Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Mamma Utan Att Gilla Barn?

nov 19, 2013 | Bebis, Tankar och Vardag | 34 Kommentarer

Jag ska erkänna att jag inte är särskilt barnkär, är nästan på gränsen till lite rädd för barn till och med. De är så oberäkneliga, de spyr och gråter och åmar sig och man vet aldrig vad de ska ta sig till.
Jag har aldrig varit en sån som måste säga åhhhh och ohhh och iiiiihhh så fort jag ser en bebis, vill inte hålla och blir smått kallsvettig när jag får en bebis i knät.
JAG VET INTE HUR MAN GÖR!!

Jag har alltid tänkt att det här går över när man når en viss ålder. Det har det inte gjort, inte än iallafall.
Sen har jag också tänkt att det säkert går över när jag får egna barn. Det tror jag fortfarande och det återstår väl att se om det är rätt eller fel.

Jag försöker intala mig att när jag var liten var jag vansinnigt rädd för katter, minns min kompis Tomas och hans katt som man bara såg på håll, ligga och blänga på en från vardagsrummet och jag drömde mardrömmar in den där läskiga katten!
Men sen fick jag en katt, en liten vit kattunge och den var ju inte det minsta farlig.
I samma veva blev alla andra katter också ofarliga, för man visste hur man gjorde när man skulle klappa och hålla, när man skulle backa och när de tänkte rivas. Till och med den läskiga katten hemma hos Tomas blev riktigt söt. På håll.
Så kanske går det över som sagt, om det är mina egna.

Emil däremot, fullkomligt ÄLSKAR barn! Och barn fullkomligt älskar Emil. Han pratar gärna med dom, leker och låter dom sitta i knät.
Detta känns ju väldigt lovande då vi iallafall har en av två möjliga som gillar barn!
När vi var på väg hem från dop i lördags sa han i bilen att han längtar till bebisen är här, till han får hålla och leka och pussa.
Fint att han längtar, antagligen mer än jag gör.

Kan ni inte komma med lite pepp på att det kan ändras, inte bara mamma-älskar-alla-barn-kommentarer (för det fattar ju jag också att man gör, sen)

IMG_2131

Med Vide, som vi är gudföräldrar åt. Emil får hålla…

IMG_8499 (640x427)

Med Ebba i Piteå. Emil får hålla….

222

Älskade Majken, min brorsdotter! Henne är jag dock inte det minsta rädd för!

IMG_8576 (640x399)

IMG_6938

SONY DSC SONY DSC

34 Kommentarer

  1. jag var inte jätteglad i barn innan jag fick ett, tyckte de var ok på sin höjd. Ja, jag var inte ens säker på att jag ville ha egna barn..hade kunnat tänka mig ett liv utan. Sen träffade jag min man och just med honom vill jag ha barn!!
    Och jag har nog samma inställning än vad gäller barn..vårt älskar jag (vore dumt rent biologiskt om jag inte gjorde det haha), men det är ju dess personlighet jag blev kär i, inte för att det är ett barn per se.
    Den där känslan av att hålla ett spädbarn med pinnstela armar medan svetten rinner ner för ryggen, den kommer gå bort 😉 man inser ganska snabbt hur tåliga de där små liven egentligen är 😀 Och vips så är den där allra första tiden förbi där nacken är ostadig som på en nickedocka och så har man en bastant och stadig liten bulle att hålla i!

  2. Jag var likadan. Sen fick min syster barn och dom gillade jag. Men inga andra ungar. Nu har jag två egna som jag älskar över allt annat. Men jag håller oftast lite distans till okända barn. Man behöver inte tycka om alla barn. Det räcker med dom man känner. 🙂

  3. Majken är inte det minsta rädd för dig heller, fast nu tycker hon faktiskt att det är dags för hennes faster och farbror att komma och hälsa på! Så. Komsi komsi! Hon lovar att fixa en koja i vardagsrummet så ni kan mysa! Kram på dej, och du, allt ordnar sig ska du se! Du behöver inte alls vara orolig!

