Nu har jag ätit mina mediciner mot nacken i snart tre veckor. De har gradvis ökat dosen för att komma upp de det jag har nu.
Jag hatar den. Jag hatar den här medicinen så innerligt.
Den gör att min hjärna känns trög, att min tidigare snabba käft är förlamad och att jag inte ens orkar skoja längre, som att gå i seg kolasås och aldrig vara riktigt med längre.
Jag känner mig full, jag vill somna framför datorn och jag gråter för saker jag inte ens vet om.

Idag ringde jag min läkare och sa att det går inte längre. Jag kan inte må såhär.
Jag har hellre ont i nacken än känner mig som en skugga av mitt forna jag.
Min briljanta hjärna känns inplastad.

Eftersom jag har den bästa läkaren som finns, så förstod hon givetvis.
Så nu ska medicinen trappas av. Det går inte att sluta pang bom, då det är starka grejer och man då kan få abstinens eller självmordstankar (?!!)
Hjälp.
Så nu tar vi det långsamt.

Men jag känner mig glad, lycklig över att få tillbaka min edge, mina vanliga tankegångar och mitt sug.
Att få bli den jag var förut, om än med väldigt mycket ondare i nacken än nu.
Men det får det vara värt.