@annaileby_art
anna@annaileby.comJag skulle ljuga om jag sa att vara gravid är en enda dans på rosor och rosa fluff moln. De första månaderna var jag totalt livrädd för hur allt skulle bli och hur det skulle gå, sen mår man ju som ett överkört plommon också, men det är en annan femma.
Här är tio saker jag är livrädd för när det kommer till graviditeten eller hur det är att få barn:
* Jobbet. Det här har varit och är min absolut största oro (även om den börjat lugna sig något). Är man som jag, frilans, kan man inte bara vara hemma ett år eller två, dricka kaffe, promenera och ta hand om bebisen. Då faller liksom hela grejen jag jobbat så himla länge för. För det första så VILL jag inte sluta jobba. Jag älskar mitt jobb och skulle få spader av att gå hemma utan att jobba så länge.
Så min plan är att försöka varva detta med Emil, att jag är hemma tre dagar i veckan och han är hemma de andra två. Jag kommer flytta hem mitt kontor och jobba hemifrån, så när jag är ”på jobbet” så är jag ju egentligen hemma så jag kan amma och sådär, men de dagar jag jobbar så får Emil ta allt det andra så jag slipper springa ifrån hela tiden.
Jag hoppas det går att lösa på något sätt för bara tanken på att inte få jobba gör mig superstressad och faktiskt en smula deprimerad.
* Att allting ska bli annorlunda. Jag är inte dum, jag förstår att allting blir annorlunda när man får barn. Men det är samtidigt väldigt skrämmande. Att det helt plötsligt ska finnas en till som är med hela tiden. Aldrig mer bara jag och Emil. Detta kommer såklart också bli en fantastisk grej. Men en läskig och fantastisk grej.
* Det ekonomiska. Detta verkar alla blivande mammor och pappor oroa sig för, men jag har det knapert redan innan så att skära ner ytterligare kommer bli en prövning, helt klart! Men det mesta går ju att köpa på loppis och blocket och sålänge man pussar ihjäl sin bebis så ska det nog gå bra, även om man inte har råd med en barnvagn för tiotusen.
* Kroppen och psyket. Jag är livrädd för att det ska bli för mycket, att jag inte ska palla med och att jag kommer ångra mig. Jag är van att ha min egentid och prioritera mig själv, att vara ensam och gillar när det är knäpptyst. Antar att alla de sakerna är sådant som måste prioriteras bort när det kommer en liten. Men det är nog så att allt är värt det när det väl kommer omkring sen. Men det skrämmer mig iallafall.
* Ensamheten. Jag gillar att vara ensam, älskar det till och med. Men att vara ensam hemma med en liten bebis, ute på landet med bara skog så långt ögat når, det känns överväldigande. Jag har väldigt svårt att se mig själv sitta i ett barnvagnsgäng och dricka kaffe ihop med tio andra mammor och har svårt att tro att jag ens skulle uppskatta det. Men att ha någon hade varit fint.
* Att min mamma bor trettio mil bort. Jag skulle kunna hugga av mig ena armen för att få ha min mamma i samma stad. Kunna äta lunch ihop, gå promenader ihop och få hjälp och stöd när allting känns överväldigande.
Jag skulle göra precis vad som helst, kan knappt föreställa mig hur det ska gå utan henne nära.
* Få barn utan min pappa. Tänk att få något så gigantiskt stort som egna barn och inte kunna få dela det med sin egen pappa. Han hade blivit så himla glad, älskat sönder den lilla bebisen, satt upp bilder på den på sitt kontor och sagt till alla han mötte att han minsann var morfar åt världens finaste lilla bebis.
Nu blir det inte så för min pappa finns inte längre och det är så ofantligt sorgligt att inte få dela det bästa som finns med honom.
* Att det ska hända något. Det sägs att man kan pusta ut lite efter vecka 12 och kanske lite mer efter vecka 24. Men ändå finns det så himla mycket hemskt som kan hända. Det är för stort för att ens orka tänka på. Så jag försöker låta bli så gott det går.