  4. Jag var (är) också likadan. Har aldrig tytt mig till barn och ville egentligen inte ha något eget heller även om jag förstod att jag skulle älska mitt egna barn förstås (det har du helt rätt i, det gör man bara. Förutom i början kanske kan vara svårt med hormoner men även det är normalt, att ha svårt att bonda). Nu blev det bar ändå och man blir ju helt kär i sin egen. Dessutom är de ju inte barn för alltid, så gillar man fortfarande inte barn, så ”går det ju över” ganska snart! hehe

  5. Jag kan tyvärr inte komma med några uppmuntrande tillrop, för jag har inga barn, men däremot en fråga: Hur kom det sig att du ville ha barn? Du har verkat så säker på din sak, särskilt som det varit så jobbigt för er, men ändå har du inte haft en allmän barnkärlek att luta dig mot? Jag är inte heller våldsamt förtjust i barn, och det har gjort att jag har lite svårt att förstå folk som är så säkra på att de vill. Sedan vill jag nog själv, men det är slutet av en ganska lång period av tvekan 🙂

  6. Jag tyckte inte heller särskilt mycket om barn tidigare. Nu har jag en ettårig son och kan nu, förutom att jag tycker att han är världens finaste person, slappna av kring andra barn. Förut kände jag mig så stel och visste inte vad jag skulle säga men nu kör jag bara på. Det kommer att bli bra för dig med, lovar.

  7. Jag är som du. Tycker bara om barn jag känner. Har aldrig varit särskilt intresserad av arbetskamraters bebisar som hälsar på. Men min egen bebis var ju sötast i hela världen! Tur! Nu är han 3,5 år och jag kan hantera barn till den åldern. Jag vet hur man gör och pratar med dem. Men en sexåring? Ingen aning!

  8. Jag känner på liknande sätt tror jag, iallafall så att vi nog kan förstå varandras känslor. Jag har aldrig heller vart så barnförtjust, de är söta och så men jag har ett så stort behov av att förstå allt runt omkring mig och barn kan vara väldigt svåra att förstå, därför är de lite.. jobbiga? Eller så är det min känsla av att inte kunna förstå/kontrollera som gör det obehagligt. När jag var liten var jag inte så intresserad av att leka med andra barn, jag höll mig hellre med de vuxna. Nu i vuxen ålder har jag inget sug att arbeta med barn, jag vill hellre arbeta med vuxna/äldre.

    Jag har inga barn än, men jag längtar som en galning till dagen jag blir gravid. Det som gör att jag tror det blir skillnad med ens egna barn är att man lär känna den lilla personen från allra första början, man kommer veta vilken personlighet hen har och hur hen reagerar på olika saker. Med främmande barn vet man inte det, helt plötsligt börjar hen skrika och man har ingen aning om varför eller vad man ska göra. Därför är det läskigt med andra barn. Nästan lika läskigt som om en främling på bussen skulle börja skrika och hytta med nävarna åt en. Skämt åsido, men jag hoppas du förstår min liknelse.

    Lycka till med bebben. du kommer bli en härlig mamma!

  9. Min mormor tyckte inte heller om barn, ändå hade hon sju stycken som hon älskade. Jag tror inte att man måste ”tycka om barn” sådär i allmänhet för att kunna älska sina egna. Det går ju alldeles utmärkt att älska t.ex. sina föräldrar utan att automatiskt förväntas tycka om alla andras föräldrar också.

  10. Jag förstår inte er som skriver att ni inte ”tycker om barn”. Vid vilken ålder börjar ni tycka om personer? Ge dem en chans att visa vilka de är innan ni tänker att ni inte tycker om dem? Är det några fler grupper ni generellt ”inte tycker om”?

    Hur vore det att kanske tänka ett varv till och sluta diskriminera människor efter ålder och börja se varje individ som en person?

    • Fast att se barn som individer är ju just vad de flesta som kommenterar här gör – de menar att det inte ”tycker om barn” JUST FÖR att de är barn, men verkar ju älska sina egna barn/syskonbarn/vänners barn – sådana de lärt känna som individer.

