Emil är inte min ungdomskärlek, min one and only från början så att säga.
Jag har hunnit vara ihop med en hel hög faktiskt, en del som jag aldrig i dagsläget ens skulle ta i med tång och en del riktigt fina guldkorn som jag fortfarande tycker mycket om.
Jag är glad för det. Att jag provat. Sett vad som finns. Sett vad jag inte vill ha.
För när Emil kom så var det så självklart HAN! Det är så jag vill att han ska vara, så jag vill att han ska se ut, så jag vill bli utmanad.

För han är en utmaning. Eller han utmanar mig och det är oerhört viktigt.
Det gör att vårt liv ihop aldrig blir slentrian.
Vi är otroligt olika och jag tror att en del som ser oss utifrån undrar hur sjutton vi två kan vara ihop.
Men det är just det, att han lär mig uppskatta andra saker, tvingar mig att se med nya ögon och jag gör detsamma med honom.

Emil älskar naturen. Att promenera i skogen, locka svamp, cykla mountainbike, åka skidor, springa terränglopp och allt annat jag tycker är fullkomligt onödigt. Inte svampplockningen då, för det är ju kul.
Men han får med mig ut, när jag annars skulle legat hemma.
Han är en sådan person som orkar släpa med sig gjutjärnspanna för att det är roligare att göra pannkakor över öppen eld.
Något jag aldrig skulle gjort.
Men jag älskar honom för att han orkar.
Det ger dessutom vår familj så himla fina minnen efteråt, allt det där slitet han lägger ner.

Han försöker aldrig ändra på mig, tämja mig eller hålla fast mig. Han vet att enda sättet att vi två ska kunna vara ihop är att jag måste få flyga fritt.
Jag får åka iväg i flera dagar och bara vara själv, dela upp semestern så jag har dagar utan honom.
Han förstår att jag inte kan andas om han håller för hårt och för det är jag evigt tacksam.
Det är fan ingen walk in the park att vara gift med mig och få, om någon annan, hade klarat det förutom Emil.

När jag gifte mig med Emil la jag ner förhoppningarna om någon som höjer mig till skyarna och avgudar marken jag går på. Emil är inte alls sån.
Men det gör också att jag inte känner mig överlägsen honom på något sätt. Vi är lika starka och bra båda två. Det är för mig en anledning att det fortfarande håller. Att vi är jämbördiga.
I andra förhållanden har jag ibland känt mig underlägsen och då gjort saker jag sedan ångrat, sänkt mig själv och mitt värde och jag har även haft förhållanden där jag känt mig förmer och utnyttjat situationen för att jag vet att han kommer älska mig ändå.
Typiskt ohållbart med andra ord.
Emil är inte de stora ordens man. Men han är bra på att säga att jag är fin när han tycker det, förvisso också bra på att ifrågasätta hur sjutton jag ser ut då och då. En mindre bra egenskap 😉

Han är inte den jag såg framför mig när jag var femton år.
Ändå är han den absolut perfekta mannen för mig.
När han står och grillar högrevsburgare på Ileby´s bodega i sitt skinnförkläde, väger han upp alla fisar jag får utstå på kvällarna.
Emil alltså, vilken kille. Så långt ifrån perfekt att han blir alldeles otrolig.