haft tid för eftertanke och vila.
Har sovit middag varje dag, med näsan tryckt mot Stigs svettiga panna.

Den här hösten känns spännande och rolig. Som en nystart.
På måndag åker jag till Stockholm för att spela in filmer med Winsor & Newton. Engelskan känns inte läskig längre och jag vet att jag kan om jag bara vill. Så skön insikt.
Jag ser fram emot egentid i Stockholm. Jag vill gå ensam på söder, kanske åka båt med Johan, ta ett glas vin mitt på dagen. Kanske köpa en mössa i kashmir?

Senare i höst kommer jag tillbaka igen, ska teckna på Kreatima precis som förra året.
Det känns så fint att tänka på.
När jag gick mitt första år på konstskola i Stockholm var jag nitton år och skolan låg alldeles nära Kreatima.
Där inne var jag flera gånger i veckan och klämde och drömde om alla material och färger. Som att jag vore en riktig konstnär när jag fick handla där.
Alla lappar om krokikurser som satt uppe, vernissager och ateljéer att hyra.
Hela min konstnärsfantasi rymdes i den affären.
Nu är jag en av dom som tecknar live där. Som andra unga nittonåringar kommer dit för att se. För att få drömma och se att det går.

Förra gången jag satt där och tecknade var den vanligaste frågan ändå, var jag gör när jag inte tecknar. Alltså vad jag jobbar med.
När jag svarar att det här är mitt jobb gör min mage ett litet glädjeskutt och jag får nypa mig själv under bordet.
Det här är mitt liv nu.
Jag tror bestämt jag blev konstnär trots allt.

Tänk va.