      Det finns helt klart en norm som säger att kvinnor ”ska” tycka att (alla) barn är uuuurgulliga och pipa högt av förtjusning varje gång de ser en bebis, så att säga att man ”inte gillar barn” tolkar åtminstone jag som att man inte känner igen sig i den romantiserade bilden, inte att man faktiskt OGILLAR barn (även om man kanske ogillar bajs, snor, kräks, skrik, det läskiga i hur ömtåligt ett litet barn är).

  11. Mina barn, andras ungar 🙂 Nej, allvarligt talat, med både med människor och barn så finns det individer som jag blir vän med även om jag inte alls är barnälskare överlag. Vi gillar varandra ömsesidigt och förstår varandra. Jag tror stenhårt på att barn är individer likaväl som vuxna och därför närmar man sig dem som individer, inte som en kategori.

    Visst, det finns forskning som visar att barn och däggdjurens ungar är designade på ett sätt (med höga pannor, stora ögon, osv.) som vi är förprogrammerade att dras till och vilja beskydda. Och när det gäller dina egna barn så kommer det säkert en massa hormoner med i spelet också. Annars tycker jag faktiskt att om man älskar precis ”alla” barn som man möter, då har man väl inte riktigt lagt märke till dom som invidider utan bara sorterat in dom bakom några slags rosafärgade glasögon?

    Men det är säkert så (precis som med hundar och katter) att när man förstår sig på hur de tänker lite bättre, vet hur man närmar sig dem, hur man håller dem, osv. då har man också lättare att finna samförstånd och vänskap med dem.

  12. Hej Anna,
    det är så roligt att få följa dig under din graviditet, för ett år sedan gick jag med min runda mage som nu är en liten Märta på 7 månader. Hos oss är det omvänt, jag älskar barn och min man tycker precis som du, men också att de är lite äcklig med deras snor, dreggel och bajs och allt sånt. Jag trodde inte att jag skulle ens lyckas få honom att vilja få barn. Men det vända för honom redan på bb, han som trodde att de skulle vara som en ”köttklump” i början och ganska ointressanta. Men han blev helt omvänd, han låg och tittade och pratade med Märta i timmar på bb redan och byte blöjor och var inte alls äcklad av det. Min man skulle vilja spendera varenda sekund med våran dotter så det kan definitivt ändras när väl barnet är där. Men låt kärleken få komma, känn ingen stress om det inte känns direkt. Kram på dig

  13. Jag hade aldrig hållit i en bebis ens förrän jag fick upp min dotter på bröstet en februarimorgon nu i år.
    ”Hur gör jag?” var det första jag frågade. Och sedan dess har man lärt sig, och framför allt, lärt känna varandra!
    Idag känner jag mig ganska säker med andras barn.
    Lika säker som jag är med andra människor, liksom. Barn som jag känner bra hanterar jag.. ganska bra. Och vice versa! 😉

  14. Jag var precis som du fram till för 3 1/2 vecka sen. Tycker inte om barn direkt, och är inte en sådan som sätter mig på golvet och leker med barn. Och trots att jag har 5 syskonbarn har jag inte hållt någon av dem förrän de blev stabila i nacken, superläskigt när de inte kan hålla huvudet fsjälva. För att inte tala om fobin för spya (även bebiskräk). Men så fick vi en dotter för drygt tre veckor sen och nu känns allt så himla naturligt, tom när hon kräks tar jag det med ro (jag bävar dock för första magsjukan, hua)! Och herregud vad jag älskad den ongen<3

  15. Jag har inte direkt gillat barn innan, ganska jobbiga, tråkiga och äckliga. Har liksom inte känt mig helt bekväm Med barn och inte vetat hur man ska bete sig. O trots det var det ändå nåt som gjorde att jag blev sugen på en egen liten knodd. En knodd i magen blev det o i våras föddes vår alldeles egna lilla tös.

