Om ungefär en månad sitter jag och Emil på ett plan till Österrike för en hel veckas skidsemester, tack vare att jag är årets skidbloggare 2016 (japp, jag älskar att säga det för det är så komiskt)
Det ska bli otroligt härligt att komma bort, sova länge, sitta mot husväggar och sola sig mot iskall alpinsol och dricka öl långt in på småtimmarna.
Men detta innebär också att vi måste lämna Knutte hemma.
Först pratade vi om att ha med honom, men då kan jag och Emil aldrig åka skidor ihop eftersom jag inte törs åka utan honom och någon måste ju passa Knut. Alternativet hade varit att ha med en barnvakt men vi kände att om Emils pappa följde med så skulle det liksom mer bli deras resa än vår och om mammas följde med skulle det bli hennes och min resa. Så det var helt enkelt inget alternativ att ta med Knut.

Vi har lämnat honom förut. När vi var i London på Emils 30-årsdag var vi borta i två nätter men kom hem så sent så Knut sov hos min faster i tre nätter. Det var inga problem alls förutom att vi längtade hemskt mycket efter honom sista dagen.
Första dagen är alltid en känsla av att man glömt nått, man liksom hoppar till då och då och tror att man tappat bort honom. Andra dagen börjar det bli ganska skönt att få vara själva lite och tredje dagen längtar man ihjäl sig efter honom.

Men nu ska vi alltså vara borta i en hel vecka!
Jag är inte det minsta orolig för Knutte, han kommer vara hos sin farfar och hos min faster och hennes man, halva veckan var så han kommer med största sannolikhet ha det jättebra. Det är ställen och personer han är van vid och trivs bra med, nästan som hemma så det kommer inte vara något problem.
Problemet är ju att vi kommer längta ihjäl oss!
Vi har pratat mycket om det här jag och Emil, att vi känner oss så himla ego som åker iväg och lämnar honom så länge.
Samtidigt tror jag att den här resan verkligen kommer göra oss och vårt förhållande väldigt gott.
Knut är nästan tre år när vi åker. Väldigt självständig och inte särskilt mammig eller pappig så jag tror inte han kommer tycka det är så jobbigt att vara ifrån oss.

Åh, dagens i-lands problem!
Hur hade ni tänkt?

Jag skrev ju ett inlägg om min jul för ett tag sen, här kan du läsa det och just då var jag mest insnöad på att lägga ner allt vad jul hette och lägga mig under en sten.
MEN, sen var mamma här och hälsade på och vi bestämde oss för att åka dit på jul trots allt. Då ville min storebror och hans familj också komma men eftersom mamma inte bor så stort numera så ska min brors familj bo på hotell.
Men så himla mysigt, då blir det ju nästan som jularna när jag var liten ändå!
Fick så himla mycket mer julfeeling när det här bestämdes så nu vill jag ta in granen och hela faderullan bara för det!

Konstigt ändå det där med jul, hur himla mycket traditionerna det ändå ligger bakom.
För känns det inte som det alltid gjort, så känns det inte som jul överhuvud taget.
Därför är jag så jäkla glad över att det i år kommer kännas som det ska…..nästan.

Nu jädrar ska här julpyntas!