Nu är jag tillbaka igen, en liten son rikare och en stor gravidmage fattigare!
Finns ju inget bättre sätt att komma tillbaka från några veckors uppehåll än att dra till med en förlossningsberättelse, eller hur?!

Sååå, var börjar man när man precis fått barn?
Dagen innan mitt beräknade datum för förlossningen var jag inne på kontroll hos min barnmorska. Jag var totalt inställd på att gå över två veckor och var minst sagt förbannad över det.
Ville inte gå på kontroll.
Ville inte vara gravid mer.
Ville inte förklara att jag snart hellre hoppade ut genom fönstret än att sitta där igen och räkna veckor och dagar.

Min barnmorska gjorde en hinnsvepning, skulle säga att det var den sjätte eller sjunde i ordningen, så kan väl inte direkt påstå att det funkat på mig.
Sen gick jag hem, sur och trött i vecka 39+6.

Sen blev det då dagen D, den 9 oktober som vi var beräknade till.
Emil väckte mig när han skulle till jobbet vid halv sju på morgonen och då kände jag lite molvärk och sa till honom att det kändes som att nått var på gång, men jag var inte särskilt hoppfull eftersom jag känt så innan utan att det kommit den minsta antydan till bebis för det.
Han åkte till jobbet och jag åkte och lämnade Knut på förskolan.
Lite ondare gjorde det nu, men inget som kändes särskilt regelbundet eller katastrofont.

När jag kom hem ringde jag ändå till förlossningen och de tyckte jag kunde komma in för en kontroll, så jag bad Emil komma hem och följa med.
Där satt vi, med vår stora BB-väska, champagnen nerpackad och barnmorskan kände och kollade.
Jo, det var eventuellt på gång, men inte igång så att säga.
Så vi blev hemskickade.

Vid det här laget var jag så jäkla uppgiven. Tänkte att det nog inte blir nått barn alls, jag kommer vara gravid tills jag fyller fyrtio eller tills jag eventuellt exploderar.
Så vi åkte hem.
Jag sa åt Emil att han inte fick åka tillbaka till jobbet för visst fasen gjorde det ont nu.
Värkarna kom med fem minuters mellanrum ungefär och varade runt 50 sekunder.
Vi satte på en film men efter tjugo minuter stod jag inte ut längre, det gjorde så in i helskotta ont, så Emil fick ringa upp till förlossningen och fråga om vi fick komma tillbaka, för jag var inte kapabel att prata alls vid det här laget.

Väl uppe vid sjukhuset hittade vi ingen parkering så jag fick stå och djupandas och småskrika mot en pelare medans Emil körde runt och letade. En man kom fram och frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp, men när jag svarade att jag födde barn skyndade han snabbt iväg med ett ”lycka till!”, haha!
Till slut kom Emil och vi kom upp till förlossningen igen.
Mycket riktigt, nu var det igång på riktigt och vi fick flytta in till ett förlossningsrum.
Jag frågade om det skulle vara såhär nu i flera dagar men barnmorskan intygade att den här bebisen kommer idag.
YES! Vilken enorm lättnad, jag var liksom färdig (förutom den värsta biten då, ehum)

Vi kom in klockan 13.20 och jag bad om en epidural direkt.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag inte ville ha det, men det ändrade jag mig om ganska omgående.
Varför plågas när man kan slippa tänker jag, ingen tycker att du är bättre eller sämre om du föder med eller utan bedövning.
Så vi körde på bedövning helt enkelt.

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så vidrigt att sätta nålen från förra gången jag födde barn och det var precis lika obehagligt denna gången.
Det liksom knakar mellan kotorna när de trycker in den. Så bedrövlig känsla, men det vägs upp av att man kort därefter svävar på moln eftersom ingenting gör ont!
Så där satt vi, Emil och jag. Pratade om hur det skulle bli i godan ro medans jag studsade på en pilatesboll och sög i mig lustgas då och då.