    Ganska häftigt att få ett alldeles eget barn, men jag kan ärligt säga att det inte direkt var kärlek vid första ögonkastet. Visst var hon fin, och våran egna, men det var ju en alldeles ny och okänd liten person. Men kärleken växte och växer fortfarande för varje dag som går. O nu är jag ju upp över öronen förälskad i vår underbara unge!
    Många pratar om hur underbart det första ögonblicket är, och hur allt är rosa mysiga små moln i början. Det kan det ju så klart vara, men det är heller inte konstigt om man behöve en liten inkörningsperiod liksom 🙂

    Vad gäller andras barn tycker jag fortfarande att det är svårt, även om jag har blivit bekvämare med det. Men hey, viktigast är ju att man gillar sitt egna barn och det gör man ju, även om det kan ta ett tag precis i början 🙂

    Lycka till med knoddisen! Kram

  16. Åh vad jag kände igen mig i detta inlägg. För det första har även jag kräkfobi. Det har varit en stor anledning till att jag alltid känt att ”nä det här med barn är nog inget för mig”. Dessutom har jag ingen erfarenhet direkt av barn och gillar inte dom. Men så träffade jag min man och kände att med honom vill jag faktiskt.
    Sagt och gjort, sonen föddes i februari förra året. Vi slapp en kräkbebis. Kom bara lite ibland, helt okej. Sen bebistiden har han kräkt två ggr varav en gång nu i helgen när jag inte var hemma. Så där känns det fortfarande ganska jobbigt för min del.
    När det gäller andra barn så gillar jag fortfarande inte dom. Däremot förstår jag mig på dom mer och det känns inte lika främmande att prata med ett barn osv.
    Kärleken till min son har växt sig fram under dessa snart två åren. Det var absolut inget jag kände direkt som många beskriver.
    Får väl se om det blir samma sak med nästa bebis som ligger i magen nu. Är i vecka 25 nu och har knappt hunnit tänka på graviditeten denna gång. Har så fullt upp med familj, jobb och huset.
    Hoppas inte detta blev alltför rörigt nu 🙂

  17. Hej Anna. Jag kan berätta en hemlighet.. det är ingen som vet till punkt och pricka hur man gör. Små bäbisar kommer inte med en bruksanvisning och det som funkar på ett barn kanske inte funkar med ett annat. Allt du kan göra är att skämma bort och göra det bästa för ditt lilla knyte från den dagen han eller hon ser dagens ljus. Ni och ert barn kommer att lära er tillsammans, ni får rutiner och sen nya rutiner igen… Kanske vill lillen åka i vagnen eller kanske inte sova i sin säng… du kanske kommer amma eller så får ni tre mysa med en flaska ersättning och vad som än händer så kommer ni att bli proffs på ert alldeles egna lilla knyte:) Tänk så mycket kärlek du har att ge när du inte slösar den på en massa andra barn;) Sen kan man alltid fråga alla underbara kvinnor man har omkring sig.

  18. Jag har alltid sett mig som en ung mamma, 23 var jag när jag fick första. Har aldrig varit den som leker med andras barn. Min man leker mer än gärna med barn på deras nivå, och det är jag glad över när vi hälsar på hos andra. Första barnet fick cancer vid ca två år och spydde av cellgifterna, det lärde jag mig att hantera. Andra barnet blev en kräkbäbis och kräktes hela tiden, även den tredje blev det. Bäbiskräk är inga problem men när de blir magsjuka får min man vabba 😉 Jag kan lova att det kommer gå jätte bra med den nya familjemedlemmen.

  19. Som tekniker tyckte jag det var synd att barn levererades utan manual, hur skull jag veta? Hur skulle jag kunna fixa allt när jag inte ens fick reda på vad jag skulle göra? Men lugn, efter en så omtumlande sak som att ta emot en baby, så blev det naturligt att lita på instinkterna som finns, man märker dem när det behövs. Är säkert dem som fick dig att önska barn med. Längst in så är vi programmerade, och så finns BVC, de är toppen, men det är du som är mamman, du är utvald för ditt barn. Det är du som får ha det till låns, och pappa såklart. It takes two!

