En av dagarna när jag var i Stockholm var vår plan att åka ut med Johans båt i Stockholms skärgård, närmare bestämt till Utö, festa loss och sova i båten.

Sjukt peppade!

Johan jobbar på Navigationsgruppen och jobbar således med båtar dagarna i ända så jag kände mig totalt trygg med honom.

Här var vi fortfarande bland öarna och hade ännu inte kommit ut på öppet vatten.

Jag satt nöjd i båten och upprepade: -Åh livet alltså, det här borde vi göra varje år!

Sen kom vi ut på öppet hav…..

Alltså det blåste nått djävulskt och Johans båt är en ganska liten och lätt motorbåt så vi flög i vågorna så jag trodde på riktigt att jag skulle flyga ur båten! Jävlar vad det smällde när vi hoppade i vågorna och jag klamrade mig fast för allt jag var värd och pep till Johan att jag ville vända. Han försökte betryggande säga att det var lugnt, att vi snart var bland öarna igen.
Sen pajjade motorn.
Här slutade jag säga ”Åh livet!” vill jag lova! Vi drev alltså runt i meterhöga vågor, mitt ute på havet utan motor. Här började jag tänka katastroftankar, dvs att jag skulle spy, behöva äta upp Johan, simma iland?!
Efter mycket om och men (och inga spyor som tur var) så fick Johan ordning på motorn i alla fall så hjälpligt att vi tog oss till Dalarö, där var vågorna betydligt snällare (se bilden)

Vi tankade och satte kurs mot Utö. När vi kommit några hundra meter ut så dog motorn igen och mitt humör också.
Skrek åt Johan att nu fan får du se till att vi kommer tillbaka till Dalarö om du så ska ro dit (förlåt Johan) och det lyckades vi med också. Efter lite mat och några timmars motorfix så fungerade den igen, nästan i alla fall. Johan tyckte vi skulle fortsätta till Utö men jag gav honom onda ögat och sa åt honom att se till att få hem mig igen!
Så vi åkte hem. Vi flög minst lika mycket i vågorna på hemvägen men den här gången var jag så lättad över att åka hemåt att jag inte brydde mig om att jag var blåslagen överallt, bara jag kom hem. Väl inne bland öarna igen så blev det lugnare och så himla fint med solnedgång och allt.

Johan fick ha fulkepsen på pga sönderbränd av nio timmar i båt. Han skrattade mest åt mitt panikartade ansiktsuttryck och tyckte hela händelsen var väldigt underhållande till skillnad från mig (kanske för att han inte visste att jag planerade att behöva äta upp honom, fast nu var han ju visserligen knaperstekt så det kanske hade varit gott?)

Bild på en tjej som låtsas njuta fast mest är glad att fortfarande vara levande.

Som tur var så avslutades kvällen med en himla fin sista tur på vattnet. Det hade lugnat sig och va riktigt ljuvligt på slutet. Men det kanske mest var dödsångesten som började släppa.

När vi väl var tillbaka i land igen så hade mina fingrar tappat känseln av skräcken (den kom inte tillbaka förrän nästa dag) och jag har aldrig varit gladare över att vara på land i hela mitt liv.
Aldrig mer båt!

I år delade jag och Emil upp semestern så att först hade vi en vecka ihop, sedan var Emil ute och paddlade havskajak med sin bästa kompis i några dagar (och mamma var här och tog hand om mig och Knut) och sen fick jag hela fem (!!!) dagar ensam i Stockholm! Så jäkla fenomenalt upplägg, lite av allt och de där dagarna i storstaden kan jag leva hela året på. När jag fick gå tillbaka till att vara bara Anna, inga måsten, ingen matlagning eller legolek och matsäcksfixande. Bara jag.

Johan, min bästa kompis från Karlstad, som jag alltid bor hos när jag är i Stockholm, hade bunkrat upp med inte mindre än tre flaskor cava, bara för att den hette Anna. Gullig kille.

När vi druckit upp bubblet gick vi ner från hans lägenhet och vips är man på en engelsk pub! Fördelen med att bo mitt i stan, man kan dricka öl i strumplästen om man vill (vi hade dock skor, för vi är civiliserade människor trots allt)

Lycklig tjej på finaste gatan i stan. Ser ni hur peppad jag är på egentid?!

