Jag har typ förträngt hur det var att vara gravid. Eller jag minns det mest som jobbigt, men när jag satt och kollade tillbaka på bilder hur jag såg ut, så ser det ju riktigt trivsamt ut.
Såhär såg jag ut när det begav sig:

På tal om det här, så var jag ju tvungen att leva upp till min nya titel som skidbloggare, hö hö, så i helgen åkte vi till en liten slalombacke mitt inne i Smålandsskogen.
Knut fick sina första skidor och pjäxor i present när han föddes av vår kompis som jobbar i skidshop. Vi provåkte lite i Sälen förra året men då hade ju Knut inte ens lärt sig gå än, så att hoppas på en slalomkarriär kanske var lite väl optimistiskt.
Men nu är han två år och det är dags att börja lära sig (den ömma fadern är hans största support, min roll är mest att inte smitta av sig med min skidskräck)

Vi kom till backen, fullutrustade och med snowracer ifall skidorna inte skulle locka.

Vi hade inte behövt ha med den för det var någon som var vansinnigt taggad på att åka skidor. -Siiiiiiiiiiiiiiiidoooooooooor, siiiiiiiiiiiiiiidooooooooooooor!

Det finns videobevis på både min (annaritar) och Emils (emilileby) instagram när han åker. Så himla duktig! Mycket modigare än sin mor.

Man blir ju rätt trött i benen av att åka upp och ner hundra gånger. Då är det ju bra att ha en mamma som sköter korvgrillningen under tiden.

Mums!

Helt klart en succé!

När folk frågar om jag inte ska ha fler barn snart (varför frågar alla det?!) så säger jag nej, aldrig mer.
Jag har känt precis så, aldrig mer.
Jag pinade mig igenom min förra graviditet (jag vet att det finns de som har det värre förstås) och spydde i sängen, sov flera timmar efter maten på dagarna, fick stanna bilen och spy och efter vecka 25 ungefär så kunde jag knappt gå längre än några få meter innan jag fick sådan foglossning att jag var tvungen att vila i flera dagar efteråt. Efter att jag fått Knut hade mina bröst växt så mycket att inga kläder passade längre, alla behåar var för små och min rygg gjorde svinont. Så jag fick en bröstförminskning betald av landstinget.
Så nej, aldrig mer.

Men!

Nu börjar det ändå smyga sig på. Lite lite.
Den där längtan efter att klä sig i tighta fodral och visa upp magen.
Att ha en sovande liten nyföding på bröstet som sugs fast och lämnar små varma öronmärken på bröstkorgen. Med luddiga axlar och skrynkliga ben.

Jag ville aldrig ha barn tätt. OM jag ens ville ha fler.
Så vi väntar nog en stund till. Ett år eller så.
Men det där ”aldrig mer”, har nog suddats ut lite i kanterna och är numera ett ”inte just nu”.

När jag blev gravid så visste vi direkt att vi skulle dela på föräldraledigheten. Minns inte ens att det var någonting vi pratade om utan det var så självklart från början att jag inte bara kunde släppa mitt jobb ett helt år (eller mer för den delen).
Att vara egenföretagare kräver väldigt mycket av dig som person och det tar ofta flera år att jobba upp en kundkrets så att bara säga nej fanns liksom inte med på kartan.
Emil höll precis på att byta jobb och lyckades med att få den eminenta lösningen att han var hemma två dagar i veckan vilket han var ända tills Knut började på dagis, när han var 1,5 år. Detta hade han med som krav redan vid anställningen.
Jag tror att fler företag gärna skulle gå med på det om man bara frågar, då slipper de kanske anställa en vikarie, man tappar inte jobbet och projekten helt och man är fortfarande med i gänget. En superlösning om den går att få till!

Detta gjorde att Emil alltså var hemma redan när Knut var fyra veckor gammal och jag var således på jobbet redan då.
Jag hade en fördel med att jobba hemifrån då så även om jag hade ammat hade det funkat bra. Jag bara gick ner i källaren, stängde dörren och informerade Emil att jag numera var på jobbet och han fick inte störa.
Jag jobbade två dagar i veckan och Emil jobbade tre.
Om vi hade fått barn igen hade vi gjort precis likadant. Möjligtvis att han jobbade två och jag tre.
Men det läskigaste med att få ett barn till (om det nu skulle bli så, just nu = noll sugen) är just att va mammaledig igen!
Jag behöver mitt jobb för att kunna må bra och fungera har jag märkt. Så jag trivs ypperligt just nu, med att både få kakan och äta den!