Jag skrev ju om förskolan härom dagen. Att vi fått en plats på en kristen förskola och bestämt tackat nej eftersom vi helt enkelt inte är särskilt religiösa av oss.
Istället blev vi erbjuden en plats på en annan förskola och i fredags var vi där och tittade.
Min hjärna skrek nej, min kropp skrek nej, varenda del av mig skrek NEJ när jag kom in där.
Jag har en bild av förskolor, dels från när jag var liten och gick på en som jag älskade så himla mycket (speciellt rit-rummet) och sen den min mamma jobbade på när jag var liten, med motessoriinriktning och kuddrum!

Det här var långt ifrån kuddrum och pyssel och jag blev så himla besviken Bilden i mitt huvud på hur jag föreställt mig Knuts förskoletid raserades på en minut och när vi gick ut därifrån höll jag på att börja gråta för att det bara kändes fel.
Det är milslång kö till alla förskolor i Värnamo så jag hade dessutom inget annat alternativ att välja. Sätta honom här eller på den kristna.

Jag ringde och bokade ett möte på den kristna, ville åtminstone se vad det rörde sig om.
Vi kom dit och möttes av siúpergullig personal, massa färgglada lådor med barnens namn och teckningar överallt.
De hade pärmar för varje barn fulla med teckningar, fotavtryck och roliga saker de gjort.
De hade kuddar att bygga kojor med, lekaffär, briojärnväg och ”byggrum”. Dessutom egen gymnastiksal!
En gång i veckan går de ut i skogen och letar efter igelkottar och jag är en jubelidiot som tackade nej utan att ens kolla först!

Här kom mina egna förutfattade meningar ikapp mig, hur dum jag är som bara dömer ut något innan jag ens sett det.
Visst, de ber bordsbön och berättar om varför vi firar jul, men vad gör det när de har världens största bokhylla fullproppad med böcker och låter barnen rita teckningar på annat än utskrivna målarbokssidor.

Så nu ska jag be en stilla bön om att vår plats här finns kvar och att Knut kan få börja här efter sommaren, trots hans jubelidiot till morsa.