  20. Alla älskar verkligen inte alla barn, så är det ju.
    Jag vet att min mamma inte alls var särskilt förtjust i barn, och när hon fick sitt första (mig) hade hon ingen aning om hur hon skulle göra.
    Min mamma: ”Hon skriker, vad ska jag göra??”
    Barnmorska: ”Ja, dom gör det ibland. Du får prova dig fram.”
    Haha…
    Min mamma har sen blivit den mest fantastiska och hon älskar mig och min syster över allt annat, men hon är inte sådär ”wow” över andras barn. Dom kan vara söta på avstånd.

    Misstänker att jag själv nog kommer bli likadan, för jag är också lite halvt rädd för barn nu, lite halvt äcklad också, men jag vill jättegärna ha ett eget.

    Så oroa dig inte 🙂 normen för många är tydligen att ”kvinnor ska älska alla barn” men det kan man skita i! Lev livet, älska dig själv och ta hand om ditt barn på det bästa sätt DU vet 🙂
    Kram

  21. Men det är det som är lite bra med barn, att de kommer i så små paket.
    Man själv vet inte hur man ska göra, men det vet inte barnen heller så man får helt enkelt lära sig tillsammams. Funkar inte det man gör får man göra något annat. Oftast blir det rätt men ibland blir det fel men man blir inte dömd för det. Det är helt enkelt att prova sig fram och dom är ganska tåliga.
    Jag är inte heller nån ”bebisperson” men det blir faktiskt en stor skilland när det är ens egna, hur klyssigt det än må låta. Men man kan ju ha i bakhuvudet att det är ju inte alltid så jädra rosenrött och kärlek vid första ögonkastet, ibland är det lite jobbigt och man måste lära känna varandra först. Det är ju så attans mycke känslor och hormoner som snurrar runt i kroppen. Men man måste va lite snäll mot sig själv och låta det ta den tid det behöver.
    Min mamma som förövrigt har 4 barn är ganska cool och säger helt ärligt att hon tycker bebisar och småbarn är ganska tråkigt det är först när dom kommer upp i skolåldern som det är roligt med barn 🙂 Men vi syskon blev nog ganska okej endå 😉
    Ska bli så spännande att få följa er (om du nu vill blogga om bebisen så klart)

    Allt kommer att gå super bra och vill du ventilera frågor och funderingar så har du som du skriver nästan en liten mammagrupp bland oss följare 😉
    Du verkar vara en sådan härlig person, så enkel, ärlig och klok. En sådan man vill ha som vän.

  22. Jag är precis tvärtom. Alltså jag älskar barn. Har jobbat med barn, leker gärna med barn jag känner etc. Men jag är inte alls säker på att jag vill ha några egna. Ändå är jag i ett bra förhållande, förlovad och lagom gammal. Jag är helt enkelt inte säker på att det är det rätta livsvalet för mig.

    Så, jag tror alltså inte att de två sakerna måste ha med varandra att göra. En kan både vara barnskeptiker i allmänhet men vilja ha och älska egna barn och även vara barnälskare i allmänhet men välja bort egna barn.

    Och allt det där praktiska med blöjor, mat, hålla etc. det är jag övertygad om att du kommer lära dig, hur läskigt det än kan kännas. Det finns ju oändligt många föräldrar som har klarat det (tänk bara hur många människor som växt upp och blivit någorlunda vettiga, utan livspåverkande men efter felaktiga blöjbyten)

  23. Jag kände precis likadant innan vi fick barn! Jag tyckte inte de var särskilt intressanta och kände mig ganska avig kring bebisar. Som tur är så älskar min man alla små och de älskar honom, vilket jag också tyckte bådade väl 🙂 Vi har nu en liten kotte på drygt ett år och som jag älskar denna lilla människa! När vi nu efterhand har lärt – och lär – känna varandra så har jag också lärt mig relatera bättre till andra barn. Men som Matilda så bra skrev, det räcker att man tycker om de barn man känner! 🙂

  24. Jag gillar inte heller barn särskilt mycket. Har aldrig gjort det. Dessutom tycker jag rätt mycket som förknippas med barn är ganska äckligt; snor, baciller, torka bajs, kladd osv… Men jo, jag har barn. Jag har fyra stycken, tom. Är fortfarande inte särskilt förtjust i andras ungar, är ingen cool mamma som är kompis med barnens kompisar. Men mina ungar gillar jag! För det mesta iaf 😉

