Två dagars skidvila som mest ägnades åt öldrickande på toppen, ensam, då Emil aldrig skulle komma på tanken att ha skidfria dagar
Sen var det dags att ge sig hän åt det här med att lära sig åka skidor igen.

Dagen började dåligt med att någon snott mina stavar så vi fick gå och hyra ett par nya och väl inne i skidhyrningsaffären, så fick jag feeling och hyrde ett par snowblades eftersom jag hört att det skulle vara mycket lättare att åka på.
Glad i hågen åkte vi upp för berget och sen var det dags att prova.
Det var INTE lättare!
Det var förvisso lite lättare att svänga eftersom det var mindre skidor att hålla reda på, men att ploga var i stort sett omöjligt och mina stackars vader skrek när jag försökte ta mig ner för backen.

Det slutade i veckans första (och konstigt nog enda) psykbryt.
Jag satte mig i backen, vägrade åka vidare och grinade bakom skidglasögonen och hatade allt vad skidåkning, Alper och snö hette.
Kunde inte för mitt liv förstå hur folk kunde ägna sig åt den här jävla skitsporten!
Sen tog jag liften ner igen, slängde in snowbladesen hos skiduthyraren och sa surt: NOT THAT EASY!

När jag skrev om mitt bryt på instagram var min storebror snabb att kommentera att han väntat på att jag skulle bryta ihop. Han känner mig och vet att jag bara kan hålla skenet upp till viss del innan jag bryter ihop och börjar grina.
Men jag tror det var det som behövdes för nästa dag när vi åkte upp igen (med skidor den här gången, och tillbakasnodda stavar) så gick det bättre än det gjort tidigare och jag behövde inte ploga alls längre utan åkte lite mer på sladd.
Även om jag såg en smula stelopererad ut så var det ändå ett stort steg i rätt riktning och jag är ändå så himla glad att jag lämnade Alperna med ett sista, gott, skidintryck och inte slutade när jag trodde jag var sämst i världen!

Tidigt på lördagmorgon var det dags att ta bussen till flygplatsen och jag längtade hem nått gruvligt efter Knut!
Efter vissa missöden (en kille som spydde i bussen, typ min värsta mardröm så jag fick lite frispel och panikandades och satte på min musik i hörlurarna på allra högsta så jag skulle slippa höra eländet) så kom vi till slut fram och kunde flyga hem.
Trots att jag var lite orolig inför den här resan, att jag skulle bryta handen (borde försäkra min högerhand till några miljoner), att vi skulle bli terrorsprängda eller att nått annat hemskt skulle hända, så är jag ändå väldigt tacksam för den här resan!
Den har gett mig så mycket sol, egentid, sovmorgon och en massa ljuvlig tid ihop med Emil, bara vi två.
Det har jag verkligen saknat och efter den här veckan känner jag mig alldeles nykär och så evigt tacksam att vi fick påminnas om varför vi är gifta med varann.
Tack Lion Alpin för det!