Anna Om Amning!
Har fått en del frågor om de här med amning efter att man gjort en bröstförminskning, så jag tänkte bena ut det hela lite.
När jag var gravid med Knut så växte mina redan stora bröst från 75DD till 75H.
H, det är ju för tusan halva alfabetet!
När han sen föddes, tre veckor för tidigt så var kombinationen av enormt stora bröst, små bröstvårtor och en bebis med ganska outvecklad sugförmåga, väldigt dålig.
Jag försökte med amningsnappar men de flög all världens väg, Knut kvävdes av att brösten var för stora och allting kändes väldigt hopplöst faktiskt.
Dessutom började de ge honom ersättning redan på BB efter varje amning, just för att han var så liten och för tidig. De gav oss rådet att fortsätta med det. Så varje gång jag hade ammat, eller försökt att amma, så var vi ändå tvungna och ge honom ersättning också.
Efter cirka en månad av total panik från både Knut och mitt håll så la vi ner amningen och höll oss bara till ersättningsdelen, så blev vi i alla fall av med ett stressmoment.
Amningen var i vårt fall enbart förknippad med ångest och både han och jag grät i desperation, så att få sluta var en sån himla lättnad!
Det här med att barn som är uppvuxna på ersättning skulle ha sämre immunförsvar är bara bullshit! Jag kanske har vabbat max 10 dagar sammanlagt under Knuts fyra levnadsår och jag vet de bebisar som ammat i evigheter och är sjuka jämt, så det tror jag bara är påhitt helt enkelt, allt för att ge oammande mammor ännu mer dåligt samvete.
Något som för övrigt verkar vara väldigt populärt.
Fördelen för oss med att ha ett ersättningsbarn var att det var mycket enklare at dela lika på nätterna, vi tog helt enkelt varannan gång och så var det inte mer med det.
Jag började ju även jobba två dagar i veckan från att Knut var fyra veckor, något som också underlättades rejält av att han är ett ersättningsbarn.
Så för oss var det fantastiskt!
För att återkomma till ämnet, så fick jag alltså en bröstförminskning betald av Landstinget när Knut var ett år. Det finns en hel massa krav man ska uppfylla för att få den betald, här , här och här har jag skrivit mer om operationen.
Efter en sådan operation är det ungefär 50/50 om man kan amma eller inte. Det beror på om mjölkledarna eller vad det heter har kapats eller inte och om det bildats ärr som kommit i vägen och sådär.
Jag har bestämt mig för att inte ens försöka den här gången.
Dels för att det inte är säkert att det går, dels för att jag inte vill att brösten ska växa sig lika stora som förra gången (man får bara en sådan här operation betald) och dels för att vi helt enkelt tyckte att det var så bra med ersättning.
Så vi har bestämt att glada föräldrar och glad bebis är det allra viktigaste, oavsett om det är med bröstmjölk eller inte!
Det finns tydligen en tablett man kan ta så fort bebisen är ute som stoppar all mjölkproduktion och den har jag alltså bestämt mig för att ta.
Jag hade förberett ett långt försvarstal till min barnmorska när jag skulle berätta det här, men hon var väldigt förstående och predikade inte det minsta om att jag borde amma. Så skönt!
En del är ju någon form av amningshitler som bara MÅSTE få alla att amma, till vilket pris som helst. Hoppas jag slipper stöta på någon av dom.
Nu när jag är gravid så har brösten växt igen, absolut. När jag gjorde operationen så rekommenderade läkaren mig att vänta tills jag var klar med barn, men jag ville inte vänta.
De har nu växt från 75C till ungefär 75D men det känns ändå helt okej. Jag tror de går tillbaka så fort all mjölk försvinner och gör de inte det så får det vara så.
De är i alla fall fortfarande proportionerliga till min kropp till skillnad från tidigare.
Att göra den här operationen är det absolut bästa jag gjort och jag har aldrig ångrat mig!
Det gör ont några veckor efteråt och krånglar till vardagen en stund när man inte får lyfta och sådär men ändå i det långa loppet värt det hundra gånger om!
Hade jag inte fått min operation betald hade jag sett till att spara ihop pengarna på ett eller annat sätt, för det här är en sån otrolig lättnad för mig och framförallt för min nacke och min rygg.
4 Jobbrelaterade Frågor Jag Hatar!
– Hur går det med ritandet?
När den här frågan kommer känner jag mig alltid som fem år med ett hitte-på-jobb. ”…med ritandet” gör att det låter så väldigt barnsligt.
– Vad jobbar du med just nu?
En helt normal fråga att ställa såklart och inte alls dum egentligen, men jag får alltid sån sjuk prestationsångest när den kommer och glömmer precis allt jag faktiskt jobbar med. Känns som jag inte gör något vettigt när jag får den frågan.
– Vad får du för typ av uppdrag?
Den här är nästan samma som ovan, måste alltid svara typ….öööööhhhh…..
Det är så himla olika! Jag tecknar personal på företag, kändisar, loggor, privatpersoner, barn, hundar, broschyrer, barnböcker och till tidningar. Men allt det glömmer jag bort då och det blir bara ett….öhhh…-svar.
