Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Pappan & Knuten!

pappaoknutliten
På hösten 2012 var jag gravid och min pappa hade fått ont i magen.
Han var på sjukhuset för kontroller och vi hälsade på med bullar och han blev så rörd att han grät fast det visade han inte förstås.
När vi skulle gå klappade han på min lilla putande mage och sa – Var rädd om den.

En vecka senare fick jag missfall och pappas prover visade på cancer i bukspottskörteln.
Han dog en månad senare.

Jag sörjde för en förlorad pappa och en borttappad bebis. I månader sörjde jag över det. Och ibland gör jag det fortfarande.
Veckan efter midsommar 2013 var jag gravid igen.
Med Knut, fast det visste jag ju inte då.

När Knut kom föddes en annan sorts sorg. Den över att pappa aldrig skulle få se honom, att jag aldrig skulle få ha bilder på dem ihop, att han aldrig skulle få hänga upp gungan i trädet eller ge honom pepparkakor i smyg,

Sen slog det mig, att jag kan faktiskt visst få dem på samma bild. Jag kan teckna den!
Jag har väntat på rätt bild, på rätt tid och på rätt känsla och nu kom den.
Det här blev resultatet.

När pappa blev sjuk spelade Strövtåg i hembygden som mest. Passande eftersom jag är uppväxt just där, i Alsterdalen som de sjunger om.
Så jag döpte bilden till en mening ur den låten: min eviga vaggsång
Knut och morfar.

Anna om Föräldraledighet, Förskola och Hetsen!

Nu har jag jobbat och haft Knut på förskolan i snart tre veckor. Allting flyter på bra, inga bekymmer och Knut är mycket nöjd och glad.
Men JAG blir oerhört stressad av det här att alla hämtar sina barn så himla tidigt! Känner mig värdelös som har honom på förskolan ända till 16.30 när de flesta barn verkar gå hem vid tre.
Jobbar inte folk?! Hur sjutton kan ni hämta så tidigt?

Vi har lagt upp det så att eftersom Knut är en sjusovare och inte vaknar förrän 7.30-9.00 så har vi låtit honom sova så länge han vill.
Då slipper vi väcka och han slipper bli grinig för att vi klampat in när han sov.
Så han vaknar i regel runt 8.30, då går han och jag upp och äter frukost. Precis så länge man vill och i lugn och ro.
Efter det läser vi sagor, brottas i sängen och sjunger och sen vid 10 så cyklar vi till förskolan.

Så egentligen är han inte där flest timmar, men längst.
Jag borde inte ha dålig samvete över det för det funkar så himla bra för oss och för Knut.
Jag kan sitta kvar och jobba om jag måste utan att känna stress över att hämta honom. Han och jag får vår tid ihop på morgonen och Emil och han får tiden ihop på eftermiddagen.

Sen är jag och Knut lediga på fredagar, för att vi ska hinna leka mycket bara han och jag.

Men jag känner av hetsen, att vara hemma och vara en bra mamma, vara så mycket som möjligt med sina barn, samtidigt som man ska göra karriär, träna, äta hälsosamt och ha ett rikt socialt liv.
Dygnet har ju bara 24 timmar och jag hinner inte med allt!

Jag tycker att det är roligare att jobba än att vara mammaledig. När jag säger det till andra mammor kollar de på mig som om jag vore djävulen själv.
Jag älskar att vara med Knut, det är inte det. Men det är enformigt att vara mammaledig också, lite instängt liksom.
Jag tycker att jag är en betydligt bättre mamma när jag jobbar. Jag har mer energi och mer ork och lust att läsa och leka.
Sen kan jag sörja att den där tiden är över för det var väldigt roligt det med, att träffa andra mammor, fika och prata barn.
Men jag tycker ändå att tiden som är nu, är den allra bästa och Knut har aldrig varit gladare än han är nu!

IMG_6904

Knut och Förskolan!

Så kom dagen D, när Knut skulle börja på förskolan.
Man har ju hört diverse skräckhistorier med gallskrikande barn, separationsångest och gråtande föräldrar.
Det var inget sånt i vårt fall.
Fast det visste jag redan innan men man ska ju aldrig säga aldrig.
Vi körde på tre dagars inskolning, jag var med de två första dagarna och sen var Emil med en dag.
Knut åt, sov och lekte som om ingenting.

Sen blev det dags att lämna honom utan att vi var med.
Han vinkade och gick in till de andra.
Sen var det inte mer med den saken.
Nu är han inne på sin andra vecka utan oss och det går så jäkla bra!
Alltså min lilla modiga kille, så himla stolt jag är över honom!