Vi strosade genom ett lummigt sommarstockholm, ner till Rålambshovsparken….

…och till boulebaren!

Så mysigt ställe! Vi hann gå hit två gånger under mina Stockholmsdagar pga bäst plats.

Vi drack öl och åt godsaker. Johan har minimalt kök i sin lägenhet så han äter alla måltider ute, dvs sjukt dyra fem dagar för min del som är van vid matlådor och nudlar. Men det är till att unna sig när man är på semester.

Vi satt kvar tills det började skymma.

Då gick vi vidare längst vattnet och jag ohh:ade och åhh:ade mest hela tiden över att Stockholm är så fint att jag får ont i hjärtat.

Mötte herr bäver.

Sen gick vi och satte oss här, på Mälarpaviljongen.

Vi satt precis vid vattnet, drack hutlöst dyrt rosévin och jag kämpade för att inte börja gråta över hur fint allting var. Det känns som att Stockholm är en hemlig älskarinna som försöker lura in mig i sina trådar varje gång jag är där, kämpar för att stå emot men sablans vad hon är vacker!

När det blivit alldeles mörkt ute gick vi gatorna upp till lägenheten igen.

Över bron och Karlbergskanalen och mina axlar sjönk längre och längre ner, kunde andas ut för första gången på länge. Stockholm alltså, vilken helande kraft du har på mig.

Både Sandra och Clara hade en så rolig arg-lista, så tack för lånet i efterhand!

Obehagligaste jag vet: Åka bil/buss med skitfulla personer. Det här är min största skräck, skyr alla nattbussar som pesten. Peta bort fasttorkad, utspottad tandcreme i handfatet. Oberäkneliga personer på tunnelbanan. Då går jag av och går hellre tvärs över hela Stockholm än sitter kvar bland massmördare och psykopater.

Absolut inte min killtyp: Killar som inte har något vax eller annat i håret, som bara har flygigt nyduschat hår, i 99% av fallen så jäkla fult. Killar i piké. Killar utan hår. Killar med små händer. Killar med ”allvädersskor” till vardags. Killar med de där gamla 90-tals finskorna som hade fyrkantig tå. Killar som bara pratar om sin karriär och hur bra det går. Blyga killar som inte vågar ta för sig. Killar utan personlig stil, som har rutig skjorta som alla andra och ser precis ut som vem som helst. Ohändiga killar.

Äckligaste mat jag vet: Kalles kaviar. Chevré. Alla former av gröt. Rödbetor.

Blir arg på: Människor som stannar precis ovanför rulltrappan och kollar var de ska gå, FLYTTA DIG DITT KLAPPTRÄ! Telefonförsäljare som vägrar ta ett nej, jag har börjat lägga på istället.

Sämsta bok jag läst: Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden. Den här läste vi i bokklubben och jag klarar inte av såna här lättsamma böcker helt utan djup. Som en romantisk komedi, med andra ord bara slöseri med tid. Jag vill bli påverkad, annars får det va.

Något som får mig att byta radiokanal: P3 (förutom morgonpasset för det är ganska okej) Cissi var med nyss och pratade om vår bok så då lyssnade jag såklart, men fick kämpa för att inte stänga av för satan vad de tjatar och pratar i munnen på varann och gapar och har sig. Orkar inte. Med vänlig hälsning/ gammal person.

Sist jag ville ta till knytnävarna: När människor kallar Anders Borg för mänsklig som kallar tjejer hora.

Sämsta serien jag nyligen sett: Ser ju aldrig på serier just för att jag inte orkar sätta mig in i en massa karaktärer. Så jag undviker allt för att slippa bli besviken.

Fulaste plagg jag vet: Tights med spetskant längst ner. Sen är det så himla fult att ha jeansjackan/skjortan sådär på halvkant som alla modebloggare har nu, så den ser ut som den ska hasa av nedåt. Ser ju skitdumt ut.

Äckligaste drycken: Oboj. Skulle aldrig kunna dricka ett glas oboj utan att få kväljningar.

Det skriker jag när jag blir arg: F***a