@annaileby_art
anna@annaileby.comNär jag sitter här och skriver det här, känner jag små små fötter sparka på insidan.
Små fötter som aldrig gått i gräs eller på vassa grusgångar.
Små fötter som tillhör en lite person som jag inte vet någonting om. Som jag inte vet hur den känns, hur den ser ut när den vaknar eller hur dens skratt kommer låta.
Tänk att det ligger en liten mini människa där inne i mörkret och värmen och vrider och vänder på sig. En liten minimänniska som aldrig har andats, sett sin mamma och aldrig blivit pussad godnatt.
Helt ovetande ligger den lilla personen därinne och väntar, ovetande om hur det känns att gå på disco och se killen man är kär i kyssa någon annan, hur det känns att få ett hemligt kärleksbrev i sitt skåp eller hur det känns att sätta saft i halsen.
Jag ska krama den lilla, pussa och säga att den är världens finaste lilla person, säga att när man ramlar och slår sig så är det bara att borsta av sig, blåsa lite och sen på´t igen, som min pappa lärde mig.
Min älskade ofödda lilla älskling, som jag ska älska dig sen när du är här!
Att inte kunna föreställa sig hur du ser ut, hur det kommer bli och hur jag vet att jag sen kommer undra hur jag någonsin kunde leva utan dig sen när du väl är här.
Med rynkiga fingrar och små ärt-tår och tjocka kycklinglår.
Jag vet att jag kommer bli vansinnig och fullständigt tappa kontrollen när du vägrar hålla klaffen på natten, när du cyklar rakt ut i gatan eller kastar grus på folk.
Men ändå, innerst inne, älskade lilla unge, kommer jag vara så innerligt tacksam att det var just du som kom till oss.
Det vet jag redan nu, när man känner dina små osynliga fötter sparka mig från insidan.
Lilla ofödda älskling.
Sigge sparkade ofta mig i högersidan under slutet av graviditeten, alltså verkligen OFTA. Och det gjorde ont! Helt plötsligt bara PJONG rätt in i revbenen – och sen när han kom ut så gjorde han samma när han fick mat. PJONG! åkte hans små chickenlegs rätt ut. Tänk att det var just dom fötterna som jag blivit sparkad av så många gånger, helt sjukt!
Åh där kändes det rakt i hjärtat! Vackert skrivet!
Det kan ibland komma någon tuff natt och sen vaknar jag på morgonen (kl 06) av att vår lilla människa ligger och jollrar glatt i sin säng. Han verkar prata med sig själv och verkar ha kul med sin glada lilla röst. Och så kommer man upp helt vimsigt av trötthet och han verkligen skiner upp som en solstråle när han ser en…DET gör allting värt och den tuffa natten är som bortblåst!
Så fint skrivet!!! Ett nytt liv i ens egna liv är så mycket större än man kan föreställa sig. ”Tillhör den här lilla varelsen mig”? Ska hen följa med mig hem? Hur gör man rätt och inte fel? Man kommer hem med det lilla knytet och sätter sig och tittar på hen och en obeskrivlig känsla av skräckblandad kärlek infinner sig. 🙂
Så fint skrivet! Det är helt galet och helt fantastiskt att det kan bo en annan människa inuti en själv. Som en liten parasit eller rymdvarelse.
Fint skrivet 🙂 Ska bli moster i vår och tänker också ofta på hur den lilla människan som ligger där i systers mage kommer vara. Så spännande att se, och få vara med från början.
Jag tänkte fråga dig en sak angående dina fina illustrationer. Det är så att jag ritar själv också, mest för mig själv, men jag vill också ha allt sparat digitalt och eventuellt skriva ut några ex. Jag undrar om du har några tips angående scanning/utskrift? Vet tex att man ska skriva ut på fine art paper, men har inte hittat något tryckeri som kan tänka sig trycka bara några få ex. Skulle också behöva hjälp med inscanning, men har bara hittat crimson och där är det väldigt dyrt. Så om du har några tips får du jättegärna dela med dig av dem, så kollar jag in i kommentarsfältet, om inte tackar jag ändå 🙂
Fint skrivet! <3
Vilket fint inlägg! :’) helt sjukt egentligen att det är en liten människa som växer i magen. Men så häftigt och underbart, längtar till det är dags för mig att få ha det 🙂
Hej!
Vilken fin text om babyn! Du har inte bara talang för att rita, du skriver vackert oxå.
Tack för att du delar med dig av ditt liv! Det jag gillar mest med din blogg är att det känns så äkta. Du skriver om roliga saker, varvar med ditt jobb och berättar även om det svåra. Det blir så lätt en ”skrytig fasad” om man bara ska visa upp det perfekta färgglada och aldrig prata om det jobbiga. Men din blogg är unik, inspirerande och mänsklig. Hoppas du fortsätter länge =)
Önskar dig allt gott!
Hej! Jag hittade din blogg av en slump och har nu läst lite i den. Vad bra den är! Jag läste texten och du skriver ju jättefint. Så fint det var! Jag gillar också att teckna och rita, så kul att jag hittade just den här bloggen. 😉