Läste inlägget Clara skrivit om att bli bortvald, hon är allt bra vis den där Clara!
Vi skriver långa mail till varann och hon förstår mig på ett sätt jag inte stöter på så ofta.
Inlägget hon skrev fick mig att minnas en liknande sak jag varit med om, minns det så väl och jag får fortfarande ont i magen av den där gången.
Det var nyårsafton, jag och min kille hade inget planerat så vi följde med några av hans kompisar till ett ställe på Stureplan, way out of my comfortzone om man säger så. Men jag följde med, i nya skor och ny vit top.
Jag kände mig obekväm på en gång, det här var inget ställe jag var van vid och hans tjejkompisar var inte som mina vanliga kompisar. Jag försökte smälta in, prata på och vara trevlig.
Sen gick jag på toaletten, det var lång kö så jag fick snällt vänta. Där inne, framför den gigantiska spegeln stod hans tjejkompisar på rad och bättrade på sminket och rättade till urringningarna. Och pratade om mig.
– Hon tjejen, Daniels nya, fy fan vad tråkig hon är! Fattar inte vad han ser hos henne!
Jag önskade mig osynlig och verkade onekligen vara det också.
Just när ett toabås blev ledigt och jag smet in såg en av tjejerna mig och knuffade på de andra så de skulle tystna.
Där inne satt jag sen tills jag var säker på att de gått ut, med tårarna strömmande på kinderna.
Jag var onekligen tråkig. Kände mig skittråkig för det var inte min miljö och inte min typ av människor.
De förstod inte mig, de tyckte inte mina nya skor var fina och de undrade inte vem jag var.
De hade redan bestämt att jag var tråkig och det stämde också. I deras sällskap var jag tråkig.
Men i sällskap där jag trivs, där folk vågar ha hatt utan att känna sig utklädda, där människor undrar om viktiga saker och frågar om sådana saker man alltid hoppas att någon ska fråga om, då är jag fantastisk!
Då är jag rolig, snabb i käften och folk skrattar åt mina skämt. De tycker att mina hemmasydda kjolar är fina och att man visst kan sitta hemma och dricka rödvin en tisdag och prata om tonåren och komma ihåg preis hur det känns att vara ny i en stad.
Sen den där gången inne på toaletten har en liten del av mig tyckt att jag är tråkig. Att de nog hade rätt. De sa det ju utan att jag skulle hört så de måste ju menat det.
I fel sammanhang är jag tråkig.
Men det är jag så gärna, för i rätt sammanhang, är jag fantastisk!
Jag försöker inte längre låtsas att jag skulle passa in på Stureplan, försöker inte längre imponera och ha rätt jeans och perfekta klackar.
Istället försöker jag vara mig, med hatt om jag känner för det, storblommig kjol och med massa roligheter på lager.
Men viktigast av allt är, att jag hundra gånger hellre är ensam med vetskapen att jag är en rolig jävel, än tråkig i fel gäng!
SÅ. SANT.
Fy för alla gånger jag varit i situationer som din, på en plats som inte varit min och där det inte funnits utrymme för den jag är utan förväntats vara som de andra.
Men – tack och lov blir vi äldre och klokare! Idag vet jag att det är rätt säga NEJ till de situationerna, det är ok att vara jag i sammanhang där jag trivs!
Och dit har ju du oxå kommit!
Ja men visst är det så, jag förstår dig precis. Under alla mina barn och tonår så kände jag mig annorlunda och konstig jämfört med vänner och klasskompisar. De tyckte jag var udda som hade konstnärsföräldrar med lite sämre ställt.
Inte förrän jag blev äldre förstod jag att det finns folk som är mer som jag, som har konstnärliga läggningar och som vågar sticka ut ur mängden.
Precis som du säger så är det inte att man är tråkig utan det är i sammanhanget och personerna som gör dig tråkig (läs: inte passar in) då ni inte hade något gemensamt!
I rätt sammanhang och med rätt personer är vi fantastiska!
Åh, här har du en till som kan vara fantastiskt tråkig i fel sällskap!
Fast det är nog snarare de andra som det är fel på, inte på oss… 🙂
Trevlig fredag!
Så sant så sant! Tycker du uttryckte det så bra! Tänk om fler förstod detta, så mycket bättre många skulle må! 🙂
Åh vad jag känner igen mig! Jag har alltid varit freaket vart jag än går och trivs bäst bland udda och kreativa människor.
Bra sagt!!
SJUKT BRA SKRIVET! Känner så bra igen mig. Du har så rätt så.
Vilket hejdundrans bra inlägg! Det måste vara bland det bästa du skrivit! Hejja tråkiga människor!
Åh herregud vilka idiotiska människor det finns, allra helst på den där typen av ställen.
Det är ju de som är trista som hellre pratar om än med en ny människa. Vad de gick miste om!
Jag tycker att du är grymt bra, jag skrattar, gråter och känner så igen mig när jag läser hur du känner i vissa lägen.
Ha en fin helg fina Anna! Jag hejar på dig,
Känner igen mig massor i det du skriver! Jag slår vad om att min killes kompisar tycker att jag är den tråkigaste brud dom nånsin träffat… Men som du säger, i rätt sammanhang och med rätt människor kan man vara sig själv 🙂
Och jag sitter mcyket hellre hemma och fnissar åt egna skämt än är obekväm på nån stel fest. Huvva…
Fortsätt stå på dig, du är awesome!
