@annaileby_art
anna@annaileby.comAlltså jag visste ju att ni var bra och sådär, men inte att ni var SÅ bra! Tusen tack för alla fina och sorgliga och hjälpande historier i tidigare inlägg och tack för alla fina mail!
Hoppas era kommentarer kan hjälpa varanda, det fick iallafall mig att slappna av ordentligt, så återigen: TACK!
Och till alla er som är vänner, familj eller bara random people som vill hjälpa till, säg inte ”försök att inte tänka på det så mycket, så går det ska du se”. Det är verkligen lättare sagt än gjort och tyvärr inte till någon som helst nytta. Säkerligen sant dock, men hjälper inte ändå. Så försök låta bli att säga så, då blir man bara ännu mer stressad.
Som att säga till någon som fått benet avslitet, att försök att inte tänka så mycket på det, så växer det säkert ut ett nytt.
Lättare sagt än gjort.
Nu ger vi oss tusan på att det här ska gå och gör det inte det, så får jag dricka öl på Gotland istället och det är ju inte fy skam det heller!
Jag vill passa på och tacka dig Anna för att du skriver om det du går igenom. Jag vill gärna ha barn, men min pojkvän vill vänta. Jag är redan nu rädd för allt som kan hända – och vi har inte ens försökt ”på riktigt”! Din blogg ger mycket kraft och inspiration. Återigen TACK för att du delar med dig!
Kram!
Jag var i samma sits som du, för oss tog det över fyra år att få sonen. Fyra år av blodprover, äggledarspolningar, ultraljud, 4 missfall, hormonkurer som fick min pms att likna en picknick i solskenet. Tillslut kom i alla fall sonen, den bästa dagen och den sorgligaste. Jag hade en jätte bra graviditet men mådde psykiskt jätte dåligt, efter förlossningen kom deppressionen och när sonen var 1,5 år så bestämde jag mig för att skilja mig. Då hade jag redan gått igenom graviditeten själv och fått ta det mesta ansvaret på mina axlar…..solskenshistoria blir det när jag säger att jag efter x-mannens flytt aldrig har mått så här bra, att man blir skitstark av att övervinna alla hinder. När man sedan kommer ut på andra sidan så njuter man bara av det man har, allt annat är oväsentligt. Jag håller tummar och tår för er, kan även tipsa om en bidrottninggele tablett som ska hjälpa till med att tjocka till slemhinneväggen (där ägget ska fästa för att bli en bebis), finns i hälsokostbutiker och man får en jätte fin hud av de. 🙂
//C
Jag håller verkligen tummarna för er att det ska gå vägen snart!
Och att ni får roligt på vägen… 😉
Kram!
Du är så fin och bra, och fast att jag aldrig träffat dig tycker jag om dig rakt igenom, varenda millimeter. Tack för att du är så modig och skrev om din älskade bebis. För ett tag sedan lämnade en älskad skrutt mig också. Jag mådde så dåligt, både fysiskt och psykiskt. Jag ville bara att min man skulle hålla om mig, gråta tillsammans med mig och låta allt det otäcka, ledsamma komma ut. Men jag berättade inte ens för honom. Jag hade inte hunnit berätta för honom om plusset, och då tyckte den logiska delen av mitt huvud att det räckte att en av oss var ledsen. Idiot, det är vad jag är. Sedan gick det längre och längre tid, och dagarna blev veckor, och till och med månader, och jag intalade mig att det var bäst att inte säga något, det är ju längesedan nu. Men när du är så modig, då tar jag mig friheten att suga åt mig av strålglansen av ditt mod. Jag ska också vara modig. Tack för att du är så fantastiskt. Tack för att du är du.
Jag var med om ett utdraget missfall med såväl läkemedel som skrapning. Skrapningen gjordes för nästan åtta veckor sen och jag väntar ännu på mensen. Tror inte jag väntat på mens såhär mycke nånsin. Vill bara få ett slut på processen för att komma vidare.varma tankar tilldig Anna!
Varma tankar till dig Anna!
Jag har gått igenom ett utdraget missfall i februari med såväl mediciner som en skrapning inblandat. Det har nu gått 8 veckor sen min skrapning och jag bara väntar på att få min mens för att få en punkt på denna långa process. Har knappast aldrig väntat såhär mycket på in mens… Men nog ska den väl komma nångång och så kan vi börja från ett rent bord. Kram!