* Att något ska hända Emil. Sen min pappa dog har jag förstått att vi människor inte är odödliga som jag nog inbillat mig hela livet fram tills nu. Jag trodde på något naivt sätt att alla skulle leva för evigt.
Jag är evigt tacksam att jag ändå fick ha min pappa under hela min uppväxt, då när man behöver en pappa som mest. Men alla har inte sådan tur. Jag hoppas verkligen att min bebis ska få ha både mig och Emil i minst hundra år framöver.
* När liten blir stor. Stackars alla små tonåringar och stackars alla barn som måste gå i skolan! Jag hade aldrig velat gå på högstadiet igen och skulle nog bli djupt deprimerad om någon tvingade mig att göra om det. Att jag nu ska få barn som ska behöva gå igenom allt det där känns väldigt jobbigt. Att jag inte kan få försvara och skydda hela livet. Att andra ska komma och lägga sig i och vara dumma och elaka. Det förmår jag inte tänka på. Tur att det är några år kvar till dess.
Jag är själv ganska långt ifrån att få egna barn och så men funderar mycket kring uppfostran, genus och framtiden ändå. Har just nu tre kusinbarn (varav en började i skolan nu i höst) och den där tanken kring skola har också slagit mig. Du och jag verkar ha samma upplevelse av högstadiet och det gör mig illamående att tänka mig att någon av de små ska vara tvungna att genomgå samma sak. Sådant som hände på min högstadieskola såsom misshandel på toaletterna, inkompetenta lärare och dålig ledning är verkligen helt oacceptabelt. Det konstiga är att det blir någon slags vardag och man får nya ramar för vad som är okej. Inte förrän jag hade börjat gymnasiet och hamnat i en klass med fantastiska människor och duktiga lärare (nåja, det finns väl alltid rötägg…) insåg jag vad dåligt det var på högstadiet. Samtidigt hade det gjort mig starkare. Det här blev en rätt deprimerande instickare men jag tänker att det är viktigt att dela sådana här tankar kring skolan. Det behövs förändring. Jag är helt övertygad om att du kommer kunna ge dina barn precis vad de behöver för att växa till starka och rättvisa individer. Och då kommer de klara av vad som helst.
Du kommer anpassa dig mycket, du kommer ändra dig lite, men du kommer också kunna få lite egentid även framöver. Lovar! Du verkar ju ha en rätt bra karl som pappa till er lilla. Jag har också väldigt stort ensambehov, men mitt krav har sänkts lite, och vi försöker ge varandra några timmar här och var, att åka och träna, fika med en kompis eller bara vara ensam hemma. Och den mest krävande och intensiva småbarnstiden, ja men den har ju en slut den med. Och den har sina ljusa, mysiga stunder också mitt alla omvälvande och ibland rätt jobbiga moment. Mycket blir annorlunda, men hur kär jag är i min karl och hur vi har det, det finns kvar, faktiskt (!), jag var också lite skraj för det bl.a. Vi dejtar hemma när vår 2-åring somnat.
Men underskatta inte din egen anpassning, mantrat att det är övergående och att skratta ihop, och kramas och pussas, alla tre.
E var en ganska krävande bebis, ammade som en liten igel, hatade napp, ville sova på någon av oss och vägrade vagn sitt första halvår i livet. Men vi fixade det, jag kunde hantera det genom att 1) Få lite ensamtid redan från början 2) Sluta titta på klockan när hon ammade dag som natt (då fick jag även lättare att somna om på nätterna) 3) Läsa bloggar som hade det liknande och då inse att det var normalt och på så sätt slappna av lite och se att en del bebisar är så men de mår bra och är helt normala. Idag är hon nöjd och rätt lätt att ha ock göra med (minus de vanliga trotsutbrotten alla tvååringar tampas med).