  25. Å vad jag känner igen mig i det du skriver! Vissa verkar veta från start hur man umgås med barn, medan jag lätt blir lite nervös och väldigt försiktig. Nu är jag inte mamma själv, men jag tycker att det är lättare att vara med barn som jag träffat förut. Så jag tror absolut att man lär sig. Och ditt eget barn kommer du ju att träffa massor, så även om du inte vet från start vad hen gillar så kommer du att lära dig det! 🙂

  26. Alltså, jag gillar barn. Inte när de spyr, men annars. Hålla, leka, busa, läsa sagor, upptäcka hela världen, det är asballt! Jag har inga ungar, men ibland tänker jag på Kristen Bell, hon som spelar Veronica Mars. Hon var livrädd att hon inte skulle gilla sin dotter lika mycket som hon älskar sina hundar, men så kom ungen ut och hon blev tokkär direkt och helt överväldigad av hur mycket hon älskade denna lilla unge som trots allt mest sover, åt och bajsade. Eller så tänker jag på en kompis’ kompis, som faktiskt inte älskade sitt barn när det kom ut. Kanske en blandning av förvirran, förlossningsdepp och första-barnet-grej, men de första veckorna kände inte hon att hon älskade barnet utan mer att hon tog hand om det utifrån ansvar och liksom jag-är-mamma-då-ska-man-amma-och-byta-blöjor-tänket. Iallafall, det tog några veckor men sedan smög kärleken sig på, helt oväntat kände hon helt plötsligt att hon faktiskt älskade sitt barn så otroligt mycket, ända in i märgen och så har hon känt sedan dess. Så ta det lugnt, man behöver inte gilla alla barn, du kommer nog älska ditt eget barn mer än du kan tro.

  27. Min mamma gillade inte alls barn, men så på en vecka ändrade hon sig och min storebror kom till världen! Medans hon var gravid var hon och min mormor på besök hos några bekanta, varav en nyligen blivit mamma. När de gick därifrån skällde mormor ut mamma för att hon inte visat det minsta intresse av barnet utan bara frågat saker om barnvagnen haha!! Hon säger fortfarande att hon inte är barnkär, men att det självklart är helt anorlunda med sina egna barn. Jag tror på att du kommer bli en fin mamma <3

  28. Jag känner igen mig i den känslan. Jag är inte en mamma än men samma funderingar finns där i bakhuvudet, hur ska det bli när den dagen kommer?!
    Men jag tror att det kommer bli hur bra som helst, just för att det kommer vara mitt barn och jag kommer lära mig hur hon/han funkar och inom kort så är jag den bästa mamma som detta barn någonsin kunnat haft just för att det är mitt barn och jag vet hur hon/han funkar, vad den behöver och hur jag kan ge det till den. Det kommer vara läskigt men jag ska en dag bli en grym mamma! Och det kommer du också bli Anna 😀

  29. Jag känner igen mig lite i det där. Kan vara lite osäker bland barn, vet inte hur jag ska prata med dem och så. Men jag längtar ändå efter egna barn. Jag tänker att man inte behöver älska alla barn, det räcker med dem som är i ens närhet.

  30. Hej Anna!

    Jag tänker att det får kännas precis som det känns. Det är helt Ok. Känslorna växer och förändras. Jag tycker själv att det var massa saker som förändrades och massa frågor som uppstod när jag blev förälder. Jag såg andra nyblivna mammor som i klunga kom gåendes längst vägen och som i klungor satt på fik med sina små bebisar. Jag är inte alls sån. Alltså relationer med andra människor för mig är inte uppbyggt på att man gemensamt har barn. Jag har inte det största intresset av att ingående höra och prata om mina eller andras barn på det sättet jag upplevde i början. Nu är min son snart 4 år. Han har livlig fantasi och blivit en egen individ. Relationen till min son är viktigare än min relation med andra barns föräldrar och det är himla fint. Jag tycker att min egna person krockade väldigt mycket med förväntningar (förmodligen mest mina egna) på hur man ska vara och agera som förälder. Jag och min son gör saker vi båda gillar tillsammans och min man och son gör saker de gillar tillsammans. Sedan har vi kompisar runt omkring oss som gör saker med honom som dom gillar. Himla rikt alltså!
    När de blir äldre börjar de välja kompisar att hänga med också. Det är väldigt häftigt!

