Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Om Kärlek Med Småbarn!

jan 31, 2019 | Tankar och Vardag | 2 Kommentarer

Tänkte på en sak, kan du inte göra ett inlägg, om det inte är för privat, hur din och Emils relation förändrats sen ni fick barn? Du skrev ju nämligen på insta häromdagen att du inte trodde ni varit ett par idag om det inte vore för er alperna-resa.

Fick den här kommentaren på bloggen, så jag tänkte att jag gör ett inlägg om det.

Jag och Emil har varit ihop i tio år.
Vi har varit gifta i sex år.
Har haft barn i snart fem år.
Har bott på fyra olika ställen.
Haft fyra katter.
Blivit av med två föräldrar.
Haft två missfall.
Varit utomlands fem gånger ihop.

Vi har alltså hunnit med en del under vår tid ihop.
Jag är inte alltid superkär i Emil, men jag älskar honom alltid.
Kärlek går i vågor och när man får barn så är det så himla mycket rutiner, så mycket som måste göras att man varken har tid för sig själv eller varann.
När man har haft en bebis på sig i flera timmar är det sista man vill att ha en man på sig när bebisen äntligen somnat. Man vill bara ha space, kunna göra triviala saker som att kolla mobilen, vara ifred, duscha och sånt.
Så visst är det svårt att hålla kärleken vid liv när man får barn.

Men något jag och Emil är bra på är att hitta på saker ihop. Inte nödvändigtvis bara vi två, men ihop med vänner. Vi går på middagar, vi går ut och äter, vi åker på utflykter och vi åker till storstäder.
Tror trixet är att komma ut. De allra flesta gångerna har vi med oss barnen, men bara att slippa vara hemma och behöva tvätta, plocka i och ur diskmaskinen, diska nappflaskor, steka köttbullar och torka rumpor. Det gör hela skillnaden, miljöombyte!

Vi har också lyxen att ha massor med människor runt oss som mer än gärna passar våra barn. Går det för lång tid mellan gångerna ber dom om att få passa, så det är vi verkligen bortskämda med.

Innan vi fick barn va vi ute mycket ihop. Jag älskar att gå ut med Emil!
Vi hade jätteofta fester, var på kompisars fester, bodde i stort sett i ett kollektiv med våra kompisar och vi hade så himla roligt.
Vi åkte nästan alltid på loppisrundor på helgerna, vi gillade att ”klä ut oss” i 50-tals kläder och åka på motorträffar och nostalgimässor.

Det är såklart en stor skillnad sen vi fick barn, att vi inte går ut lika mycket längre och tyvärr alldeles för sällan ihop. Någon måste ju vara hemma, så det blir antingen den ena eller den andra som får gå ut.
Vi är bra på att ge varann space på det sättet. Att båda får gå och träna, vara borta ungefär lika mycket, annars tror jag det blir en obalans i förhållandet som leder till att man blir bittra på varann.
Om jag alltid hade varit hemma med barnen och Emil gick och tränade, va ute med sina kompisar och åkte iväg hade det aldrig hållit mellan oss.
Så det är viktigt att båda får del av det livet.

Vi har också med oss barnen på allt. Knut har varit med på restauranger och uteserveringar sen han föddes. Vi tycker helt enkelt att det är lika kul att vara ute bland folk som familj, som vi gjorde som par när det var bara vi. Skillnaden är bara att vi får gå hem tidigare nu haha.

Den största skillnaden från då och nu är att vi inte kan vara lika spontana längre. Jag gillar ju inte planer utan vill kunna bestämma på morgonen att nu drar vi till Göteborg tex och det blir svårare nu.
Annars är vi faktiskt i stort sett likadana som innan.
Jag känner att vi har hittat en strålande balans oss emellan, att både ge och ta.
Vi åkte på resan till Alperna när vi behövde den som allra bäst.
Knut var 2 år, vi var fortfarande uppe och gav honom mat flera gånger varje natt. Emils mamma hade dött och jag hade precis börjat bli människa efter att min pappa dött. Vi hade köpt hus, renoverat och helt enkelt gjort en himla massa på några väldigt intensiva år.
Vi hade glömt bort varann där i myllret av annat.
Den resan var det bästa vårt förhållande fått. Tid ihop.
Jag tror att det är det som gör att folk skiljer sig och glider isär, att de inte längre ser varann eller hinner prata med varann.
Så det är viktigt att avsätta tid för det, för med småbarn kommer inte den tiden av sig själv.

Jag är så evigt tacksam över att jag har Emil.
Utan honom vore livet så jäkla mycket tråkigare!

2 Kommentarer

  1. Vilket fint och klokt inlägg.

  2. Håller med Sofia. Fint och klokt. Och så behagligt att läsa. Det där med att man inte måste vara stormkär hela tiden verkar ha gått många förbi. Försöker påminna mig själv ibland också.

Läs mer 

Min Stockholmshelg!

I fredags när jag lämnat barnen på förskola och skola, så satte jag mig på tåget mot Stockholm.Äntligen Stockholm!Tycker så mycket om att göra sånt här direkt på morgonen, då får jag en stark känsla av att jag rymmer och den känslan tycker jag mycket om.Älskar också...

Sånt Jag Längtar Efter!

Elsa Billgren skrev ett så fint inlägg om att längta efter saker. Jag insåg att jag längtar efter massor, tex detta, högt och lågt: Känslan när mitt tåg rullar in på Stockholms central på fredag och jag vet att resan gått bra. Jag älskar att vara iväg men hatar att...

Inuti mitt huvud.

Nu har jag ätit mina mediciner mot nacken i snart tre veckor. De har gradvis ökat dosen för att komma upp de det jag har nu.Jag hatar den. Jag hatar den här medicinen så innerligt.Den gör att min hjärna känns trög, att min tidigare snabba käft är förlamad och att jag...