Och föräldragrupp f.ö, det är inget måste, jag fick eksem av att sitta i grupp och ingå i ett enda långt jämförelserace. HU! Jag hade som tur var toppenfina barnlösa vänner som hängde med mig och E, även dagtid ibland. Dock att jag gillade att kunna boa in mig hemma med gott samvete, man behöver inte aktivera sig en massa om man inte vill. (Dock att min syster hittade en himla fin föräldragrupp som hon fortf umgås med sex år senare, så man kan ju ge det nåt försök, det kan ju finnas fler kufar som oss 🙂
Lycka till! Det är bra att vara nervös och analysera saker.
Oron, tyvärr, den får en leva med.
Hej Anna,
Jag har läst din blogg ganska länge nu och tycker alltid det är roligt att titta förbi (och jag fullkomligt älskar dina teckningar). Tack för en jätte fin blogg!
Jag kände så igen mig i vad du skrev idag att jag vara bara tvungen att kommentera. Vi fick en liten son för elva månader sen och allt det du skriver om känns fortfarande väldigt nära: oro kring jobbet, att det inte längre skulle vara bara jag och min man, ekonomin, att man skulle ångra sig (eller, hjälp vad har vi gett oss in oss på!), ensamhet – för mycket och/eller inte tillräckligt, att det skulle hända vår kotte något, och att något skulle/ska hända min man…
Jag läste så många kommentarer och råd under tiden vi väntade vår son, och även efter han var född, som alla sa att det blir bra, man landar, man hittar hem även i allt det nya. Jag vet inte om det hjälper, men jag kan bara säga att så är det faktiskt. Vissa delar försöker vi fortfarandes klura ut, men även i det som är klurigt eller lite svårt ibland så finns där en sån kärlek – till min son, till min man – och en glädje och en rikedom jag aldrig annat fanns.
Det är kanske lite tidigt än, men en alldeles fantastisk hemsida är http://www.longestshortesttime.com/. Förutom att det är så himla bra beskrivning på småbarnsåren – den längsta kortaste tiden – så är det också en jätte fin blogg och podcast.
Allt väl till er!
Kram
Linnea
Jag började nästan gråta när jag läste detta. Jag känner igen mig i dina tankar så mycket. Men du Anna, jag tror och hoppas att allt kommer gå fint för dig.
tror verkligen NOLL procent att du skulle ångra dig. ett barn är världens största gåva och ingenting kan klå den upplevelsen att bli mamma.
vänta inte på tiden efter den första perioden, du hinner knappt blinka så är det dags för den lilla att börja skolan, få pojkvän och flytta hemifrån. jag lovar, det går FÖR fort!
en sak som jag tänkt mycket på, att man inte ska se barnen som ett hinder. jag har varit och ridit, paddlat kajak, hängt med mina kompisar och A (2 år) älskar att följa med och uppleva nya saker, även om det är dödsläskigt i början. man kan göra mer än man tror med barn.
lycka till med allt!
Jeg ble så glad da jeg leste at du er gravid! Leser bloggen din ofte, og føler at jeg kjenner deg litt.
Det er mye en kan grue seg til, men det er dumt å bruke så mye energi på det! Ja, det vil bli slitsomt, du vil bli trøtt, du vil bli lei, men du vil aldri elske et annet menneske så høyt! Og du vil aldri bli elsket så høyt, som av ditt eget barn!
Jeg har to barn, en gutt på 5 år, og ei jente på 1,5 år. Det tok 9 måneder å bli gravid med førstemann, og jeg elsket å være gravid! Det var fantastisk, var i fin form, og studerte drama på lærerskolen. Fødselen gikk fantastisk, gjorde bare litt vondt. (Helt sant!) Han skal begynne på skolen neste høst, DET gruer jeg meg til!
Lille Ellinor ble født i uke 27, hun var 34 cm og veide 876 gram. Men det gikk også bra! Vi var mange uker på sykehus, og det var forferdelig slitsomt, men nå tenker vi ikke så mye på det lenger. Hun kan nesten gå, kan si ”sko”, ”pus” og ”pappa” og spiser grøten sin selv, med skje!