Jag ringde senare på dagen för att höra hur det gått, men det hade inte varit några ledsamheter eller tårar, han låg och sov efter maten och jag kunde pusta ut.
De sa att han verkar vara oerhört trygg i sig själv och det var den finaste komplimang jag någonsin fått.

Jag och Emil pratade mycket om hur vi skulle göra för att han ska bli en stark, trygg och nöjd liten kille redan när han föddes.
Det är ju lättare sagt än gjort men tydligen har vi gjort något rätt eftersom han verkar vara precis just så nu!

Vi bestämde lite grundregler som vi försökt hålla oss till. Det här bestämde vi redan när han låg i magen. Jag tror att det är viktigt att prata igenom hur man ser på barnuppfostran och hur man tänkt sig, så man vet att man är på samma spår.
För det första så daltar vi väldigt lite med honom. Han får gå iväg och kolla och upptäcka utan att vi går efter hela tiden.
Så länge vi ser honom behöver vi inte vara en meter bakom hela tiden.
Visst kan man slå sig och trilla men det är ju oftast inte så mycket värre än att man blåser och sen är han uppe och på´t igen.
Han har trillat och han har testat, han slår sig ibland men det hör ju till.
Han kan klättra i både stegar och trappor så det räcker med att man står där och håller ett öga på honom, så brukar det gå bra.
Sen har vi haft regel nummer två: inget socker.
Knut har varken smakat på glass, bullar, sylt, saft eller ketchup och det går hur bra som helst.
Vi tyckte att han kommer äta så mycket socker i sina dagar ändå, så sålänge det går att låta bli kan man lika gärna göra det.
Han är aldrig sugen på att testa eftersom vi aldrig låtit honom prova så står det ett fat med bullar framför honom är han inte intresserad.

Han är fantastiskt vår lille kille och jag kunde inte bett om en bättre unge!
Tänk att jag bara för något år sedan gick runt utan honom.
Fy vad tråkigt jag måste haft!

inskolning

Annas Sommar del 2:

Här kommer fortsättningen på vår sommar.
Vi var alltså uppe i Karlstad, Knut hjälpte mormor att plocka krusbär.
IMG_6998
Efter en massa lek i trädgården blev det dags att ta ett dopp!
Dock är vi vanliga dödliga alldeles för fega för att bada, Knut däremot hoppade gladeligen i.
retus
Gammelmormor var med och kollade så ingen drunknade. De har hon gjort i alla år.
IMG_7072
Vi avslutade den första ordentliga sommardagen med kräftor! Min bästa grej utan tvekan.
IMG_7079
Nästa morgon åkte vi till Mariebergsskogen. Det är standard att åka dit när man är i Karlstad. Perfekt för Knut som älskar lekparker och djur (detta är dock vårt andra försök, första gången gallskrek han hela besöket)
IMG_7088.JPG7856
Hjälpa gammelmormor Ulla att köra rullatorn bland alla djurhagar.
IMG_7101IMG_7102
Sen kolla på djuren. Är man kort får man stå på tå eller sitta på någons axlar.
IMG_7108 IMG_7111
Sen favoriten: rutschkana!
Jag tycker det är skittråkigt att vara i lekparker. Det tycker INTE Knut som kan åka hur många gånger som helst.
IMG_7120
Eftersom vädret mest var skit så bokade vi av vår planerade Västkustsemester och åkte hem till Småland igen istället. Dock blev det faktiskt fint så småningom, så då åkte vi till Karlskrona med Vestis och Gotmark!
Först fikastopp på vägen. Fika för vuxna, bad för barn.
IMG_7132 IMG_7133 IMG_7135

Sjukt nöjd kille!
IMG_7151
I Karlskrona åt vi god glass, drack en massa öl i solen och bodde på superfint hotell. Men inget av det fastnade på bild eftersom jag var fullt upptagen med att njuta.
Istället blir de bilder från badstoppet på vägen hem, precis utanför Karlskrona.
IMG_7198 IMG_7225 IMG_7219 IMG_7211 IMG_7204

Mitt bästa resesällskap!

IMG_7235
Mera lekpark. Min sommar har bestått till 99% av lekparker och badplatser kan man säga.
IMG_7176 IMG_7171

Väl hemma i Värnamo igen blev det eftermiddagsdopp varje kväll. Vi bor nämligen bara tio minuter från stranden.
IMG_7249 IMG_7250 IMG_7260
Knut med sin bästis Greta. Alltså åh!

IMG_7275

 

Snipp snapp snut, så var sommaren slut!