Som ni vet vid det här laget så älskar jag att åka till Stockholm några gånger per år. Bara få vara själv och vara Anna, varken mammaversionen eller frun. Bara jag.
Sen kom pandemin och Stockholm var den sista platsen jag ville besöka.
Sommaren har gått och jag har i stort sett bara träffat min lilla familj och det har varit så behövligt och genomljuvligt, men med höstens svala vindar kommer min Stockholmslängtan som ett brev på posten.
Så jag bokade en biljett.
Fredag till måndag. Fyra ljuvliga höstdagar utan något som helst ansvar.
Jag ska såklart bo hos Johan, det är aldrig aktuellt att bo någon annanstans trots att jag både har familj och bästisar där.
Johan är min fristad.
Han kräver absolut ingenting av mig, fyller upp ett glas vin när jag tar ett bad, förstår när jag behöver vara ensam och möter mig utan att jag bett om det. Han bara finns där som en förlängning av mig själv och en trygg axel att luta sig mot.
Jag längtar efter uteserveringar med filt över knäna, att gå långa bakispromenader runt Djurgården, att köpa något lite för dyrt med att få det i påse med snörhandtag, att komma hem på morgonen snarare än på kvällen efter att ha varit ute och dansat så benen värker, kanske få ha mössa och få vara alldeles, alldeles ensam.
Som jag längtar efter detta!
Äntligen.
Låter som en perfekt plan. Jag hoppas att du får det riktigt bra i Stockholm. 🙂
Tack för att du är så öppen med hur du känner med olika saker. Det behövs för att väga upp mot många ”perfekta” liv, om du förstår hur jag menar?
Åh tack. Mitt liv är allt annat än perfekt och ändå så himla himla bra!