Alltså vad mycket fint ni skrev om föregående inlägg! Tack! Jag som då och då tänkt att jag kanske skulle sluta blogga eftersom det ändå bara är en massa dravel (men gud vad jag hade saknat det) men nu känns det genast bättre. Så kul att höra att någon uppskattar det som inte är Stockholm, Pom & Flora och Sturekatten också! Tack, ni är bäst!

En sak som däremot inte är bäst utan snarare sämst, är att jag fått ryggskott!
Det här är mitt livs andra ryggskott och blir det lika illa som förra gången kommer jag inte stå ut. Det var vidrigt på alla sätt och vis!
Imorse böjde jag mig ner för att dra på mig skorna, ett par tröga dr Martenskängor och PANG, så smällde ryggen till!
Sen dess har det blivit värre och värre och nu gör det vimmelkantigt ont!
Får se hur länge jag kan jobba idag innan jag måste åka hem och vila.
Skit också.

Volang Linda skrev ett så himla ärligt och fint inlägg om hur det är att vara egen företagare och försöka driva sina hjärteprojekt trots motvind.
Jag kände igen mig så himla mycket och kände att jag också delge er min version av det.

Ibland får jag för mig att jag är en del av den såkallade ”bloggosfären” som det pratades så mycket om för några år sen. Att jag som varit med så himla länge och ändå har en hel del följare, liksom borde höra till.
Förut kände jag tydligt att jag gjorde det också, jag syntes ofta i de stora bloggarna (eller mina porträtt gjorde det snarare) och vi var liksom ett gäng som höll ihop.
Sen hände något.
Modebloggarna jag älskade att läsa för deras personliga stil tog plötsligt in egna fotografer som följde dom var de gick, allt det personliga försvann och det blev som att läsa vilket modemagasin som helst. Alla kläder var sådant som inte ännu släppts i butik. Svåråtkomligt och inte för mig.

Det började startas bloggträffar och alla mina favoriter sågs och drack öl ihop men det enda jag såg att jag inte var med.
Att jag bodde i fel del av Sverige.
Att ingenting utanför Stockholm tycktes spela någon roll.
Där någonstans började jag känna att jag kanske inte var en del av det där gänget trots allt.

Jag känner mig mer och mer distanserad från det där. Att äta frukost på restaurang varje morgon och ”ta in lite av varje från menyn”.
Jag var i Stockholm i fem dagar i somras och åt då frukost ute pga. Johan som jag bor hos inte har nått kök.
Jag höll på att bli ruinerad bara av frukostarna!
Ägg, kaffe, juice och fralla för 150 spänn.
Försökte snåla in en morgon och bara ta mackan och kaffet, då kostade det 148 kronor.
Ursäkta min småstadsvana nu men det är helt jävla orimligt!
Att gå ut hela familjen varje morgon och ta in allt på menyn skulle med andra ord kosta typ 700 spänn. FÖR FRUKOST!!!
Vet du hur många limpor och Bregottpaket du får för 700?!?!

Jag har varit egen nu sedan 2010 och nu för tiden går det okej.
Jag har att göra, tjänar pengar så jag inte längre måste leva på nudlar och vatten. Kan unna mig saker då och då.
Men jag skulle ändå aldrig kunna ta in allt på menyn på frukosten.
Eller så är det bara för att jag vet hur det är att faktiskt behöva leva på just nudlar och vatten.
Då tycker man bara att det är helt jävla idiotiskt att äta frukost ute varenda dag.

Ändå blir jag avundsjuk.
Avundsjuk för att jag inte lever ett sånt liv, där pengar inte verkar spela någon roll.
Där när att unna sig innebär att köpa någonting för flera tusentals kronor.
Jag har inga föräldrar med hus på Rivieran, inte heller kompisar vars föräldrar har hus på Rivieran. Inte ens kompisars kompisar har hus på Rivieran.

Ibland känner jag bara att allt står mig upp i halsen.
Att jag måste screena mellan turkosa hav och dyra väskor, egna make-up artister och flotta samarbeten.

Den klick jag trodde jag hörde till för några år sedan, har aldrig varit tydligare att jag absolut inte ens är i närheten av att platsa in bland.
Jag kommer aldrig bli en riktig bloggare sålänge jag fortfarande äter min fil i skål och inte bowl, när jag fortfarande tycker marabou´s apelsinkrokant är godare än 99%kakaohaltig choklad, när jag fortfarande hyr min sommarstuga, äter köpebröd och målar mina naglar själv.
Tji fick jag.

Artipelag på Värmdö

VS Store mosse nationalpark, Värnamo