@annaileby_art
anna@annaileby.comDagens Färgglada Outfit!
Som jag skrev i förra inlägget så har Emma Sundh dragit igång ett våruppror där man helt enkelt trotsar vintern och kylan och klär sig i sina bästa vårkläder!
Himla bra initiativ, speciellt sådana här dagar när Emil är pappaledig och jag kan gå en hel dag, garanterat kräkfri!
Då valde jag att se ut såhär, klänningen är den jag köpte när jag var gravid med målet att kunna ha den sen när ungen var på utsidan. Det har redan hunnit bli en favorit i garderoben.
* Klänning från Asos
* Strumpbyxor från Lindex
* Sjal i håret från loppis
Annas Nya Klänning!
Min eminenta vän Emma Sundh har återigen tagit upp sitt gamla koncept ”vårupproret” där man trotsar snön och kylan med att bära sina bästa sommarklänningar under vinterjackan.
Här i Småland är det dock fortfarande ganska vårigt, även om man fortfarande gärna använder sina fleecetights, men jag såg ett ypperligt tillfälle att haka på vårupproret och få använda min nya strålande klänning!
Klänningen fick jag av bästa Vestis i födelsedagspresent och den är ju liksom gjord för mig! Den här färgkombinationen är jag absolut svagast för och att se den på en så fin klänning var ju bara helt perfekt!
Den här klänningen blir min revansch mot alla säckiga jäkla graviditetskläder jag tvingats ha i ett halvår nu!
(den kommer från Lindex för er som undrar)
Dock har jag inte på mig den idag för idag är det en av mina vara-hemma-med-Knut-dagar vilket just idag innebär pyjamasbyxor och t-shirt (jag sa att jag aldrig skulle bli en sån mamma, men HEMMA kan man ju få vara det)
Men på torsdag börjar Emils pappaledighet (han kommer vara ledig alla torsdagar och fredagar framöver) och det innebär att jag kan klä på mig precis vad jag vill utan att oroa mig för bebiskräks och annat olämpligt.
Då ska jag ta på mig den här klänningen och sen ska jag teckna, ååååå vad jag ska teckna! Saknar det så himla mycket och de få gånger jag försökt har Knut såklart vaknat just då (fast nu sover han här bredvid så jag får skynda mig)
Såhär har jag sett ut när det varit vår och sommar på riktigt, snart är vi där och det känns så himla fantastiskt, tänk att kunna gå i klänning utan strumpbyxor och jacka!
Fast den bästa tiden är ändå snart, när det är vår och man kan ha t-shirt och jeans, skinnjacka på sin höjd och damma av tygskorna.
Åh, välkommen vår!
Anna och Den Villkorslösa Kärleken!
Ett ständigt orosmoment under min graviditet var om jag skulle kunna knyta an till min bebis, om jag skulle kunna älska den sådär mycket som det sägs att man gör. Jag som inte ens gillar barn.
Så mycket tid jag ägnade åt den frågan, så många sömnlösa nätter med evigt grubblande.
Helt i onödan.
Nej jag slogs inte av total kärleksöverflöd den första sekunden han kom ut, jag var mest glad att jag överlevt och hade under hela förlossningen helt glömt bort att tänka på att jag faktiskt skulle få en bebis i slutet.
Men sen när vi kom till BB, när det bara var jag, Emil och Knut. När vi bunkrade upp med våra kläder mellan sängarna, lyfte ur madrassen ur den där plastkuvösen och la en pytteminiliten Knut emellan oss, ja då började kärleken krypa sig på.
Men det var först igår, nästan en månad efter att han kom, som jag verkligen slogs av den där totala kärleksvågen!
Vi var hembjudna till min kusin och hans fru och lille Knut bara låg där och sov och var så innerligt söt att jag liksom gick upp i atomer.
Tänk att han är min, MIN!!
Ingen kommer någonsin att ta honom ifrån mig, ingen kommer komma och hämta honom och säga att han inte längre är min, han ska vara med oss nu, på alla utflykter, alla upptåg, alla dagar och nätter och jag kan liksom inte riktigt tro att det är sant!
När han gråter och är hungrig på natten, så är jag ändå så himla glad när jag får ta upp honom till mig (han ligger i en vagga bredvid sängen) att den lilla, varma personen blir lugn av att jag tar upp honom.
Att jag vet att om jag bara vänder på honom, så han ligger sådär som han gillar så somnar han om, att om jag klappar precis där över det fjuniga pannbenet så blundar han snart.
Små egenheter som man lär sig, små trix och fix och som vi vet funkar eftersom vi känner honom.
En månad med den viktigaste lilla människan på jorden och jag kan sitta och bara glo på honom i timmar, inte förstå vad jag gjort för att förtjäna honom.
Mitt livs största lilla kärlek!
Anna i Tidningen!
Förra veckan blev jag intervjuad för ett reportage i Värnamo Nyheter.
Reportern ville lyfta fram att jag är så öppen i min blogg, att jag skriver om både glädje och sorg. När jag sen läste igenom intervjun innan den gick i tryck och såg att det stod om missfallet så bad jag henne ta bort den biten.
Hon tyckte då att det var intressant att jag helt öppet kan skriva om det i bloggen, men ändå inte vill ha med det i tidningen.
Men det är skillnad.
Min blogg är min egen, det är mina ord och ingen annans. Det är mina läsare, de som valt att följa mig i med och motgångar, det är inte bara vem som helst som råkar prenumerera på en tidning som läser här inne.
Det här är min egen oas av känslor och här inne kan jag välja själv vad jag ska skriva, hur jag vill skriva det och när jag vill skriva det.
Då känns det inte läskigt att skriva om missfall, men med någon annans ord känns det alldeles för stort.
På Värnamo sjukhus ligger avdelningarna så att man först kommer till förlossningen, sen kommer BB och längst in ligger gyn, där man hamnar om man skulle få missfall.
Man måste alltså gå igenom hela BB-avdelningen för att komma till ”den mörka sidan”. Man måste passera alla genomskinliga plastkuvöser med rosiga nyfödingar för att komma till avdelningen där de ger en avslutande tabletter fast man egentligen inte vill avsluta något alls.
Jag minns så väl känslan. Ligga i en steril säng, på lakan av papper och vänta på att allting skulle ta slut. Sköterskan som kom in med saft var femte minut, som om saft skulle få allting att kännas lättare.
När jag efter fem timmar på det där jävla papperlakanet fick gå hem, gick jag genom matsalen med bebisarna, med mammor med sladdriga magar och fåniga leenden, ut till förlossningen där jag mötte tio höggravida kvinnor på rundtur inför sina egna förlossningar.
Där gick jag, med avslutande tabletter mellan benen och tårar som bara rann fast jag försökte allt jag kunde för att hålla tillbaka dom.
För tre veckor sen satt jag och Emil i den där matsalen, med vår genomskinliga plastkuvös med en sovande, rosig liten Knut.
Då kom det ett par, utan leende som gick rakt igenom matsalen. Rakt igenom med tappra försök att inte se alla bebisarna.
Rakt igenom till andra sidan och jag och Emil såg på varann och sen på Knut.
Nu är han här. Livs levande, rosig och perfekt.
Men det var fan ingen lätt väg hit och det kan ingen annan än jag sätta ord på.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
