Ju äldre jag blir desto mer påtagligt blir det att jag inte har samma ekonomi som mina vänner. När man var yngre var det inte så stor skillnad, men nu har folk jobbat upp sig och är chefer och lyckade företagare osv.
Jag är fortfarande illustratör och konstnär (övar på att säga att jag även är konstnär)
Visst tjänar jag betydligt mer nu än jag gjorde i början, men ”betydligt mer” är fortfarande extremt mycket mindre än andra.

När mina vänner bokar utlandssemestrar och glatt frågar om vi vill följa med så är det aldrig ett alternativ. Vi har inte de ”extrapengarna”, speciellt inte nu när vi har två barn. Kostar ju som en mindre lägenhet att åka utomlands då!
När jag bokade en keramikkurs inför hösten och beklagade mig om att jag tyckte det var mycket pengar (kostar 1600 kronor för 8 ggr) så var bara svaret från mina vänner att de inte ens reflekterat över priset.
Jag skulle aldrig kunna spendera 1600 kronor utan att först överväga om jag verkligen hade råd med det.
Jag skulle aldrig köpa nya vinterskor till mina barn för nästan tusen kronor när de finns för en femtedel på tradera, mina barn har heller aldrig haft nya overaller och inte ett enda av mina märkesklädesplagg är köpta till fullpris. Allt är rea, second-hand eller loppis.
Jag är helt enkelt en fyndare av rang, för mina barn har också mini rodini och jag har dyra skor, precis som ”alla andra”.

För mig och vår familj är det här inget problem, vi har helt enkelt lärt oss leva efter våra resurser. Vi renoverar hellre än åker utomlands, vi semestrar hellre i Sverige än vid medelhavet, vi äter inte ute på lunchen och vi cyklar i stort sett överallt.
Vi åker hellre ut i skogen med våra barn än till Leos lekland, vi gör utflykter med egen matsäck istället för att äta på restaurang.
Ni som är lika stora fantaster av Vänner-serien så kanske ni minns avsnittet om ”some place nice”. När Ross, Monica och Chandler alltid vill gå ut och fira på fina ställen och de andra tre inte har lika mycket pengar som de andra.
Det avsnittet refererar jag ofta till och tänker i mitt huvud ”som place nice” varje gång det är nått som ska firas.

Jag gillar inte situationer  där det blir extra påtagligt att min ekonomi inte är som andras.
Det är alltid väldigt jobbigt när jag blir påmind om det.
Det är helt enkelt priset jag får betala för att få göra det jag älskar.
Och jag hade gjort om det alla dagar i veckan, för att få teckna på heltid är värt alla pengar i världen!

Nästa vecka åker jag till Stockholm över helgen.
Jag ska teckna inne på Kreatima på lördagen den 12:e oktober, mellan 11-16. Kom dit och säg hej.
Varje gång jag bokar in en Stockholmsvistelse, så bokar jag en dag innan och en dag efter, för ställtidens skull, för lugnet och för att verkligen hinna suga på Stockholmskaramellen så länge som möjligt.

Jag landar i Stockholm på fredagkväll, så min plan är att sitta på tåget, med riktigt bra musik i öronen, en liten flaska vin och försöka släppa ner axlarna så långt det bara går. Andas på väg genom kvällen.
Johan möter mig, hoppas vi går ut och äter. Helst nått med mozzarella för det är jag alltid sugen på. Med dinglande ben från en bardisk någonstans där jag antagligen aldrig varit förut. Johan som luktar trygghet och ljummet rödvin i glaset.
Där jag aldrig behöver gå hem för att någon annan vill gå och lägga sig, där jag får göra precis som jag vill, vara ute så länge jag känner för och där jag krokar i min arm i Johans och försvinner på gator jag inte kan namnet på.

På natten får jag bada badkar, för det har jag inte hemma. Johan tänder ljus och lämnar mig ifred, knackar på då och då för att se så jag inte somnat under ytan.
Sen somnar jag på hans soffa i plast och min rygg klistrar fast sig mot låtsasskinnet.

Stockholmsmorgon. Älskar att sitta i fönstret och kolla ut på alla som jäktar, alltid på väg. Med utsikt över Södra Station är det alltid någon som springer, som är försenad.
Alla är på väg men jag har tid.
All tid.
Jag vill åka själv ner till stan, liksom förbereda mig mentalt på att vara under allmän beskådan i några timmar.
Johan vet, för han känner mig. Jag håller andan på tunnelbanan och försöker att se oberörd ut när människor skrattar högt och bullrar för mycket.
När jag är färdig ringer jag och Johan möter upp. Det gör han alltid. Han är bara ett telefonsamtal bort hela tiden, trots så mycket människor och ljud och läten.

Nya barer, nya platser, mörka okända rum och lukter jag inte känner igen.
Blir trött, blir alltid så evinnerligt trött efter sånt här.
Men vi kämpar på, Johan lyfter och peppar, vi pratar om allt det riktiga, hur det känns inuti.
Kvällen blir natt men vi går inte hem.
Alltid ute tills gatorna töms.
Armen under hans.
Min bästa vän.

Den klibbiga soffan igen, morgonbad i badkaret och sen sitter jag på tåget tillbaka till verkligheten.
Blir mamma igen någonstans vid Alvesta.
En Stockholmshelg går över så fort, men stannar så väldigt länge inuti.