Får många frågor, i det verkliga livet, om hur Knut reagerat på att jag är gravid och att han ska bli storebror.
Faktum är att han än så länge är väldigt peppad. Han säger att han ska göra välling till den och han sover med hens lilla gosedjurselefant varje natt så den ska lukta storebror.
Men då och då kommer små glimtar av oro. För några veckor sen slog det honom plötsligt att bebisen skulle sova i vårt rum och då blev det lite jobbigt. För var skulle han sova om han kom in till oss på natten då?
Men vi lovade att det alltid skulle finnas plats för honom också, mitt emellan oss, som alltid.

Igår frågade jag om han oroade sig över något och då sa han att det gjorde han.
Att vi skulle älska bebisen mer än vi älskar honom.
Jag lovade dyrt och heligt att aldrig älska honom en gnutta mindre bara för att bebisen kommit.
Sen kröp han upp i mitt knä och la sitt huvud mot min hals.

Älskade lilla storebror.
Så liten och så stor på samma gång, så många tankar som ryms där inne.
Jag oroar mig snarare för det motsatta mot vad Knut gör, hur jag någonsin ska kunna älska någon lika mycket som jag älskar honom?

Ni som har fått barn med några år emellan (det kommer skilja 4,5 år mellan Knut och bebisen) hur upplevde ni att det var att få syskon?
Jag inbillar mig i min enfald att det kommer bli ganska enkelt då han ändå är så pass ”stor” att han kan hjälpa till på ett annat sätt än om han varit yngre.
Jag behöver ju inte oroa mig för att han ska peta ut ögonen på bebisen och sånt som man kanske oroar sig för mer om det skiljer lite mellan dom.
Jag behöver heller inte ha två blöjbarn vilket känns väldigt skönt.
Knut är i stort sett självgående vid det här laget och jag är så innerligt glad att jag väntat såhär länge med barn nummer två!

Men berätta gärna hur det varit för er, så jag får en liten aning om hur det kan tänkas bli…

Glömde alldeles bort att skriva om vecka 16 och idag går jag in i vecka 17!
Jag får summera den nu efteråt då.
Vecka 16 var veckan jag i min enfald trodde att jag började må lite bättre, så jag har trappat ner mina Lergigan Comp till en om dagen. Tar en på eftermiddagen bara, för kvällarna är det som värst. Försökte två dagar utan att ta någon alls men det slutade i katastrof så nu är jag tillbaka till en om dagen. Jag tar två de dagar det är något viktigt jag måste göra på förmiddagen.
Med Knut mådde jag illa till vecka 18, så förhoppningsvis så släpper det helt snart. Jag längtar så oerhört mycket efter det!

Jag har redan gått upp en hel del i vikt, har ingen våg hemma men märker det när jag väger mig hos barnmorskan och på hur jag ser ut såklart. Jag KÄNNER mig inte så stor, men när jag ser på bilder så ser jag ju att jag är det.
Med Knut gick jag också upp mycket i början och sen planade det ut och i slutet gick jag till och med ner några kilo.
Jag oroar mig inte över vikten det minsta. Jag vet att det går att få bort sen när jag inte är gravid längre, med lite vilja och jävlar anamma så.

Jag har även börjat känna av lite foglossning i ”muttbenet”. Det är ingen större fara, det gör mest ont om jag suttit still för länge och ska resa mig eller ska ta stora kliv. Förra graviditeten var jag typ handikappad av foglossning från vecka 24 ungefär. Blir säkert så den här gången också men jag njuter så länge jag kan fram till dess och gör mitt bästa för att alltid ha på mig bekväma skor.
Minns när jag kom hem från BB med Knut och all foglossning försvunnit. Jag städade hela huset, dansade runt och kände mig som den lättaste människan i världen. Så oerhört skönt att slippa ha ont överallt!

Annars är jag fortfarande sjukt sugen på melon. Köpte en för 100 kronor härom dagen! Men nu har jag hittat ett ställe som säljer små meloner, så det får det bli i fortsättningen.
Hungern har lagt sig lite nu, inte det där attackhungriga som var i början. Nu känner jag mig nästan som vanligt, glömmer till och med bort att jag är gravid då och då. Förutom det där lilla oset av illamående som ständigt yr i kroppen då.

