@annaileby_art
anna@annaileby.comAnnas Hår!
Om två veckor har jag en efterlängtad klipptid. Jag har inte varit hos frisören sen i februari och det märks minst sagt.
under graviditeten blev mitt hår så himla långt och tjockt och jag njöt av varje sekund då jag kunde få ha lite hår till skillnad från mina vanliga fjuniga hårstrån.
Men sen kom den omtalade ”tredje månaden” då håret trillar av och det gjorde det, minst sagt! Jag tappar fortfarande drösvis med hår och hela huset är fullt! Så nu är frågan vad jag ska göra när jag är hos frisören, helst vill jag behålla det långt men frågan är om det ens är nått att spara på.
Jag kikade lite i mitt hårarkiv för att se hur jag sett ut förut, vad tycker ni? Kort eller långt?
Annas Träning!
Efter graviditeten har jag inte känt igen mig själv, inte känt igen min spegelbild och inte känt mig hemma i min egen kropp.
Jag har inte varit vältränad på länge men saknade ändå hur jag såg ut innan jag fick Knut. Kände att jag faktisk förtjänade min gamla kropp, att känna igen mig själv.
Så läste jag boken Heja Heja av Martina Haag, av en ren slump. Jag läser nästan aldrig böcker men vann denna på midsommar och hade med den till stranden en dag.
Jag sträckläste den och redan samma eftermiddag satte jag på mig träningskläderna och gav mig ut.
Martina hade så bra strategi, att springa så långt hon orkade utan att stanna, oavsett om det var hundra meter eller fem minuter. Hon sprang 12 minuter.
Mitt enda mål med min första runda var att slå 12 minuter. Jag sprang 16, sen var jag fullkomligt färdig men oerhört stolt!
Att springa har alltid varit min största skräck i livet, har inte ens kunnat springa en kilometer utan att se stjärnor och må illa.
Men nu klarade jag alltså 16 minuter och dagen efter gav jag mig ut igen, med målet att springa längre än 16. Jag sprang 22 minuter.
22!! Kändes som jag sprungit Lidingöloppet och bestigit Mount Everest på samma gång!
Med nyfunnet självförtroende gav jag mig ut nästa dag igen med målet att inte stanna. Så jag sprang. Och sprang. Och sprang.
Ända till klockan på armen visade fyra kilometer. FYRA?!?!!
Jag har aldrig i mitt liv sprungit så långt! Det gick inte snabbt, snarare orimligt långsamt men det hör inte hit. Huvudsaken var att jag inte stannade. Inte en enda gång på fyra kilometer stannade jag.
Jag som tidigare inte kunde springa hundra meter ens.
Sen dess har jag fortsatt. Jag har sprungit mina fyra kilometer, ibland tre och en gång till och med fem kilometer.
Jag har sprungit snabbare och har inte längre riktigt lika pinsam snitthastighet som innan och det konstigaste av allt är att jag tycker det är så himla roligt!
Tre gånger i veckan ger jag mig ut nu och orkar. Orkar springa och andas och inte se stjärnor och kräkas.
Så tack, tack från botten av mitt hjärta Martina för att du skrev boken Heja Heja!
För heja mig, heja heja mig!
Annas Jobb!
Idag är första officiella jobbdagen efter sommaren, så jag har givetvis senapsgula strumpbyxor som sig bör.
Åh det här är min bästa tid, när det är varmt ute fast tillräckligt svalt för att ha strumpbyxor och det liksom luktar lite mer höst ute.
Det känns bra att vara tillbaka vid mitt skrivbord och mitt källarkontor igen.
Fast idag har jag varit ute och ätit lunch och spånat om eventuella kontorsplatser igen.
Jag gillar ju det där med att ha kontor i stan, men jag är petig med hur jag vill ha det.
Det måste vara lugnt och helst utan skrikig musik, jobbar man så jobbar man, då ska det inte småpratas för mycket, vill inte ha någon som hänger över min axel och det måste finnas en dörr så jag kan stänga om mig. Sen får det gärna ligga mitt i stan och inte kosta skjortan också. Med andra ord finns det vissa krav.