Efter en stund började värkarna bli mer intensiva igen och lustgasen förvandlades till ett nödvändigt ont. Tycker nästan den är mer effektiv att det inte hörs när man skriker lika väl om man gör det i munstycket, som att själva gasen har nån effekt.
Nu kände jag att nu jäklar kommer han nog. Klockan 16.30 sa jag att innan 17.30 är han ute, det känner jag.
Barnmorskorna kom in, kollade värdena och insåg att nått va fel. Jag fick lägga mig på sidan, på andra sidan, upp med benet, ner med benet, byta sida igen och sen såg jag i ögonvrån att hon tryckte på larmknappen.
Sen gick det fort, hela rummet fylldes med folk och barnmorskan eller läkaren eller vad det nu var sa åt mig att nu måste du få ut bebisen!
Jag som knappt ens hade börjat!
Så fyra krystvärkar senare var han ute (medans jag avgrundsskrek i lustgasmasken) och värdena gick upp igen.

Det visade sig att han haft en knut på navelsträngen och när han skulle ut så drogs knuten åt och hans syre försvann och pulsen sjönk.
Väldigt dramatiskt alltihop men jag fattade nog inte hur illa det kunde gått som tur va och efteråt kändes det nästan som de ville tysta ner det hela, för att inte oroa mig i onödan.
Men nu var han ute!
Alldeles hel och frisk och stor!

Stig.
Född 17.20
9/10 2018
Vecka 40+0
52 cm lång
3765 gram
Perfekt!

Efteråt var jag helt slut.
Ville bara sova och vara ifred.
Jag fick två små tabletter för att amningen skulle avstanna.
Emil satt med Stig i famnen ända tills vi rullade in på BB där vi somnade alla tre.
Vid lunch nästa dag åkte vi hem till en mycket stolt och fin storebror!

I fredags åkte jag in till förlossningen med tron om att Småtting eventuellt vänt på sig igen.
Det visade sig att det hade han inte, utan låg med huvudet ner precis som innan. So far so good.

Barnmorskan frågade hur jag mådde och jag sa att jag var så vansinnigt trött på att vara gravid, att jag liksom inte hade någon ork till någonting längre. Dessutom har jag fått så jäkla ont i fingrarna de senaste veckorna, kan inte böja dom ordentligt och allt där man måste greppa gör ont.
Hon förde fram denna informationen för läkarna och vips stod det två grönklädda läkare i mitt rum.
De sa att de inte startar en förlossning såhär tidigt (37+2) men att de kunde tänka sig att göra en hinnsvepning för att se om kroppen själv ville starta förlossningen då.

Jag har aldrig gjort en sådan förut, men hört talas om det och i de allra flesta fall sätter förlossningen igång av det så jag var mer än villig att prova.
Svepning, skulle jag väl kanske inte kalla det, snarare brutalt våld mot mitt stackars inre!
Läkaren trycker alltså in fingrarna i livmoderhalsen och försöker känna på fosterhinnorna och bebisen huvud, som jag förstod det. Allt för att reta igång förlossningen.
Detta gjordes alltså TVÅ gånger, eftersom den ena läkaren var ny och skulle lära sig, så gjorde de varsin gång.
Aj.

Men det var ju snabbt överstökat så jag fick åka hem direkt efter.
Under dagen och kvällen hände det inte mycket mer än att det ömmade lite men det kan man ju förstå efter en sådan behandling.

Morgonen efter lossnade dock slemproppen (kan mycket väl vara det värsta ordet i svenska språket) i omgångar under dagen och har nu gjort det i två dagar.
Igår hade jag lite värkar men inget ihållande, bara kraftiga hugg då och då.
Men nu väntar jag spänt på att vattnet ska gå när som helst och det känns liksom i kroppen att något är i görningen så att säga.

Så himla spännande detta!
På onsdag ska jag på kontroll igen och har han inte kommit då så ”sveper” dom igen.
Kom igen nu Stig, vi längtar efter dig!

Nu ska jag åka hem från jobbet, skulle bara hit och hämta en sak och det känns lite risky att vara ute och spatsera såhär när vattnet kan gå när som helst!