Det var allt för vecka 16, nu kör vi rakt in i kaklet på vecka 17!

Har fått en del frågor om de här med amning efter att man gjort en bröstförminskning, så jag tänkte bena ut det hela lite.

När jag var gravid med Knut så växte mina redan stora bröst från 75DD till 75H.
H, det är ju för tusan halva alfabetet!
När han sen föddes, tre veckor för tidigt så var kombinationen av enormt stora bröst, små bröstvårtor och en bebis med ganska outvecklad sugförmåga, väldigt dålig.
Jag försökte med amningsnappar men de flög all världens väg, Knut kvävdes av att brösten var för stora och allting kändes väldigt hopplöst faktiskt.

Dessutom började de ge honom ersättning redan på BB efter varje amning, just för att han var så liten och för tidig. De gav oss rådet att fortsätta med det. Så varje gång jag hade ammat, eller försökt att amma, så var vi ändå tvungna och ge honom ersättning också.
Efter cirka en månad av total panik från både Knut och mitt håll så la vi ner amningen och höll oss bara till ersättningsdelen, så blev vi i alla fall av med ett stressmoment.
Amningen var i vårt fall enbart förknippad med ångest och både han och jag grät i desperation, så att få sluta var en sån himla lättnad!

Det här med att barn som är uppvuxna på ersättning skulle ha sämre immunförsvar är bara bullshit! Jag kanske har vabbat max 10 dagar sammanlagt under Knuts fyra levnadsår och jag vet de bebisar som ammat i evigheter och är sjuka jämt, så det tror jag bara är påhitt helt enkelt, allt för att ge oammande mammor ännu mer dåligt samvete.
Något som för övrigt verkar vara väldigt populärt.

Fördelen för oss med att ha ett ersättningsbarn var att det var mycket enklare at dela lika på nätterna, vi tog helt enkelt varannan gång och så var det inte mer med det.
Jag började ju även jobba två dagar i veckan från att Knut var fyra veckor, något som också underlättades rejält av att han är ett ersättningsbarn.
Så för oss var det fantastiskt!

För att återkomma till ämnet, så fick jag alltså en bröstförminskning betald av Landstinget när Knut var ett år. Det finns en hel massa krav man ska uppfylla för att få den betald, här , här och här har jag skrivit mer om operationen.
Efter en sådan operation är det ungefär 50/50 om man kan amma eller inte. Det beror på om mjölkledarna eller vad det heter har kapats eller inte och om det bildats ärr som kommit i vägen och sådär.
Jag har bestämt mig för att inte ens försöka den här gången.
Dels för att det inte är säkert att det går, dels för att jag inte vill att brösten ska växa sig lika stora som förra gången (man får bara en sådan här operation betald) och dels för att vi helt enkelt tyckte att det var så bra med ersättning.
Så vi har bestämt att glada föräldrar  och glad bebis är det allra viktigaste, oavsett om det är med bröstmjölk eller inte!

Det finns tydligen en tablett man kan ta så fort bebisen är ute som stoppar all mjölkproduktion och den har jag alltså bestämt mig för att ta.
Jag hade förberett ett långt försvarstal till min barnmorska när jag skulle berätta det här, men hon var väldigt förstående och predikade inte det minsta om att jag borde amma. Så skönt!
En del är ju någon form av amningshitler som bara MÅSTE få alla att amma, till vilket pris som helst. Hoppas jag slipper stöta på någon av dom.

Nu när jag är gravid så har brösten växt igen, absolut. När jag gjorde operationen så rekommenderade läkaren mig att vänta tills jag var klar med barn, men jag ville inte vänta.
De har nu växt från 75C till ungefär 75D men det känns ändå helt okej. Jag tror de går tillbaka så fort all mjölk försvinner och gör de inte det så får det vara så.
De är i alla fall fortfarande proportionerliga till min kropp till skillnad från tidigare.

Att göra den här operationen är det absolut bästa jag gjort och jag har aldrig ångrat mig!
Det gör ont några veckor efteråt och krånglar till vardagen en stund när man inte får lyfta och sådär men ändå i det långa loppet värt det hundra gånger om!
Hade jag inte fått min operation betald hade jag sett till att spara ihop pengarna på ett eller annat sätt, för det här är en sån otrolig lättnad för mig och framförallt för min nacke och min rygg.