Jag har mina drömplatser att sitta på hel klart, men de är så drömmiga att jag knappt vågar fråga.
Men vi får väl se, än så länge går det ingen nöd på mig. Jag gillar att sitta hemma och höra Knuts prat på övervåningen.
Men man får betydligt mer gjort när man kommer iväg lite och den biten saknar jag.
Ja ni, detta kommer bli en spännande höst, det känner jag på mig!
Dessutom firar jag just nu att det är tre år sedan jag slutade jobba på ett ”vanligt jobb” och helt vågade satsa på det här! Hej mig och heja företaget!
* Klänning från H&M
* Strumpbyxor från H&M
* Loppisfyndade sandaler från Swedish Hasbeens
* Glasögon från Smart Eyes
Annas Bröllopsdag!
Den 4 augusti hade vi varit gifta i två år och som regel åker vi bort och firar detta, så även i år.
Lotten (som inte alls lottades för det fanns bara ett självklart val) föll på Öland.
Öland är för mig som att komma bort och komma hem på samma gång. Jag flyr från allt i mitt vanliga liv och inuti känns Öland verkligen som mitt riktiga hem. Kan inte riktigt föklara vad det är, men det är nått i luften som bara känns hemma!
Jag bestämde (som varje gång jag är där) att jag måste köpa en sommarstuga där, sen när jag blir rik och berömd vill säga.
I trädgården ska det finnas vallmo och äppelträd och utanför taggtråd så jag får vara ifred.
Vi började vår resa med ett stopp i Kalmar och den klassiska turistbilden med Kalmarslott i bakgrunden.
Sen gick vi till Madeleines butik Bonbons! Så himla fint!
Jag har aldrig träffat henne förut men ”känner” henne via bloggen och teckningar jag gjort på henne och när jag fyllde 30 var det av henne jag fick min älskade Lilla My lampa!
Fint som snus allting och hon var precis sådär gullig som jag trodde hon skulle vara!
När vi hälsat och pratat och klämt på fina saker så hoppade vi in i bilen och åkte över bron.
Vi hade siktet inställt på Majas finloppis som vi hört både från mamma och Madeleine att den skulle vara toppen.
Efter många små slingriga vägar genom Ölandslandskapet kom vi fram och ja, den var fantastisk!
Tyvärr va jag så orutinerad att jag bara hade hundra kronor i kontanter så jag fick lämna kvar en massa fint som jag önskar jag hade kunnat ta med mig därifrån. Det var inte alls dyrt men svårt att välja vad jag skulle lägga den där hundringen på. Det blev en mössa, en body och ett par byxor till Knut (varför shoppar man bara till honom nuförtiden?)
Efter diverse loppisar så åkte vi till vårt riktiga mål för resan, nämligen Bo pensionat. Vi fick ett så himla fint rum och öppnade genast fönstret så att det luktade Öland genom spetsgardinerna!
När vi gjort oss hemmastadda och tagit en tupplur alla tre så gick vi en promenad i området för att se var vi hamnat.
Vi gick till café Mejeriet som tyvärr precis skulle stänga men vi hann köpa en glass iallafall. Knut nöjde sig med att käka på filten.
När vi kom tillbaka till pensionatet skålade vi i champagne som jag fått i morgongåva av Emil. Champagne att dricka på ett-årsdagen, en flaska vin till tre-årsdagen, en till fem-årsdagen och en till tio-årsdagen. Vi skulle alltså egentligen druckit champagnen förra året, men då bodde Knut i min mage så det var liksom inte aktuellt. Men nu så!
Kvällen avslutades med middag på pensionatet. När vi hade ätit upp och flyttat oss till sofforna så gick strömmen och de fick tända stearinljus i hela rummet. En engelsman som bodde på pensonatet fick feeling och började spela på flygeln som stod där. Perfekt avslutning på en perfekt dag!
På morgonen fick jag äta frukost med det här vackra sällskapet och så var den romantiska helgen över.
Så fint att bara åka iväg med sin familj, lägga bort mobilerna och prata med varann, berätta om tankar och framtidsdrömmar, åka på utflykter och pussas.
Två år som gift och många många fler år som bara väntar!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