– Har kändisar hört av sig och velat köpa porträtten efteråt?
Kanske också en relevant fråga och den hade jag nog också kunnat fråga, men jag tycker att svaret att ytterst få har hört av sig är så pinsamt. Då känner jag mig dålig. Dock har en del kändisar faktiskt köpt sina porträtt, en del har också frågat om de kan få dom (nej det kan ni inte) och en rolig anekdot är att Fredrik Eklund beställde en på sig själv och sen tyckte att priset (3000 kronor) var för dyrt. Intressant med tanke på att har en bok som handlar om att tjäna pengar och dessutom är typ en av Sveriges rikaste personer.
Min Stilikon!
Såg att Cecilia Blankens hade skrivit ett inlägg om hur något i tonåren kan etsa sig fast och sen bli ”ens stil”.
Klurade lite på min egen historia och fick genast upp ett så otroligt starkt minne som präglat stor del av mitt vuxna liv och min stil.
När jag var femton år åkte jag med min mamma till Sorrento i Italien. Jag var ganska hopplös stilmässigt vid den här tiden, som nog de flesta tonåringar är. Jag var för smal, hade för stora bröst, färgat håret alldeles för rött och hade sämst koll på att kombinera ihop kläder.
Men på den där resan så var det med en tjej, kanske runt 20-25 år som jag blev alldeles hänförd av!
Minns så himla väl när jag såg henne på flygplatsen och blev helt golvad, hon var den absolut coolaste personen jag sett i hela mitt liv och efter den dagen så har mitt Life mission blivit att vara hälften så cool som hon!
Hon åkte med sin kille och svärfar vill jag minnas och hennes svärfar berättade för mig vid nått tillfälle på en bussresa till Vesuvius att hon jobbade som designer.
Hon hade långt vitblekt hår med mörk utväxt och rakat ena sidan av huvudet (det här var alltså långt innan Lotta Engberg dödade den trenden för gott) och satt och stickade i bussen.
Konstigt sånt där, hur väl man kan minnas saker trots att det är nästan tjugo år sedan nu.
Tänker fortfarande på henne ofta, undrar hur hon ser ut nu. Jag tror hon satt prägeln för att ja aldrig är rädd för att sticka ut med konstiga hårfärger och frisyrer. Tänker att om hon vågade så vågar jag.
Den där sidecutten höll jag fast vid länge och jag tycker fortfarande att det är den absolut snyggaste frisyren som finns och den jag trivts allra bäst i. Jäkla Lotta Engberg som förstörde allt!
Kanske kan jag ta tillbaka rätten till den frisyren igen? Jag ger det något år sen jädrar klipper jag så igen. Min älsklingsfrisyr inspirerad av min älsklingsperson som jag inte ens vet namnet på.
Saker Jag Ser Fram Emot Med Resan!
Om en månad sitter jag och Emil på ett flyg till Gdansk och jag är så innerligt glad över att vi unnade oss det här!
Den sista barnfria långhelgen på väldigt länge. Jag är Emil är skitbra på att åka iväg ihop, vi kompletterar varann så bra och gillar att göra samma saker när vi är iväg.
Det här ser jag fram emot:
Upptäcka nya ställen, butiker och platser vi aldrig sett innan. vi landar på kvällen så det första vi gör på morgonen är att snöra på oss bekväma skor och går på upptäcktsfärd i vår nya stad.
Kunna prata till punkt med varann och inte bli avbrutna eller vara för trötta. Det här ser jag fram emot allra mest. Att bara vara vi.
Strosa. Att planlöst gå runt är så ljuvligt och semesteraktigt. Vi åker sällan buss eller taxi utan gillar att gå. Då ser man mycket mer och kan stanna var man vill. Måste komma ihåg att packa ner mitt foglossningsbälte och sjukt bekväma skor bara.
Se Emil i andra kläder än arbetskläder. Emil jobbar som elektriker och har med andra ord nästan alltid likadana kläder och när han är hemma så fixar han alltid med nått så då har han ”jobbkläder” även då. Men på semestern blir han sitt allra finaste och det är sannerligen det bästa jag vet! Så snygg!
Bo på hotell i mer än en natt. Att bo på hotell är det bästa som finns och gör man det i flera nätter så känns det liksom som man bor i den staden på ett helt annat sätt än om man bara sover en natt.
Äta god mat. Dessutom få äta den på kvällen, utan att någon behöver gå och bajsa eller lägga sig. Bara vi två och en massa mat och njut. Åh längtar så efter det!
Shoppa! Gdansk ska vara väldigt billigt och vi har fått en massa tips om var vi ska åka för att shoppa. Är det billigt så är det ju dessutom ännu roligare!
Bara va. Det här är vi väldigt bra på. Att pausa, man behöver inte se allt, kolla in alla museum och sevärdheter. Att ligga i en park eller gå längst vattnet slår ofta det mesta.
Påminna oss själva om varför vi älskar varann så himla mycket!
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
