Tacksamheten över att de här två är mina. Så obeskrivligt!
Ibland tittar jag på dom och tänker ”det är såhär de blev, såhär ser mina barn ut”
Man har ju tänkt ända sen man va liten på hur ens liv skulle bli, hur ens barn ser ut och vem man skulle gifta sig med.
Såhär blev det.
Allt jag någonsin kunnat drömma om.

Stoltheten jag känner över Knut. Hur fin han är, hur han bryr sig så mycket om andra och oroar sig över att alla ska ha det bra.
Hur han var ledsen över att julskinka kom från grisar och hur han kryper upp bredvid mig i soffan och viskar -mamma…..

Hans försiktiga sätt och hans tydliga språk. Hur himla roligt det är att hänga med honom, allt storslaget han säger och hur poetisk han är.
-Mamma, jag äter luft, det smakar vind.

Nya lilla Stig, som jag inte ens trodde jag skulle ha plats för i hjärtat. Han som slagit omkull mig alldeles och knockat mig med kärlek. Så näpen med sin lilla uppsyn och små gurglande ord.
Han är så lätt, jag har fortfarande inte en enda gång under de här två månaderna ens tyckt att det varit jobbigt med en bebis.
Med honom är livet enkelt.

Sen att se dom ihop. Det bästa av allt.
Mina finaste små pojkar.
När Knut tappat en ögonfrans och skulle önska sig något häromdagen och viskade
-Jag önskar att jag aldrig ska skiljas från min brorsa