Barna mine er de beste menneskene i hele verden! Og jeg elsker de høyere enn noe. Du elsker Emil? Bare vent til du får en baby, da vil du vite hva det er å elske noen! 🙂
Lykke til!
Sara.
Det är mycket att fundera över när man får en liten. Man behöver de 9 månaderna för att anpassa, förundras och prata om det som komma skall. Men hur mycket man än förbereder sig så vet man ju inte vad det är för en liten, hur allt ska bli och vilken personlighet hen har. Det är som att förberedda sig på att låta allting ske, utan att ha 100% kontroll. Det som gjorde mig trygg och närvarande:
* Gravidyoga och gravid-vattenjympa
* Läsa boken Föda utan rädsla av Suzanne Heli
* Våga omfamna förändringarna och var du är i livet nu
* Var ärlig med de närmaste hur allt känns (även de fula tankarna!)
För mig var det inledningsvis en växande stillsam kärlek. Även ganska tuff stundtals, berg och dalbana, utmattningstårar och så. Det är så olika! När första leendet dök upp, vid 2månader, så blev jag stormförälskad, det blev plötsligt en liten människa, vår lilla människa, så magiskt!
Mycket förändras, men samtidigt inte.
Ni kommer hitta er balans med familjen, egentid och så. Prioriteringar och lösningar.
Det får ta sin tid att landa i allting! Nu är vår fem månader och jag känner att vi fått in bra och stabila rutiner, så att alla mår bra.
Ska bli spännande att följa dig/er!
Jag blir helt grinfärdig när jag läser din blogg nu för tiden.
Det är inga ledsna tårar. Det är bara alla de där känslorna som bubblar och vill ut.
Jag är så glad för er skull.
Jag har läst din blogg länge nu och även om det inte blir lika ofta som innan så
har du en egen plats i mitt lillhjärta. Det värmer så gott när jag läser dina inlägg.
Grattis tusen gånger om. Du fixar allt du!
Hej Anna.
Hittade precis hit genom instagram. Vilken stört skön och klok tjej du verkar vara, och en helt grym illustratör.
Grattis till bebisen, vilken otroligt spännande tid du har framför dig. Är själv hemma med min andra som är 3,5 månader.
Visst är det en fantastisk stor förändring i livet, men vissa saker kan man om man vill behålla. Som ensamtid tex som är jätte viktigt för mig, inte jätte länge men att få gå ner på stan en liten stund och ta en fika själv eller att få träna. Man får planera och va flexibel men mycke går även med en liten bebis. Mår mamma bra, mår bebis bra. Jag tycker man har rätt att vara lite ”självisk” . Man ger inte upp sig själv bara för att man får barn.
Sen tror jag på det där med barnvakt, att det är en jätte bra grej, så man får lite ensamtid tillsammans med sin partner. Att barnen känner sig trygga med fler än bara sina föräldrar. Ibland lämnar vi den stora till barnvakt bara för att han själv tycker det är så roligt att sova över hos nån annan.
Jag fnissade gott när du skrev det där med barnvagn för 10 000kr. Jag har flera vänner som köpt senaste brio vagnen för just 10 000kr, jag förstår inte ingenting och kör min gamla ärvda kärra och lilltösen är så nöjd. Läste nån stans att ett barn kostar 20 000kr i början med alla prylar man behöver. Strunt prat säger jag, listan på saker som man verkligen behöver är inte så lång, visst lägg till saker som är lite kluriga att ha så blir den lite längre men inte sjutton blir de så mycke pengar. Som du säger kärlek kostar ingenting.
Ja du det där men att bli tonåring är inget jag vill uppleva igen heller.. Och tänker samma som du att mina barn kommer att gå igenom allt det där.. Men det är nog något vi måste göra för att växa och det jag försöker är att ge mina barn trygghet, självkänsla och självförtroende så de kan gå igenom det med huvudet högt.
Ska bli spännande att följa din blogg och blir det för ensamt där i skogen tar jag min bebbe under armen och kommer och hänger med dig, smålänning som jag också är 😉
Kram Ellen