@annaileby_art
anna@annaileby.comÅterigen, era tankar om barn i förra inlägget! Så jäkla mycket smart ni skriver, blev alldeles lycklig av att höra era tankar och att jag inte är den enda som tänker såhär. Tack, nu kom jag ihåg varför jag bloggar överhuvud taget, för att ni är svinbra!!
Det nya ordet (kanske inte alls är nytt utan jag som är gam,al och inte hänger med) FOMO, fear of missing out är något som aldrig drabbat mig.
Jag är aldrig orolig över att missa nått och gör det gärna snarare. Vill aldrig gå sist från en fest, aldrig säga ja till vad som helst och aldrig jaga den där kicken.
Däremot är jag snarare en FOMM, fear of missing me, att jag ständigt oroar mig för att jag inte uppfyller min fulla potential, att jag kanske hade varit lyckligare någon annanstans, på någon annan plats, i en annan tid osv osv.
Jag är liksom aldrig nöjd och tillfreds.
Det finns en del människor, som bor i samma stad där de föddes, jobbar på samma jobb i hela livet och sen bildar familj på samma gata som när de var små och är totalt nöjda med detta (jag tror Emil är en sån)
Jag kan bli så vansinnigt avundsjuk på det. Det där med att bara kunna sätta sig ner och vara tillfreds med sitt liv.
Jag är det aldrig.
Jag vill mer, tröttnar fort, önskar och drömmer om andra saker, hoppas på nya möjligheter och tror alltid att the next big thing väntar runt knuten.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att säga att jag bor i Värnamo. För att det aldrig var min plan, jag skulle bara bo här en snabbis och sen skulle jag bli något märkvärdigt på en häftigare plats.
Kan inte förlika mig med tanken på att this is it, fast jag egentligen trivs hur bra som helst!
Så jävla dum man är ändå, som aldrig bara stannar upp, inser vad man har och jublar en liten stund.
Tror inte jag hade varit ett dugg lyckligare någon annanstans.
Men det kanske är lättare att skylla på platsen, tillfälligheter och annat trams, än att inse att jag faktiskt kanske måste jobba med mig själv en smula.
FOMO, jag är också gammal, hade inte hört det men det är ju typiskt mig. Alltid varit sån. Avundas de som kan släppa och inte vara rädd för att missa saker, så även detta finns det två sidor av. Jag älskar ju att vara själv också och det blir jobbigt när man hela tiden är rädd för att missa saker. Så jag kan verkligen avundas dig som med enkelhet bara just tar tid till dig själv. Ibland inser jag försent att jag helst hade velat vara själv än att hetsa till något för att jag just var rädd att missa något. Pöss
For et ærlig og fint innlegg. Tror det er kjempeviktig å se alt det fine en har rundt seg. Jeg tror at det er menneskene man har rundt seg som er viktigst og det man minnes. Ikke hvilken by man har bodd i eller turer man har gjort ????
Jag kan också känna så ibland! Tankarna går fram och tillbaka om ett barn till eller inte. Men försök att inte lyssna till vad andra säger och tycker. Ingen annan kan säga vad som är bäst för er familj 🙂
Känner igen mig så mycket! Bor i staden jag växte upp i (har haft en snabb avstickare till sthlm, annars varit kvar här) och det stämmer inte riktigt med den bild jag haft av mig själv?? När jag var yngre (alltså typ 15) var jag övertygad om att efter studenten sticker jag till London. Träffade världens bästa kille (numera fästman) vid 18 och well, det blev inget London. Började plugga och tänkte att när plugget är klart, då blir det Stockholm! Det blev det iofs, men bara för typ ett halvår, med killen kvar här och ett sämst jobb = misär, och vips var jag tillbaka här.. En pluggvända till och 5 år senare så sitter jag i min SUPERFINA lägenhet, mitt i stan (som ändå är Norrköping, helt ok storlek), med mamma och pappa 10 min bort och ett superbra jobb i grannstaden och känner att jag kanske hamnat rätt ändå? Men ibland drömmer jag mig bort till Stockholm, London eller världens bästa Edinburgh…