Kommentarerna på ditt tidigare inlägg fick mig att bli tårögd. Så vackra berättelser det finns <3
Här kommer min historia några inlägg försent. Jag och min man försökte i ett år innan det blev ett litet plus på stickan. Efter 8 veckor blev plusset ett missfall och det var fruktansvärt! I ett års tid försökte vi med ALLT och när det ä n t l i g e n blev ett plus blev det sedan snabbt ett minus. Alla mina närmsta kompisar, min syster och 3 jobbarkompisar blev gravida runt omkring mej och det var så jobbigt att försöka vara glad för deras skull när jag bara längtade och väntade och hoppades att det skulle vara min tur. 2 månader efter missfallet blev det till slut ett plus igen. Nio månader senare tittade vår älskade son ut. När vi nu efter två år ville ha ett litet syskon till Viggo gick det på första försöket, snacka om att det blev en solskenshistoria till slut!
Lycka till Anna och släng allt vad ägglossningstester och dylikt heter, det bara stressar och förstör. kram
Hej fina Anna!
Känner igen mycket av det du skriver kring graviditeten, missfallet och önskan om att få bli mamma då jag har två nära vänner som gått/går igenom det. De har båda sagt precis som du säger nu, att det värsta är när folk ber en att inte tänka på det, eller att man ska slappna av, för då ordnar det sig säkert. Istället gjorde jag mitt bästa för att lyssna outtröttligt, och inte komma med käcka tips eller pekpinnar.
Jag tror att det är viktigt att ge sig själv utrymme att må precis så dåligt som man känner att man behöver för att bearbeta det. Inte hålla uppe någon glad fasad för att andra förväntar sig att man ska ha kommit över det. Mår man extra skitjävladåligt någon dag så får man lov och gå hem från jobbet, lägga sig under täcket och gråta tills man känner att man är färdig.
Jag önskar dig och Emil all lycka och hoppas att ni får bli föräldrar snart!
Stor kram från Sara i Malmö
1:a advent 2012 plussade vi, jag och maken blev plus en. Efter 10 månader av medvetet försökande (och ett antal månader där innan när vi inte så medvetet försökte utan mer lät bli att vara försiktiga) och två tidiga missfall var vi där. Nu är magen tjock och i början av augusti är det tänkt att plusset ska bli en alldeles egen liten människa i vår värld.
Det bästa rådet jag kan ge dig är det vi fick när vi så smått började undra om vi gjorde något fel. Vi struntade i ägglossningstester och körde på konceptet att göra kärlek varannan dag. Det var inte alltid vi var sugna men genom att göra så här såg vi alltid till att se varandra utan krav och att fortsätta Göra Kärlek och inte bara Försöka Göra Barn. När vi slutade räkna dagar och oroa oss så gick det vägen!
Jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska få gå vägen för dig och Emil också. Jag är fullständigt övertygad om att ni kommer bli lysande fantastiska föräldrar. Njut av din fina man och den kärlek som finns mellan er, och plötsligt har kärleken blivit till alldeles ny liten människa. Stor kram!
min mamma fick missfall i 5e månaden för 35 år sen.. sen tog det 5 år innan min äldre syster blev till, de var på väg att testa provrörsbefriktning när gynekologen fattade att mamma haft åtkommande svampinfektioner i alla år.. när den botades ordentligt gick det hela vägen.. vet inte hur det funkar nu för tiden men det tåls ju alltid att kolla upp
Exakt så där har jag också bestämt mig för att tänka. En hel sommar med öl och frihet att göra vad jag vill!!! Vi har försökt att göra ett barn i nästan ett år nu och som du vet så blir en lika ledsen varje gång mensen kommer. Men nu har jag bestämt mig för att det inte ska få lägga en svart skugga över mitt liv som ju är helt underbart egentligen! Ja, för nästa vecka gifter jag ju mig med världens underbarast man. Heja oss!
Exakt så där har jag också bestämt mig för att tänka. En hel sommar med öl och frihet att göra vad jag vill!!! Vi har försökt att göra ett barn i nästan ett år nu och som du vet så blir en lika ledsen varje gång mensen kommer. Men nu har jag bestämt mig för att det inte ska få lägga en svart skugga över mitt liv som ju är helt underbart egentligen! Ja, för nästa vecka gifter jag ju mig med världens underbarast man. Heja oss!
Åh, en annan sak som är jobbig att höra när man har fått missfall är ju att ”Det är ju så vaaanligt”. Jag skiter fullständigt i om det är vanligt eller inte, jag blir inte mindre ledsen för det när jag är mitt uppe i ett missfall.