När det stormar och blåser i ens liv vill man hålla i sig i det som känns hemma och tryggt. Då vänder jag mig till mamma.
Så att teckna henne nu kändes som det mest självklara i världen.
Så skönt att bara låta orostankarna försvinna och begrava sig helt i detaljerna istället.

Har försökt mig på att teckna mamma några gånger tidigare men hon är så himla svår, får inte till den där rätta mamma-känslan.
Antingen blir hon för  mesig eller för hård, hon måste ju vara precis mitt emellan.
Men nu tycker jag att jag lyckades få till hennes varma blick, men ändå ens uns av tuffhet.
Såklart parade jag ihop henne med Mona-Lisas bakgrund. Varför göra mindre när man kan göra allt.

Hoppas du gillar den älskade mamma.

Har ni sett att programmet Konstnärsdrömmen – England går på TV nu? Det är mitt absolut bästa program, blir så sjukt inspirerad av det.
Det gick ju en svensk variant förra året och jag hade SÅ himla gärna varit med i det programmet. Men det är bara för amatörer och eftersom jag jobbar med det här så antar jag att jag inte anses som en amatör.
I vilket fall som helst så saknar jag verkligen den där ”skoldelen” när man får uppgifter och blir utmanad.
Jag ÄLSKADE att gå på konstskola och få nya uppgifter och göra sånt jag annars inte hade gjort.
Det är svårt att utmana sig själv på samma sätt.

Jag kanske ska testa det trots allt, försöka ge mig själv lite mer utmaningar?
Den största utmaningen jag ger mig själv brukar ju vara att byta teknik och material, aldrig motiv. Jag gillar verkligen inte att teckna landskap eller byggnader, men det kanske jag ska tvinga mig själv att göra?
Igår bokade jag i alla fall gästateljén vid akvarellmuseét igen, så kanske blir det lite landskap då om inte annat.

Kolla på det programmet om ni inte gjort det och gillar konst, för det är superinspirerande!
Ett annat program ni inte får missa är Lerins lärlingar.
Det handlar om konstnären Lars Lerin (bäst) ska lära funktionshindrade att måla. SÅ mycket älsk på det programmet!