@annaileby_art
anna@annaileby.comDagens Färgglada Kläder!
Idag är det fullständigt grått ute, riktigt tandläkarväder som Winnerbäck skulle sagt.
Jag ska dock inte till tandläkaren (även om det skulle behövas) för jag ska hem till min kompis och äta lunch och sen ska jag svänga förbi Erikshjälpen, det är inte kattskit det!
Såhär ser jag ut idag, trots snålblåst och duggregn:
* Klänningen är en present från bymre.com som är en sida med vintage och second hand på nätet. Väldigt mycket fint och den här klänningen (som är en Marc by Marc Jacobs) är perfekt för magen, tänker bo i den här klänningen! I någon sidenvariant med små fåglar på.
* Koftan är samma som igår, från H&M
* Röda strumpbyxor från Åhlens (med hål på tårna)
* Boots från Björn Borg som varit mina trotjänare sen jag jobbade där för snart fem år sen!
Annas Pappa!
Igår var det fars dag. Lite sorgligt var det att tänka på att jag förra året, satt på biltemas parkering och smsade pappa att han skulle lyssna på strövtåg i hembygden. Inte visste jag då att det skulle bli låten jag och min bror förknippar allra mest med honom nu.
Fint ändå, att man har kvar smsen i telefonen, det sista smset jag skrev var: Aj löv jo
Han svarade: U 2
Jag tänker ofta på min pappa som sjuk, det är för att de bilderna liksom etsat sig fast i huvudet. Men som tur är börjar de blekna lite och istället träder de friska, fina minnena fram.
Jag skrev en lista på alla bra grejer med min pappa för några år sen, på just fars dag. Den listan hittade jag när jag var hemma hos mamma sist och kollade igenom lådan med saker från hans kontor på jobbet. Han hade haft den på sin anslagstavla. Fina pappa.
Min pappa berättade gärna samma historier flera gånger men ibland när han kom på någon ny så var han så himla rolig att vi skrattade så vi sprutade vin genom näsan.
Han var expert på att härma folk, gärna deras gångstilar och hans passgångare var en riktig succé (även hans imitation av en riktigt tjock person som hoppar längdhopp)
Ibland på jul så rakade han av sig mustaschen och ingen kunde ta honom på allvra längre för att han helt plötsligt såg så himla snäll ut.
Han älskade kräftor och grönkål, köpte jättekonstiga julklappar och hade världens finaste händer.
Han brukade se på sex and the city med mig på kvällarna, motvilligt förstås men sen skällde han ändå när Carrie sprang efter Mr Big och sa att sådär ska du aldrig göra Anna, springa efter på det där viset!
När man målat en ny tavla frågade jag ofta honom vad den skulle kosta och under tiotusen var nästan aldrig ett alternativ för honom. Han tyckte de var värda miljoner.
Han använde kortisonsalva till precis allting, lyssnade på Totta Näslund på högsta volym i bilen och gillade att köra riktigt fort, så man trycktes långt bak i sätet.
Han var fin min pappa, den bästa pappan i världen.
Det ändras aldrig, även om han inte längre svarar på sms.
Dagens Färgglada Kläder!
Så gott det går försöker jag klä mig som jag gjorde innan jag blev gravid. Det blir betydligt mindre jeans nu dock, av helt logisk anledning – att jag inte får ihop dom i midjan. Men kjolarna och klänningarna funkar fortfarande, det enda är att de blir betydligt kortare än innan, så de som redan var korta går inte nu.
Idag är det sol för första gången på flera veckor känns det som, det gjorde det betydligt lättare att stiga upp i morse.
Jag har börjat med den stora lyxen att gå upp när jag vaknar, utan att ställa någon klocka. Någonting säger mig att det kommer vara slut med sovmorgon framöver så jag passar på nu.
Tack för era åsikter i tidigare inlägg, det var minst sagt blandat kan man säga. Jag förstår alla som tycker det är jobbigt eftersom jag själv var likadan, och samtidigt förstår jag dom som tycker att det är klart man ska glädjas.
Det är svårt det där, balansgången däremellan. Men jag tror jag fortsätter som förut, det verkar ju ha funkat hittills.
Såhär ser jag iallafall ut idag, med lockigt hår och allt:
* Blommig kjol från Gengåvan i Karlstad
* T-shirt från BikBok
* Strumpbyxor från Uno
* Rostfärgad halsduk, Åhlens (en ny favorit)
* Rosa kofta, H&M
* Kängor, Vagabond
Klicka på bilden om du vill se större.
Att Skriva Eller Inte Skriva, Det Är Frågan?
När jag skulle berätta på bloggen om att jag var gravid var jag väldigt orolig.
När jag skrev inlägget om missfallet ett halvår tidigare fick jag så himla många stöttande, fina kommentarer från er om att ni hade gått igenom samma sak och nu var jag rädd att kanske bli en av de där jag själv tyckte var så jobbigt att läsa om, en av solskenshistorierna.
Visste att många av er som läste fortfarande var i det där jobbiga försöka-bli-med-barn-stadiet och jag ville inte såra er genom att vara gravid.
Så jag försökte skriva det på ett så bra sätt som möjligt.
Men sen har det kommit fler och fler inlägg om graviditet och kanske glömmer jag ibland, att jag trampar någon på tårna eller klampar på utan att tänka mig för.
Vill inte vara den som sårar för jag vet hur himla jobbigt det där stadiet är och överallt man ser så är det lyckliga gravidmagar överallt.
Men samtidigt vill jag skriva om det, få jubla lite, tycker jag förtjänar att jubla.
Dels för att kunna gå tillbaka sen och se hur jag kände, har förstått att man glömmer snabbt och dels som ett minne av hur bra det faktiskt blev till slut.
Men ni ska vet att jag aldrig vill trampa på några tår och jag vet hur det känns att vara ledsen, även om jag råkar vara glad nu, så glömmer jag inte hur det var på ”andra sidan”.
Om ni avskyr alla inlägg som handlar om mage och bebislycka så får ni väl scrolla förbi dom fort som sjutton, morra lite och sen läsa om teckningar och pyssel istället.
Det skulle säkert jag ha gjort.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
