Alltså TACK för all er respons i förra inlägget! Blev så himla glad när ni skrev att ni gillar de andra inläggen också.
Ibland får jag för mig att ni är svintrötta på mig nämligen och ibland vågar jag inte dela något djupt för jag blir så rädd att det ska bli konflikter. Jag är ju en himla konflikträdd person.

Men, bara för att ni är så peppiga så ska jag skriva om en grej som upptar så himla mycket av min tid, nämligen barn nummer två.
Eller snarare avsaknaden av barn nummer två.
Innan jag fick Knut var jag fast övertygad om att jag ville ha två barn. Det vill väl alla, liksom standard så att säga. Ensambarn blir si och så och yadayada….
Men sen blev jag gravid och avskydde det. Tyckte det var så hiskeligt jobbigt att vara gravid och kände mig himla otacksam eftersom jag jobbat så hårt på att få in den där bullen i ugnen.

Knut föddes, mitt liv slutade vara en ständig plåga av vaggande barbapappa och blev istället något annat. Ett familjeliv.
Jag var inte längre Anna – oövervinnerlig ensamvarg med all tid i världen.
Jag var Knuts mamma.

Det var en GIGANTISK skillnad! Mycket större än jag trott!
Jag är numera sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan, eftersom någonting kan hända honom.
Jag älskar Knut, villkorslöst och oändligt (varför måste man alltid säga det för att kunna skriva vidare och inte få dåligt samvete?) men det är ändå väldigt mycket större och mer att vara mamma än jag var beredd på.

Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk.
Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande.
Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.

Han är ju så bra nu, i en så himla rolig ålder (2,5), pratar om massa roligt, frågar hur man mår (imorse sa han ”Mamma, du vet väl att jag älskar dig? Mest i världen!”) och han sover på nätterna (i alla fall ibland)
Om man skulle våga yttra de orden att man är nöjd nu, att man är färdig med barn, så känns det så himla bra inuti.
Att få landa och andas i det faktum att vår familj är komplett och fantastisk och att vi har tid och ork att vara oss själva, ihop eller med varann.

Å andra sidan känns det egoistiskt. Att inte ge Knut syskon bara för att jag gillar att vara ifred ibland.
Som att jag inte var ”nöjd” med hur det var att få barn och aldrig vill göra det igen. Otacksam.
Men kanske är det just för att jag är så nöjd, som jag inte vill göra det igen?

Ja ni hör ju, jag kan skriva om det här hur länge som helst, för jag tänker på det jämt.
Vad man borde och vad som förväntas av en.
Samtidigt tror jag att jag innerst inne vet vad som är bäst för just mig.
Men det är svårt att höra det när det är så mycket brus utifrån.

Som ni vet vid det här laget så ska vi alltså tågluffa i sommar. Eller ”luffa” kanske är att ta i. Vi ska åka tåg till Italien helt enkelt.

Men med en sådan kommer vissa problem, eller snarare måste man vara lite fiffig. Vi kan ju nämligen inte checka in en massa väskor, sätta oss med en drink på ett plan och sedan hoppas att hela bagaget kommer fram.
Vi måste ju släpa med oss bagaget själva genom Europa. Det gör att vi måste packa smart.

Vi tänkte ta med en stor rullväska och en stor ryggsäck. Den som har ryggsäcken får således också köra vagnen med Knut i.
Resevagn köpte vi på Babyproffsen, deras egna märke.
Vi tog en som fälldes ihop till ett paraply istället för att bli platt, fiffigare på tåget tänkte vi. Sen har den också sufflett som går att dra ner hela vägen så han inte får sol i ögonen när han sover middag på stranden i Italien. Det fanns också luftningsfickor just där han har huvudet så han inte svettas ihjäl där inne i sin kokong.

Jag har köpt en ny lång kaftanklänningsgrej på Kappahl med palmbladsprint som blir superliten när man rullar ihop den, så med andra ord perfekt att packa ner. Fast min plan är att ha på mig den hela tiden, se coolt avslappnad och världsvan ut så ingen ska märka att jag egentligen är livrädd över att vara ute i stora vida världen.
Annars ska jag packa ner badkläder förstås, UV-dräkt och solhatt till Knut. Handdukar är så stora och tar så mycket plats så det tänker jag att vi köper där nere och sen lämnar kvar.
Jag och Emil får två par skor, ett par på oss och ett par nedpackade. Alla jeans får stanna hemma pga tunga och stora. Sen räknar jag ju kallt med att det ska vara asvarmt och att man inte kommer vilja ha jeans ändå.

Blöjor tar vi med ett paket och resten köper vi på plats. Det fiffiga med att åka med en tvååring är ju att han äter samma sak som oss så man behöver inte tänka på mat. Det är ett stort plus!
Dock packar vi ner massa vatten och välling så det går lätt att proppa i honom på tåget så han lätt somnar. Som tur är tar Knut gärna sin välling kall vilket känns bra när man åker tåg med begränsad microåtkomst.

Jag vet av erfarenhet att man alltid tar med sig för mycket kläder. När det är varmt och det enda som står på schemat är att bada eller strosa så gör man det ändå i samma kläder i stort sett hela tiden. Så jag ska packa lätt. MÅSTE komma ihåg det. P a c k a LÄTT!

Saker jag måste komma ihåg att ta med som man annars alltid glömmer:
* Öronproppar
* Knuttes hörselskydd
* Skavsårsplåster
* Knuts babypuder (perfekt att ha mellan låren när man ska gå långt i kjol, så får man inte skavsår)
* Solcremé
* Tandcreme. Glömmer ALLTID tandcreme!
* Handsprit
* Magtabletter så man inte blir sittande på rummet hela semestern.
* Solglasögon
* Filt till Knut. Kan va skönt att ha något som luktar hemma när man är på olika hotell och sover på nya ställen och sådär.

Sen har jag även tänkt fästa en adresslapp på Knuts älsklings gosedjur, för TÄNK om han skulle försvinna! Krisen som skulle uppstå då!
Först tänkte jag eventuellt komma på en läsning med att sätta fast honom runt Knuts hals, men det känns inte särskilt barnsäkert. Möjligen får jag spänna fast honom i vagnen på nått sätt.

Har ni några tips på saker man måste ha med eller annat bra att tänka på när man åker iväg med småbarn?