    Nåja, jag kanske kom utanför ämnet du skrev om. Men det är onekligen så att man känner och funderar mkt inför barn och det är trots allt nåt bra!

    Kram

  31. Gud, jag känner exakt samma sak! Alltså, jag har alltid velat ha barn och så men jag känner mig ofta ganska obekväm i deras sällskap. Min man däremot är någon form av naturbegåvning och vet liksom alltid precis vad han ska säga och göra med de små rackarna. Fast egentligen tycker vi båda att barn i allmänhet är rätt jobbiga och stötiga så vi får väl se hur det ska gå nu om en månad när vår fört första barn är beräknat att anlända. Spännande värre!

  32. Som med Majken kommer det även att vara med din egen bebis! Fast i början är nog de flesta rädda, en nyfödd är ju så otroligt skör.. Men älskar, det gör man. 🙂

  33. Jag har aldrig haft och har inte nu heller något behov av bebisar i mitt liv. Tycker inte andras bebisar är söta. Är även kräsen och avvaktsam överlag med folk. Men jag vill ha familj och många nära och kära omkring mig. Så då var det bara att ta tjuren vid hornen eftersom familjen ju kommer till via bebisarna. Så helt oerfaren fick jag en tjej för ett år sedan. Ett och annat har man hunnit lära sig under året som gått och nu känner man sig rätt proffsig på bebiskunskap. Jag älskar min tjej som individ och är så nyfiken på henne och hur hon kommer att utvecklas härifrån. Längtar så efter att hon skall börja prata. Att vi skall få se hennes olika sidor. Nu tycker jag lite synd om henne som bebis då hon inte kan ge uttryck för så mycket ännu. Känns som att inte heller hon trivs så bra som bebis, det är så mycket hon vill och är nyfiken på men inte klarar av än. Och saker man med ord inte kan förklara för henne, vilket kan göra henne ledsen då hon vill upptäcka världen, t.ex. att inte sitta på bordskanten för det är farligt. Iom att jag inte har någon bebiserfarenhet från förr har jag även svårt för att upptäcka alla hennes speciella sätt, det kan ju hända att alla bebisar gör si eller så vid en viss ålder. Dvs, jag har lite svårt för att veta vad som är ”unikt” för just henne. Därför ska det bli spännande framöver då hennes personlighet lättare kommer att urskiljas. Men framförallt har det ända sedan hon föddes ändå kännts väldigt självklart, att det är just hon som kom till oss och att vi älskar henne. Det är inte längre än fråga om gillar jag barn eller ej. Men nej, jag gillar inte andras barn mer nu. Får nästan ångest då jag ser barn och tänker på hur mycket barn det finns att ta hand om. Tänk om man skulle vara tvungen att ha ansvar för, hålla reda på, leka med, trösta, mata, natta alla dem. Jag är bara mamma för min dotter, det är vi båda nöjda med.

Läs mer 

Vi gör om vårt vardagsrum!

Nu har vi inte renoverat något hemma på en mindre evighet (okej vi tapetserade Stigs rum vid jul) och vi älskar ju att göra om hemma!Så nu är det dags igen! Såhär ser det ut nu (typ, hittade bara gammal bild, detta är ju innan vi byggde orangeriet men ja, ni fattar)...

Att Köra Fast.

Är inne i det där stadiet där allt jag gör blir fult, ointressant, oviktigt.Målar och målar, börjar på nya dukar och försöker jonglera flera målningar samtidigt för att förhoppningsvis någon ska bli bra.I fredags gick jag hem med en känsla att jag helt glömt bort hur...

Mitt 2020

 Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag köpte en sommarstuga! Jag har drömt om det så länge men alltid tänkt att unga personer inte har råd med sommarstuga. Sen insåg jag att jag inte var så himla ung längre och köpte en!Det är mitt livs bästa...