Du har precis satt ord på den känslan jag aldrig vetat hur jag ska beskriva, men alltid kännt. Så sant. Tack!
Du är så inspirerande och härlig!!
Ha en fin lördag Anna!
Du har precis satt ord på det jag gått och tänkt på dagligen i två år. I vissa sammanhang är jag som en urblekt kopia av mitt sanna jag och jag går och grämer mig i flera veckor efteråt. Kan liksom inte förstå varför jag inte kan vara mig själv jämt och klandrar givetvis enbart mig själv. Jag kan liksom bli bitter på att folk tror att jag är den där tråkiga människan jämt, även om jag inte borde lägga energi på det.
I andra sammanhang känner jag mig som den bästa, roligaste och smartaste människan i världen. Det är väldigt få jag kan vara mig själv fullt ut med, och dessa människor är värda sin vikt i guld.
It takes two to tango och man vill inte dansa med alla.
Jag vill passa på att beklaga sorgen efter din pappa. Min mamma gick bort för några år sedan så jag förstår vad du går igenom. Men det är som du säger, man får glädjas åt att man fick den bästa föräldern i hela världen, även om det var alldeles för kort.
Ta hand om dig!
Heja, vad bra skrivet! Känner verkligen igen mig.
Klokt skrivet ! Jag tycker det är otroligt viktigt att alla får ta för givet att man är bra som man är, att det är den självklaraste sak att bli uppskattad sedd och omtyckt – av en del, omöjligt alla. Men dem som inte gör det, dem kan dra dit pepparn växer.
Det är så sant. Vissa människor passar helt enkelt inte ihop. Och det är också ok. Då är det bättre att hålla sig till dem som förstår en.
Å vad jag känner igen mig!!
Vet inte hur många gånger jag har suttit och känt mig som världens tråkigaste surpuppa till människa som inte har något att tillföra, och vill vill vara varsomhelst utan just där, med just de människorna. För ingen verkar intresserad av vem jag är och jag blir än mer ointresserad av att veta vem de är. Skönt att vi är flera som känner likadant!
Tack för ett superbra inlägg!
Så himla bra sagt! Hurra!
Du är så bra Anna!
Vet precis hur du känner Anna.
Om jag inte känner mig välkommen, utanför eller att folk inte verkar ha något intresse alls av att lära känna mig, eller att de säger någon enstaka mening till mig för att de känner att de måste för artighetens skull.
Då framstår jag också som skittråkig.
Jag känner mig dum varje gång jag öppnat munnen fast jag inte ens egentligen sagt något konstigt alls.
(det gör ont inombords och jag tänker hela tiden, varför sa jag ens något?)
Man får inte en chans heller. Det värsta är när man själv verkligen försöker, och ingen respons. De har som du skrev, bestämt sig innan.
Jag vet definitivt att jag inte ser ut som någon ”innebrud”, kanske inte har så mycket utmärkande ”viss stil” alls, vilket känns som man behöver för att accepteras allt för ofta?
Bland mina vänner, är jag den som kommer med alla fräcka historier, dåliga skämt berättar både galna och pinsamma grejer om mitt förflutna som gör att vi skrattar så vi både skriker och tjuter ihop för att vi har så skoj, likaså är mina vänner mot mig.
Är så skoj jag uppfattat att du också har med dina vänner!
Det är himla kul med nya människor, men de som är trångsynta, blinda, klarar vi oss utan!
Jag vet bara aldrig, ska jag hålla klaffen, eller vara mig själv, trots obekvämlighet?
Ibland måste ju bara vara på vissa ställen. Tips?
Du är en sprudlande person Anna, skäms på de som tycker annat!
Precis så! Verkligen på pricken… jag har varit i den situationen så många gånger.
Jag ska printa ut det här inlägget och sätta upp vid mitt skrivbord.
Kram
Yay, go Anna! Usch fy vad folk kan vara tråkiga som inte fattar hur fantastiska vi alla är!
Yay go Anna! Usch fy vad folk kan vara tråkiga som inte fattar att vi alla är fantastiska!
Oh förlåt, min dator bråkar, en kommentar räcker fint.
Usch denna situation känns igen. Jag var på besök i en annan stad och skulle hälsa på en polare och vi gick ut på krogen och träffade några av hans vänner. Dessa människor var hur trevliga som helst mot honom men så fort jag sa någonting så vart det korta svar och himlande med ögonen. Underkvällen så försvann min polare och jag som inte visste vart jag skulle ta vägen fick vackert sitta med dessa människor som jag kände absolut inte gillade mig. Kvällen fortsatte och jag tyckte att det var lite små trist att de inte pratade med mig och la en liten kommentar om att jag också satt där, dumt gjort..jag fick värdens utskällning om att jag minsann inte kände dem och de förstod inte hur man kunde vara så öppen och hör och häpna trevlig och tyckte att jag skulle gå därifrån. Det var ett slag i magen med råge. Träffade dock en trevlig tjej som såg mig stå i tårar och inte visste vart jag skulle, sov på hennes soffa och vi är vänner än idag.
Men va är det för kompis som bara lämnar dig med folk du inte känner?!
Heja för den snälla tjejen dock, bra att ni fortfarande är kompisar, hon verkar toppen!
Jadu Anna, han fick ragg och drog, mer vet jag inte om honom idag, vänskapen slutade där så att säga.
Superbra skrivet och en helt underbar slutsats! Den tar jag med mig nästa gång jag hamnat ” i fel sällskap” 🙂